Ljust & Fräscht

Två gånger har jag varit ute och joggat den här veckan. Och en tur är planerad till helgen. Eller jag kanske snarare skulle säga "joggat en liten runda" - med betoning på liten. Men varför jämföra sig med marathonlöparna när man kan jämföra sig med soffliggarna? (okej, jag tillhör dem också, de sistnämda alltså, knappast marathonlöparna...) 2 km är ju faktiskt bättre än ingenting. 2 km tre gånger i veckan är ju ganska bra. Åtminstone till att börja med. Men det är ju 8 km kvar...

Första helgen i september ska jag nämligen till Stockholm och springa Tjejmilen, det tyckte mina Öviksvänner när de gav mig det i födelsedagspresent. En hederlig Öviksreunion, fast i Stockholm. Förutom Tjejmilen (och shopping, hotellfrukost och trevligt umgänge) bjuder presenten även på föreställningen Ljust & Fräscht. Tydligen tyckte de att min "Ernst-ådra" skulle få sitt också... ;)

Ljust & Fräscht är en show om jakten på det perfekta boendet och vår slitsamma väg dit - kantad av hopp, förtvivlan och ett ständigt lager av byggdamm.

Vi svenskar måste vara världens trendängsligaste folk. Vi vågar snart inte ens köpa en soffkudde utan att rådfråga en expert eller ha lusläst sjutton olika inredningsmagasin. Vad har hänt med oss, när blev vi det mesigaste folket i världen och hur gick det egentligen till när olika nyanser av vitt skapade mer debatt än längden på vårdköerna?

Om du på något sätt tvivlar på att vi har blivit inredningsextremister kan du lyssna av konversationerna på närmsta latteställe där du får höra begrepp som bostadskarriär, ikeaväder, hemmafixaren, spishäll, containerfynda, hemnetknarkande, bostadsannonsporr, obduktionssalsminimalism, parmiddagsknäckare, master bedroom - ord som inte existerade för tio år sedan.

I årets stora underhållningsshow ska Fredrik Lindström och Henrik Schyffert försöka besvara frågor som varför klädkammaren har bytt namn till walk in closet? Är köket vårt nya finrum? Kommer dagens trendiga fondtapet en gång vara lika hopplöst ute som bidé?

Det här och mycket annat får du svar på när Sveriges två mest framstående komiker för första gången står på scen tillsammans!


PS. Om det inte framgick så längtar jag. Mycket! Fast först ska vi hinna med en reunion i Övik. :)

Biggest Loser-paus

Att jag är ett stort (!) fan av Biggest Loser har väl inte undgått någon. Efter att ha följt (minst) tre säsonger (två amerikanska, en australiensisk - och under viss tid dessutom parallellt en svensk på TV4) på raken på Kanal 5 måste jag säga att det är skönt att det verkar bli en liten paus nu. Att följa ett program som går en timme om dagen, fyra dagar i vecka i vilket som känns som en smärre evighet är helt klart dagens i-landsproblem. Tur jag har en gammal hederlig video att banda på, den har gått varm. Men sen ska man ju hinna med att se alla avsnitten också...

Men nu verkar det vara en ny säsong av Biggest Loser Sverige på gång. Jag var inte jätteimponerad sist, men visst följde jag det. Och kommer säkert att göra det denna gången också. Om någon vill vara med "på andra sidan rutan" så att säga så går det bra att söka här.

Vinnaren av Biggest Loser Sverige säsong 1 gick ner 75 kg. Imponerande!

Eurovision med CityPolarna

Igår var det dags för min andra aktivitet med CityPolarna. Denna gången stod det Eurovision och knytkalas på schemat - och 11 nya glada människor. Nej, faktiskt bara 10 - för den 11:e kände jag redan från Vårruset. Mitt bidrag till knytiset blev foccaccian som jag premiärbakade tidigare under dagen. Den blev ganska bra måste jag säga, och förvånansvärt enkel att göra även om det tog lite tid eftersom den skulle jäsa i tre olika omgångar...

Det serverades massor av olika smaskigheter, och presentationsrundan runt bordet var väldigt intressant. Blandade åldrar, blandade bakgrunder och nya CiP:are som jag och några rutinerade rävar som varit med på drygt 200 aktiviteter. Men alla hade vi två saker gemensamt - en vilja att träffa nya människor och ett intresse för kvällens Eurovision.

Och det blir ju så mycket roligare då. När man liksom är där av samma anledning. Jag gillar ju som bekant schlagerspektakel i alla dess former, och det är så mycket roligare med positiva kommentarer istället för negativa. Självklart är halva nöjet att hissa och dissa, och man gillar ju naturligtvis inte alla bidrag. Men om man liksom är emot hela schlagerfenomenet och tycker att Sverige gör bort sig bara genom att ställa upp (med en charmig kille som verkar väldigt sympatisk och är duktig på att både sjunga och dansa - sen kan man naturligtvis tycka vad man vill om låten) då förstår jag inte att man orkar lägga energi på att sprida negativa kommentarer omkring sig hela tiden. Varför lägger man inte då den energin och tiden i sitt liv på något annat, som man tycker om?

Men så är jag ju också lite smått allergisk mot gnäll och negativism.

Vi hade i alla fall som sagt väldigt trevligt och arrangerade också en egen liten betting. 20 kr i potten på det bidrag man trodde skulle vinna. Jag la min tjuga på Irlands två galningar, inte för att jag tyckte den var bäst utan för att jag trodde att den var så flippad att den skulle ha chans att placera sig högt. Resten av gänget trodde på England, Ungern och så tre kvinnor i medelåldern som gav sina röster till Eric. Så nej, jag tror inte att det bara är 14-åringarna som röstat på honom, vis av gårdagens erfarenhet är jag ganska övertygad om att han fått många röster av medelålders kvinnor också... ;)

Och så var det ju också de som avgick med segern. Ingen hade nämligen tippat Azerbajdzjan eller Italien. Även om två tjejer hade stått och velat mellan just respektive av dessa två eller det andra alterativet som de slutligen bestämde sig för. Men nära skjuter ingen hare.

Om rätt låt vann? Jag vet inte. Den var ganska bra, men jag minns den inte. Och det är inte heller det som är det viktigaste. Det viktigaste var att det var trevligt - och dessutom ar det kul att det gick så bra för Sverige. Jag tyckte att Eric gjorde det med den äran. Frågan är om det placerar mig som medelålders eller fjortis?

Recept: Foccaccia i långpanna

Ingredienser:

50 gram jäst
6 dl mjölk
1,5 tsk salt
0,5 dl olivolja
4 dl durumvetemjöl
1 liter vetemjöl
Olivolja att pensla foccacian och långpannan med

Att strö över foccaccian:
Gourmetsalt
Torkad eller färsk rosmarin
Soltorkade tomater, goda oliver, fetaost

Gör såhär:
Värm mjölken till fingervarm 37 grader. Smula sönder jästen i en bunke. Tillsätt lite mjölk och rör tills jästen löst sig.
Tillsätt mjölk, nästan allt mjöl, salt samt olivolja och arbeta ihop till en deg.
Jäs foccaciadegen i 40 minuter under bakdduk.
Pensla en långpanna med olivolja. Arbeta ihop foccaciadegen i bunken och häll foccaciadegen direkt i långpannan samt tryck ut foccacian jämt så att degen täcker långpannan. Låt jäsa övertäckt med duk i 30 minuter. Pensla foccacian med olivolja, strö över några nypor gourmetsalt samt lite rosmarin. Tryck om du vill ner oliver, soltorkad tomat samt fetaost lite här och där. Jäs i 10 minuter till.
Sätt ugnen på 200 grader.
Baka foccacian i nedre ugnen i ca 25 minuter tills den fått fin färg.

Till nästa gång ska jag tänka på att vara lite mer generös med salt, rosmarin och goda grejer att trycka i brödet.

Trattkantarell

Herr Trattkantarell. Nyfiken i en strut. Rödluvanmössa. Kärt barn har många namn. Igår var lillkissen hos farbror veterinären och blev kastrerad (jag bad dessutom särskilt om att de skulle plocka bort morgonpiggheten också när de ändå var i farten, återstår att se om det lyckades). Han är inte helt nöjd med att behöva ha tratt på huvudet. Om man säger så. Men han är väldigt söt. ;)

Operationen gick bra. Och han hade redan kvicknat till ganska bra när jag hämtade honom på eftermiddagen. Han var nog fortfarande lite spak i bilen på väg hem (han var nämligen tyst, gillar inte att åka bil annars), men sen var han ganska snabbt sitt gamla jag igen.

Ja, plus tratt då.

Vårfixarhelg i stugan

Förra helgen åkte jag, mormor, morbror och kusinerna till stugan. Solen visade sig från sin allra bästa sida och det blev både sill- och nypotatislunch på altanen, gräsmatteklipp, fix i trädgårdslandet, ompyssling av förra helgens sådd, utökning av kryddlandet, blomlökssättande, jordgubbsefterrätt, vattenkrig - och till och med fönsterputs. Mormor skojade om att hon betalade 10 kr/ruta för fönsterputs - och kusinerna nappade oväntat fort. Vad gör man inte för pengar?! ;)

Det var en supermysig helg. Jag trivs verkligen i stugan. Framför allt när hela "storfamiljen" är där. Jag är glad att mina "små" kusiner (14 resp 16 år) inte är sämre än att de kan umgås med sin "gamle kusin"... Men morfar saknas förstås. Hela tiden. Speciellt vid skålen till sillunchen på altanen. Tänk att det redan har gått ett halvår. ♥

Man behöver inte alltid vara stark

Man behöver inte alltid vara stark, man får finnas ändå.

Dagens klokhet levererad av en uppenbarligen klok vän. Så sant. Så värt att tänka på.
Textraden kommer ur Uno Svenningssons låt Andas genom mig.

Vårruset - hagel och snörvel

Som avslutning på semestern var det dessutom planerat för Vårruset. Men det blev inget Rivstarts-lag som tanken var. Av det som såg ut att vara ett fullt lag från början återstod bara två deltagare när det var dags för anmälning. Men jag hade ju lurat mitt Norrlandsbesök att stanna en dag extra i södern för att kunna vara med på Vårruset så jag kunde inte gärna banga. Och att anmäla sig utan lag, dvs utan att få picknickkorg, kändes inte som något lockande alternativ. Därför slängde jag ut en fråga på CityPolarna och frågade om någon ville joina vårt lag - och fick fyra napp ganska omgående!

Så i måndags var vi sex (nä, faktiskt sju för vi fick ytterligare en kompanjon) stycken nyfunna bekantskaper som stod på startlinjen och njöt av den fina kvällen. Nä just det ja, sommar var det ett par dagar tidigare. Denna måndagkväll drog det istället ihop sig till en hagelskur strax före start och även om både regnet och haglet drog bort under loppets gång så var det svinkallt. Inte alls bra för sprängande bihålor.

Och därför blev det självklart inget springande för min del, utan istället promenerande. Och det var nog jobbigt kan jag meddela. Jag hade antagligen inte varit i någon strålande springform utan förkylningen heller, men jag hade förhoppningsvis kunnat gå hundra meter utan att flåsa som en hund. Kul med nya bekantskaper och picknicksällskap - tråkigt med aprilväder i maj och elak förkylning. Blää.

Det må se soligt och fint ut på bilden, men det var sjuuuukt kallt...

Man är ju inte 20 längre...

Efter sex kalas på en vecka - där dessutom påsken klämdes in - var det inte utan att man kände sig lite sliten. Man är ju trots allt inte 20 längre. ;) Därför passade det utmärkt att det var en dryg veckas semester planerat alldeles precis efter påskhelgen. Jag hade inga större planer mer än att ta det lugnt, återhämta mig och samla lite energi inför de nygamla utmaningar som skulle stunda efter semestern, fixa lite hemma, fixa lite i stugan, få Norrlandsbesök och sådär. Lagom soft.

Vad jag däremot inte hade planerat var att på semesterdag nummer 1 vakna upp med halsont. Och inte vilket halsont som helst, utan det där halsontet som nästan alltid innebär minst en veckas förkylning och sjukdomskänsla. Jodå, man känner sig själv. Under semesterns 8-9 dagar gick förkylningen igenom stadierna halsont (eller rättare sagt svullen hals vilket bland annat resulterade i en helt sömnlös natt och några halvt sömnlösa nätter då jag har problem att sova när jag inte kan svälja), hosta, snörvel och till slut sprängande bihålor. Alltihop ackompanjerat av en enorm trötthet. Och precis lagom till det var dags att börja jobba igen övergick det sista bihålsstadiet till att bli "bara vanligt snörvel".

Så mycket för den semestern. Utvilad och full av ny energi? Not so very much.

Hade jag varit ensam hade jag sjukskrivit mig och stationerat mig i soffan under en filt. Men eftersom jag hade Norrlandsbesök fick jag åtminstone försöka dra mig ut på lite aktiviter och försöka vara social. Det gick sådär. Men veckan bjöd i alla fall på en tur till Österlen, grillpremiär, strålande solsken, lax- och jordgubbssallad, sådd i stugan och fantastiska blommande Magnolior.

Livet på en pinne

Påskafton. Frukost till Melodikrysset tillsammans med mormor. Årets första promenad till stranden. Musöron på träden. Grävande och fixande i trädgårdslandet. Solande husödla. Livet på en pinne.

Livet på en pinne. Min pinne som jag brukar sitta på och filosofera vid stranden.

Husödlan solar i uterummet.

Helgar vilodagen

Såhär dagen efter, på veckans enda kalasfria dag, är det "helga vilodagen" som gäller. Som tur var fanns det fortfarande (gott om) rester, så middagen blev snabbt hopplockad från kylen och sen var det soffan som gällde. Åh så skönt! Det dröjde inte länge förrän det blev zzzz och nästan en timmes tupplur. Helt färdig.

Lite slötittande på tv, och sen är det dags att diska, dammsuga och förbereda lite för morgondagens kalas. Ingen rast, ingen ro. Och så åldern på det. Phu.

Happy Birthday to me!

Så kom den där dagen till slut. 30-årsdagen. Inte för att det var en dag jag hade fasat för direkt, 30 är ju faktiskt bara en siffra. Och jag kan inte påstå att jag känner mig mycket äldre än 29. 30 låter ju faktiskt rätt så bra. Lite vuxet sådär. För visst börjar det bli dags att samla vuxenpoäng nu? ;)

Dagen började med att ta reda på gårdagens diskberg, men sen ordnade det upp sig med sång, tårta, blomma och present på jobbet. Och så fortsatte det med gratulationer hela dagen, presenter och blomsterbud. Grannen knackade på och sa grattis, och så kom Mimmi över och hjälpte mig äta upp lite av helgens kalasrester.

Stort tack till alla som inte bara skänkt mig en tanke utan faktiskt lagt lite av sin tid och energi på att på något sätt förmedla en grattishälsning till mig! Tack!

Kalas nr 2

Om man hade kunnat utöka sin önskelista såhär i sista stund så hade jag nog lagt till "större kök", "större kyl" och "diskmaskin" på listan idag. Phu. Idag stod det buffé på (den lite vuxnare) menyn när "Malmö-släkten" skulle komma på kalas. Och eftersom kylen redan var proppfull så kunde jag inte förbereda så mycket i förväg (eftersom jag inte hade nånstans att ställa det kallt), villket resulterade i några väldigt effektiva timmar på eftermiddagen precis innan gästerna kom.

Det blev bland annat pizza med mozzarella, parmaskinka & ruccola, mozzarella- & tomatsallad, pastasallad med kyckling & bacon, hemgjord pesto, kall räkpaj och kräftpaj, laxrullar och lite annat smått och gott. Däremellan monterades även en prinsesstårta (känns inte riktigt rätt att säga "baka" när man använder färdiga tårtbottnar och färdigt marsipanlock, det är ju egentligen bara att bygga ihop och kleta lite gotta emellan) och med ena handen rörandes på spisen och den andra med plattången i högsta hugg. Och ett par minuter innan det ringde på dörren hade jag faktiskt hunnit få anständiga kläder på mig också. Phu.

Kalaset var trevligt och kusinen rapporterade från både Idol-auditionen och mötet med Dalai Lama. Där ligger man i lä när det gäller att "vara med där det händer". ;) Jag fick bland annat några slantar som ska bidra till köpet av systemkamera, och en kruka persilja till balkongen av mamma. Inget konstigt alls - om det inte vore för att Ernst K hade ett finger med i spelet. I like!

Och sen när gästerna gått hem så dök den där önskan om diskmaskinen upp...

Kalasmarathon

Igår började kalasmarathonet som kommer att hålla i sig en hel vecka (med vilodag på tisdag dock!), och som dessutom kommer att avslutas med en påskhelg - och det är ju nästan lite kalas i sig det också. Så några större sysselsättningsproblem lider jag inte av - det ska städas, fixas, lagas mat och diskas mest hela tiden.

Men alltså, när man fyller år - visst borde någon annan komma hem och göra allt detta och fixa kalas åt en. Eller? Tydligen funkar det inte längre så när man närmar sig 30 (nej, jag har inte passerat än - är rena rama ungdomen fortfarande!).

Kalas nr 1 igår var väldigt trevligt. Det serverades tacos och marängsviss på klassiskt barnkalasmanér, det gäller ju som sagt att hålla fast vid ungdomen så länge man kan. Men självklart stal lilltjejen Elsa hela showen. Ett riktigt charmtroll! Katten var ganska nyfiken på henne, men undrade vad det var för skrik hon ställde till med mellan varven. Jag är dock väldigt nöjd med att han fick lite nya intryck att smälta - imorse väckte han mig inte förrän vid 05.30. Sovmorgon!

Frisk "på pappret"

Imorse ringde doktorn mig och meddelade att alla 13 prover som tagits var normala. Dvs jag är frisk. Och det är ju i och för sig skönt att veta att man är frisk "på pappret", men det hade ju varit ännu bättre om man varit frisk "på riktigt". Och frågan är om jag inte hellre hade varit sjuk på pappret, men känt mig frisk i kroppen? (be careful what you wish for...)

Fast i den bästa av världar hade jag förstås varit frisk både på pappret och i kroppen. Men eftersom jag är frisk på pappret så är det inte så mycket annat att göra än att avvakta och vänta, "det går över" sa doktorn.

När då? undrar jag.

Däckbyte & söndagskörning

Idag har jag roat mig med att byta däck på 3 bilar och sen tvätta desamma. Med nya galoscher på bilen får man ju ut och söndagsköra lite för att prova däcken, så jag tänkte ta med er på en liten guidad tur i mina hoods!

Vid 1.33 passerar vi vägen ner till höger där pappa numera bor, i farmor & farfars gamla hus. Ungefär vid 1.45 har vi på vänster sida huset där jag är uppväxt, och som mamma och pappa hade fram till för några år sen. Enjoy the ride!

Vilken dag!

Vilken dag! Först en heldags föreläsning och inspiration av Anders Haglund. När man lyckas sitta en hel dag "rakt upp och ner" utan att titta på klockan (och om man gör det så är det för att konstatera neeej varför går tiden så snabbt, jag vill ha mer!) - då är det ett gott tecken. Det var mycket skratt och insikter. En väldigt bra vinst - och dessutom lyckades jag av en slump hamna bredvid den andra tjejen som också vunnit sin biljett via Friskis, så vi sällskapade varandra under dagen bland alla andra gäng av kollegor som var där tillsammans.

Sen var det till att småkuta hem och snabbpacka för en helg på Österlen, sätta sig i Lillpolon, hålla hårt i ratten för att inte blåsa av vägen och dra till pappa för helgens första stopp. Var på plats lagom till matchen började. Ödesmatchen. Modo-Södertälje. Matchen då hela Övik stod på spel kändes det som.

Men det gick vägen. There is a God. (Ja, jag hade kunnat bli religiös på kuppen.) Efter matchen kändes det som att det lättat ungefär ett ton från axlarna, och jag insåg vilken grym pärs de senaste veckorna varit. För er som inte är insatta i Modo och Örnsköldsvik ska jag inte ens försöka förklara, men det är långt ifrån "bara hockey" de här veckorna har handlat om - det har varit så mycket mer än så. Här kan man verkligen prata om att det hade varit "hela världen" om de inte klarat sig kvar. Eller i alla fall hela Övik. Minst.

Phew!

Lite av en turvecka alltså. Jag kände flowet i början av veckan och köpte en trisslott - och nog tusan vann jag! 25 spänn! Men jag har inte vågat lösa in vinsten mot en ny lott - jag vågade inte förbruka mer tur innan dagens match var spelad...

Blir mitt liv ett mästerverk idag?

Let's find out!

Vakuumet är punkterat

Vakuumet är punkterat - och nu vet jag i alla fall det jag tidigare bara har tvingats till att tro och ana. Det känns bra att veta, men själva situationen i sig lämnar väl lite övrigt att önska. Dock var jag väl medveten om att det andra alternativet inte direkt hade varit bättre så det är mest bara ett konstaterande. Min intuition verkar det dock inte vara något större fel på.

To be continued...

Vikten av information

Efter att ha varit på en inspirerande och härlig föreläsning med Olof Röhlander i höstas började jag prenumerera på hans veckobrev som då kallades för Mental styrketräning men som nu har bytt namn till Veckans peptalk. Det är väl spenderade minuter att läsa några rader från honom varje måndag.

Idag belyste han vikten av information, och det är något som jag verkligen kan ta till mig i den situation av informationsvakuum som jag befinner mig i just nu. Det är så frustrerande att inte kunna påverka situationen själv, att inte få den avstämning man önskar, att inte veta - som att sitta i en båt utan åror. Dessutom tycker jag att det är respektlöst. Om jag hade fått det bemötandet som kund någonstans hade jag troligtvis aldrig återkommit, men det är svårare när det handlar om en själv som person och ens vardag och egna framtid... Det rör den där delen av livet där man tillbringar (minst) åtta timmar om dagen, och dit kan man väl inte bara låta bli att återkomma? Eller kan man det?
Jag håller dock tummarna för att kunna sticka hål på vakuumet under veckan.


Tåget som slutade skaka

I torsdags satt jag på X2000 mot Stockholm för att tala på en konferens.
Plötsligt började kupén skaka något fruktansvärt. Alla tittade frågande på varandra. Vad är det som händer, håller tåget på att spåra ur? Man fick nästan hålla i datorn för att den inte skulle ramla ned på golvet.

Efter en rätt lång stunds ovisshet kom konduktören och berättade att endast vår kupé skakade (oflyt - klapp klapp klapp!), men att det inte var någon fara eller så. Sen sa han att det fanns lediga platser två vagnar bort om vi ville sitta där istället, där skakade inte tåget.
Det som hände precis efter vi fått den här informationen var både märkligt och fascinerande.

I samma stund som jag visste att jag kunde göra något åt situationen närhelst jag ville (gå till en annan kupé) så kändes skakningarna mycket lättare. Jag valde faktiskt att sitta kvar, började till och med se det som en utmaning, en mental styrketräning.

Faktum är att de flesta i kupén valde att sitta kvar. Varför? Jo, för nu hade vi just ett val.

Utifrån det här kan man säga att det är bra med information. Ta reda på hur saker ligger till istället för att gissa och spekulera. Sen kan man också säga att man ska söka handlingsalternativ och inte bara tro att det är kört och bli passiv och börja beklaga sig så fort nåt jobbigt dyker upp.

För det tredje, när du hamnar i situationer som stör dig, försök också se det som mental styrketräning. Låt inget få knäcka dig, bara göra dig starkare!