Tuffa beslut

På 4good-kvällen pratades det mycket om tuffa beslut. Svåra beslut som kanske måste tas med hjärtat fast att hjärnan säger emot (eller för all del tvärtom). Men som gör att man växer som person. Man står upp för sig själv. Man gör ett aktivt val och låter sig inte bara "go with the flow".

På vägen hem funderade jag över om jag har gjort några tuffa beslut. Och det har jag. Att bryta upp från Örnsköldsvik efter åtta år och flytta till en ny stad, om än på "hemmaplan" i Skåne, var definitivt ett tufft beslut. Det var många års tvekande innan jag plötsligt en dag kände att det är nu eller aldrig. Jag lämnade en stad där jag bott hela mitt vuxna liv, en stad som jag älskat från första stund och som är "hemma", ett bra och engagerande jobb - och flyttade till en stor ovisshet. Ingen bostad, inget jobb. Dessutom inga pengar, eftersom jag sagt upp mig själv från jobbet. När beslutet var taget kändes det så rätt. Så rätt att ta beslutet.

Det faktum att många andra har tagit så mycket tuffare beslut än mitt förtar ju inte min prestation eller hur? Det är väl ingen tävling?

Det gick ganska bra förra hösten. Jag fick lägenhet efter bara nån månad, och efter ytterligare nån månad fick jag jobb också. Räkmackan som jag åkt på genom livet verkade hålla i sig. Fast vänta nu, var det verkligen räkmackan som fixade detta åt mig? Visst har jag haft flyt och en portion tur, men det tänker jag inte be om ursäkt för. Jag kan få dåligt samvete, speciellt när andra i min nära omgivning inte får lägenhet eller jobb i samma veva. Men jag har ju faktiskt jobbat för det (men säger därmed inte att andra i min omgivning inte gjort det, men återigen - det förtar inte min insats).

Det var ju faktiskt jag som la ut krokar, letade utanför boxen, sökte andra möjligheter och hade turen (javisst) att få kontakt med ett fastighetsföretag som inte krävde 5 års kötid för att kunna tilldela en bostad, utan istället träffade mig på ett par visningar och erbjöd mig ett kontrakt. Jag vill också minnas att det var jag som sökte alla jobb som kom i min väg (även de som inte kändes mitt i prick) för att få en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden i en ny stad där jag totalt saknar kontakter. Och jag tror faktiskt också att det var jag som gick på intervjuerna och att det var jag som erbjöds jobbet. För att jag var jag.

Det gick visserligen grus i maskineriet ganska snabbt på jobbet. Och jag ska erkänna att jag vid ett flertal tillfällen tänkt att det var väl inte mer än rätt, jag som haft sånt flyt, jag förtjänar säkert lite oflyt också. Och jag har haft känslan av att några i min omgivning också tänkt liknande tankar.

Att ta beslutet för ett drygt år sen var helt rätt. Om utgången av beslutet var rätt eller fel vet jag inte än. Ett år senare har jag inte fått något svar på den frågan. Och just därför vet jag också att jag inte kan utvärdera riktigt än. Självklart kändes det lockande att tacka ja till ett jobberbjudande i Övik som kom häromveckan och dra tillbaka, till tryggheten, till det jag kan och känner till. Spola tillbaka bandet och låtsas som om inget har hänt. Men det går inte. Jag har inte fått ut vad jag ville av det tuffa beslutet än. Det tar tid att landa. Och under tiden uppskattar jag det jag har just nu.

Jag tänker sluta be om ursäkt för att jag lyckas. "Bra lag förtjänar tur" brukar man prata om inom hockeyn. Och jag tror att det ligger nåt i det. De lag som ser ut att ha tur, de som skjuter stolpe in istället för stolpe ut, det är oftast de lag som skjuter mest. Och då kanske det inte är tur, utan skicklighet som till slut ger utdelning.

Introvert eller extrovert?

Igår låg jag i solstolen och läste ikapp några gamla tidningar som inte blivit lästa de senaste månaderna. Jag fastnade för en artikel som handlade om personlighetstyperna introvert resp extrovert. Jag har inte riktigt funderat över det i just de här termerna, men jag förstod ganska snart att jag själv lutar ganska mycket åt introvert-hållet. Och jag kände igen mig.

Den här artikeln är vinklad från introvert-point-of-view, och jag påstår inte att det är svart eller vitt (och absolut inte att något är rätt eller fel), men jag tyckte det var intressant läsning och kände som sagt igen mig en hel del.
Det skadar nog inte att tänka lite då och då på att de här olika personlighetstyperna i sociala sammanghang. Tex kan jag säga att på jobbet så har jag en (av två) kollega som är extremt extrovert, och jag kan ärligt säga att många av mina introverta sidor krockar big time med hennes extroverta. We are not meant to be.

Inom jobbet har jag (varit tvungen att) jobbat väldigt hårt med att träna mina så kallade extroverta förmågor de senaste åren; tex genom att göra kundbesök hos företag, knyta nya kontakter och synas och höras på diverse aktiviteter utanför jobbets väggar. Saker som egentligen går helt emot min "natur", way utanför min bekvämlighetszon. Det tar väldigt mycket energi att "övertyga andra om att man är nåt man egentligen inte är", och därmed så blir den privata sfären kanske än mer introvert. När jag kommer hem från jobbet behöver jag bara vara. Mig själv.

Det är inte det att jag inte gillar människor och därför inte vill "ut och träffa folk", men jag har inget behov av att skapa nya ytliga kontakter. Jag känner mig obekväm och det tar mycket energi. Energi som jag mycket hellre lägger på mina "riktiga vänner".

Självklart är det nyttigt att träna på saker som ligger utanför bekvämlighetszonen, men jag tror också att det är väldigt nyttigt att förstå, och acceptera, sig själv. Jag är glad för att jag är den jag är. Och jag är stolt över att jag har gjort mig själv till den jag är idag.


Testa dig själv här!

Ett hockeylag på glid

Det är nästan som 10 små negerpojkar - och frågan är väl inte om eller när, utan vem, som försvinner härnäst?

Nu är både bästa (?) målvakten och bästa målgöraren (iaf sett på meriter före innevarande säsong) borta - det kan ju inte bli annat än lysande hockey framöver?

Nej, allvarligt talat, det har osat katt ett tag om den här klubben... men nu börjar det faktiskt stinka.
Någonstans är någonting riktigt fel, men var? Är det ledningen? Är det bekväma återvändande spelare som börjar bli till åren men har ett tryggt långt kontrakt att spela av?

Är det kanske rent av så att det är klubbens egen filosofi The Heart of Hockey som biter dem själva i svansen?

En överdriven styrka blir en svaghet...

Läs även andra bloggares åsikter om modo, modo hockey, krizan, the heart of hockey

Jag har (tydligen) startat ett tvättstugekrig

När jag kom ner till tvättstugan idag såg jag denna lapp på anslagstavlan, och eftersom jag tvättade (nya) röda handdukar förra helgen så kände jag mig skyldig. Men kan någon berätta för mig hur man ska bära sig åt när det bara finns en allmän tvättstuga att tillgå när man vill tvätta röda handdukar?

Tänkte tillägga "PS. Tackar som frågar, handdukarna blev jättefina!" men det kanske inte var det hon ville veta egentligen, fast att hon uttryckte en förhoppning om det?

Ifrågasättande dryckesvanor

Jag tycker inte öl är gott. Jag kan dricka vin men tycker inte det är jättegott och klarar mig precis lika bra utan det. Jag har aldrig haft något intresse av att "bli full". Jag blir inte roligare av att dricka alkohol. Jag hatar verkligen att må dåligt. Jag kan inte sova om det snurrar minsta lilla i huvudet. Alkohol är inte bra eller nyttigt på något sätt så vitt jag vet. Jag ogillar fulla människor, men accepterar dem så länge de accepterar mig. Jag tycker det är waste of money helt enkelt när en cola gör mig nog så glad, om inte gladare...

Allt detta bidrar till att jag inte är någon jättepartymänniska, men jag kan tycka det är kul att gå ut någon gång då och då. Jag har inga problem med att gå ut och vara helnykter eller halvnykter, umgås med lite trevliga människor och dansa lite. Jag ifrågasätter inte andras drickande. Jag låter var och en sköta sitt. Jag har roligt och trevligt. Tills någon börjar ifrågasätta vad jag har i mitt glas eller var mitt glas är eller varför jag inte "vill ha en öl till".
Där, under ett ögonblicks sekund, tappade jag plötsligt lusten, blev en tråkig person och kan lika gärna gå hem.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför mitt ickedrickande är så provocerande för drickande människor att de måste truga, ifrågasätta och i princip dumförklara mig varenda vareviga gång?? Hade jag inte tråkigt innan så fick jag det alldeles säkert nu, tack för det...

Jag kan mycket väl ha åsikter om såväl unga som gamla människor som går ut och super sig fulla och gör både sig själva och sin omgivning till största åtlöje. Men jag låter dem sköta sitt - för var och en är vi väl ansvariga för våra egna liv... eller har jag missat nåt?!

Vad är det som gör att jag inte får lov att leva mitt liv som jag vill? Vad är det som gör mig mindre värd bara för att jag inte vill dricka något som jag tycker inte tycker smakar speciellt gott, gör mig dåligt och kostar onödiga pengar?! Uppenbarligen måste det vara nåt fel på mig...

Eller måste jag helt enkelt jämt ha en bra och gångbar anledning och ursäkt?
Måste jag flytta ut i bushen så jag jämt måste "köra"? (den funkar inte när man har krypavstånd hem från stan...) Måste jag se till att bli på smällen? Ska jag hitta på en snyftstory om att en närstående släkting är alkoholist? Måste jag bli nykterist? Ska jag hålla mig hemma på säkert avstånd från ifrågasättarna?

Eller kan jag helt enkelt bara få vara mig själv för en stund...?