Lördagsträning i bitande kyla

Lördag betyder egentligen förmiddagsträning. Under fem månaders tid har jag ägnat lördagsförmiddagarna åt att kuta runt Pildammarna, springa backintervaller, hoppa i trappor, krypa under bänkar och släpa på stockar. Typ. Om man ska spendera helgen i stan är det en skön start på helgen, men om man ska iväg någonstans så är det en dum dag och tid. Av den anledningen ser jag fram emot att just lördagsträningarna försvinner om en dryg månad. Nu går vi ju nämligen mot vår, vilket betyder stugansäsong!

Idag skolkade jag från träningen då jag åkte österut redan igår kväll för att lämna Katten Franzon på kollo, eftersom jag åker norrut nästa vecka. Efter frukost till Tjejvasan på tv för att reka banan och fundera på om jag om jag verkligen ska våga mig på det där nästa år, så tog jag med mig kusinen ut på en "stärkande joggingtur" för att kompensera för skolkningen. Och nog var det stärkande alltid, det blåste minst sagt friska vindar över vidderna på Österlen där snön fykte på bra. Vi tog oss genom ömsom Bambi-is, ömsom snödrivor, några kilometer ner till havet. Letade upp en lämplig stol att göra några armhävningar på, drog iväg ett par backintervaller, och lunkade sen hemåt igen. Jag försökte föreslå att vi skulle släpa på lite stockar också, men mitt sällskap nappade inte konstigt nog.

Eftersom Melodifestivalen går i Malmö ikväll så borde man förstås vara där, men vi laddar istället för Mellomys i stugan. Och sparar oss till Eurovision!

Med (lånad) Modo-mössa. My cousin makes me proud!

Fy fan vad jag är bra!

Ursäkta mig, men fy fan vad jag är bra! Idag gick jag nämligen (äntligen) i mål med C25K-appen. Möjligtvis är det liiiite längre än 8 veckor sen jag började. Men hej, vem bryr sig om detaljerna när jag faktiskt fullföljde!

Visserligen blev det inte 5 km som "5K" i namnet antyder, men jag har följt tidsanvisningarna istället för distansalternativen och gick idag alltså i mål genom att springa 30 minuter.

Första passet vecka 1 bjöd på 60 sekunders sammanhängande löpning*, och jag minns att när det efter ett par veckor var dags att springa 5 minuter så kändes det skitjobbigt. Med den bakgrunden är jag grymt nöjd med att nu vara i hamn med 30 minuter. Målet var trots allt att tycka det är roligt, och det gör jag (nästan) nu.

Som ni ser pratar vi inga snabbhetsutmärkelser. Men nu tänker jag stanna på 30 minuter ett tag och istället fokusera på att bli snabbare. Dvs komma längre på mina 30 minuter. Målet är att fixa 5 km på just 30 min.

Wish me luck! Och gratulera gärna lite... :)

* Jag vet, det är en skymf mot riktiga löpare att kalla detta löpning. Det borde antagligen snarare kallas lunkning. Men det skiter jag i.

Endorfiner!

Länge har jag försökt hitta tillbaka till dem, gång på gång utan att lyckas, så många gånger att jag nästan gett upp. Men nu börjar de äntligen komma tillbaka i mitt liv igen.

Endorfiner alltså, det är bra grejer!

Nu hoppas jag att ni inte sätter söndagskaffet i vrångstrupen här. För jo, sen en månad tillbaka ungefär så tränar jag med en PT. Jag vet, det är helt crazy - men sant. Jag var så less på att aldrig komma igång med träningen, framför allt att inte tycka det är roligt, så jag googlade och surfade runt lite och hittade ett upplägg som passade mig. Och min wingman Cecilia.

Vi är en grupp på åtta personer som under ett halvårs tid kommer att träna gemensamt i grupp med vår PT två gånger i veckan. 26 veckor alltså, det borde vara tillräckligt lång tid för att komma över tröskeln och tycka det är roligt igen. Alla i gruppen har ungefär samma utgångsläge och det känns roligt att vi gör det här tillsammans och följs åt hela vägen. Trots att det gör ont i våra otränade kroppar så är det mycket skratt och pepp under våra träningar, och jag tror vi kommer bli ett grymt gäng!

Och vem hade trott att man redan efter ett par veckor skulle njuta av att göra idioten i backe eller att springa i trappor med en skrikande PT bakom sig? Okej, njuta är eventuellt lite att ta i. Det gör ont, det är kallt, det är lerigt, det är skitigt och det är regnigt. Men känslan efteråt. Obetalbar.

Det som tidigare lät "Oj, är det såhär det känns att ha träningsvärk, det var länge sen" är numera de sällsynta dagar då man vaknar och känner "Oj, är det så här det känns att inte ha träningsvärk. Det var länge sen".

A year from now

Söndagsjoggen is back

Imorse var det dags för söndagsjoggen att göra comeback. Det har ju varit lite si och så med det under sommaren, men nu har jag klarat av vecka 5 (av 8) på C25K-appen - och jag SKA slutföra det här. Om än under lite längre tid än vad appen säger.

Jag har dragit mig lite för att ge mig på dagens pass, dvs pass 3 på vecka 5. Jag hade nämligen tjuvkikat på schemat och sett att det var dags att springa 20 minuter sammanhängade. Fram tills nu har det varit typ 3 eller 5 minuter i taget, som max 8 minuter. Så hoppet till 20 kändes lite saftigt. Men det gick bra. Det gick inte snabbt. Men det gick bra.

Med havet som mål gick det bra. Och väl där blev jag sugen på ett spontanbad. Hade varkens handduk eller badkläder med, men det gick fint ändå. Om än lite blött på vägen hem. :)

Resten av dagen har jag legat raklång på solstolen med en god bok. Temperaturen har för första gången på hela sommaren klättrat över 30-strecket, så jag har njutit av en underbart skön sommardag - och av många svalkande dopp i poolen. Life is good!

Tisdagsmys med fys (och bad)

Efter två veckor på semestervift från stan så var det dags att dejta Maria ikväll. Vi bestämde oss för att det var träningskläder på och en cykeltur ner till Ribban som gällde. Coach M hade med sig ett lagom avancerat träningsprogram och vi körde ett gäng olika styrkeövningar i skuggan av ett träd omgivna av joggare, rullskridskoåkare, solbadare, grillare, dansare, fotbollsspelare och annat löst folk som hängde längs Ribban. Det var verkligen ett folkvimmel utan dess like, det märktes att folk tog tillfället i akt att njuta av årets varmaste sommardag och kväll. Och det gjorde de rätt i. Precis som vi.

Efter en stunds avslappning och stretch i gräset (hur skönt är det inte bara att ligga i gräset och titta upp på himlen?) förflyttade vi oss till stranden istället. Sand mellan tårna hör ju liksom sommaren till. Vattnet var varmt, och även om man fick gå nästan halvvägs till Danmark för att kunna doppa sig (hej långgrunt!) så var det väldigt skönt med ett bad som faktiskt blev ett bad och inte bara ett snabbt dopp. Till skillnad från sommarens tidigare snabbdopp i iskallt vatten...

Drygt 2 mil transportcykling, en halvtimmes styrkeövningar och skönt kvällshäng på stranden med sommarens tredje (och överlägset varmaste) bad. Ett gott dagsverke efter andra arbetsdagen efter semestern. Det är ganska bra att vara tillbaka i stan också.

Söndagsjoggen gör comeback

Jag ska villigt erkänna att det går segt med C25K-joggingen för tillfället. Men jag har inte gett upp. Förra veckan blev det två pass på löpbandet (!), och sen hade jag lite halsontkänningar i början av veckan och försökte vila bort det så att det inte skulle bryta ut lagom till semestern. Verkar som jag lyckats med det, peppar peppar!

Så imorse blev det en liten söndagsjogg till havet igen. Havet var så tyst så jag var tvungen att springa ner och kolla om det var kvar. Det var det. Som tur var. Och jag har därmed klarat av vecka 4 pass 3, dvs halvvägs genom programmet. Heja mig!

From couch to gymråtta?

Joggandet med C25K (from couch to 5 km) tog en paus på två veckor, men nu är jag tillbaka igen. Och sen i måndags dessutom med gymkort. Ett gym som bara har just gym, och inga pass. Inte alls min grej egentligen - hur tänkte jag här?!

Jo jag tänkte som så. Vi har väldigt bra avtal via jobbet på den här kedjan (och dessutom får jag tillbaka alla pengarna på friskvårdsbidraget = gratis) och det ligger väldigt nära där jag bor (typ 2 min promenad). Gratis + nära = bra. Dessutom finns det en särskild avdelning som är "tjejgym". Just att det är tjejgym spelar väl ingen roll, men för mig som inte alls känner mig bekväm i gymmiljö så uppskattas det att det finns ett lite mindre utrymme där man kan hålla till och våga prova sig fram utan att det står biffiga karlar bredvid och suckar för att man är svag, långsam och förvirrad.

Och om sanningen ska fram så har jag under de senaste åren knappt gått på några pass trots att jag haft kort till det, av diverse olika anledningar. Så nu när jag ska "satsa" (haha) på joggingen, så får det här bli min nya grej helt enkelt. Så istället för att "kasta pengar i sjön" för ett träningskort som inte används tänker jag att jag kan kosta på mig att betala in mig på pass på andra ställen nån gång då och då tillsammans med vänner som vill hänga på eller kanske köpa ett klippkort på Friskis och gå på pass nån gång ibland för skojs skull.

Billigt, bra och smidigt. Jag behöver inte åka hem om efter jobbet och vänta på ett pass som börjar några timmar senare, inte riktigt hinna äta innan men hinna hungra ihjäl om jag ska äta först efteråt (= stor risk för att man landar i soffan och sen inte kommer upp igen). Och jag behöver inte heller packa med mig träningskläder till jobbet och leka packåsna hela dan. Jag cyklar helt enkelt hem efter jobbet som vanligt, går hem och byter om och knallar till gymmet och roar mig på ett löpband eller bland några maskiner en stund och sen går jag hem och är hemma typ en timme senare än vanligt - fast färdigtränad. I lagom mat-tid. Kanske lite piggare i den bästa av världar.

Det låter ju bra i teorin. Men nu ska vi väl inte ropa hej än. Men jag har faktiskt redan varit där två gånger, och vad är det man säger - en gång är ingen gång, två gånger är en vana. Fast jag måste ju erkänna att jag är lite rädd för styrketräningsmaskinerna, vi har aldrig riktigt blivit kompisar. Jag har gett dem några halvhjärtade försök ett par gånger, men ger upp för att jag tycker det är tråkigt. Men nu är målet (precis som med joggingen) att jag ska lära mig tycka det är roligt. Jag är nämligen grymt dålig på att göra saker som är tråkiga...

Några tips för en nybliven gymråtta?

Hur attackerar man maskinerna på bästa sätt? Vilka ska man akta sig för? Vilka bits? Vilka är snälla? Kanske nån annan rolig övning? Obs r o l i g.

Vilken underbar söndag!

Igår hade jag en helt fantastisk dag tillsammans med dessa fem underbara tjejer. Vi träffades halv tolv på förmiddagen och började vår vandring från Vantalängan på etapp 6 av Österlenleden. Drygt 6 timmar senare nådde vi med trötta ben målet i Kivik - efter en vandring som bjöd på både omväxlande väder och terräng (och en liten omväg).

Kvällen avslutades i stugan med välförtjänt middag på altanen och många kockar i köket. Jag var inte hemma i sängen förrän klockan närmade sig midnatt, och trots att Franzon fick stanna kvar på Österlen och jag därmed hade FF (=sovmorgon) så vaknade jag klockan fyra med en krampande vadmuskel som höll mig vaken några timmar. För övrigt mår kroppen bra såhär dagen efter, men trött.

Därför orkar jag inte skriva om hela äventyret nu. Men nej, det blev ingen söndagsjogg igår. Det fick bli en söndagsvandring istället...

Älskar den här bilden - we made it! Så grymt gäng!

(som dessutom orkade sig igenom hela Kivik och uppför långa Killebacken innan vi slutligen nådde bilarna som kunde ta oss till stugan...)

Sommar!

I fredags kväll åkte jag till stugan för en LEDIG helg. Väderprognosen visade nämligen på sol och värme, och jag som är en typisk semesterläsare packade med mig en god bok för den rätta semesterkänslan. Ja, och förutom boken så hade jag bilen fullpackad med fyra nya trädgårdsstolar och en solvagn. Sommaren, here I come!

Trots att jag hade FF (Franzonfritt) så vaknade jag alldeles för tidigt på lördagsmorgonen (hallå, det skulle ju vara semester = sovmorgon!). Men å andra sidan så hann jag ju montera både trädgårdsstolarna och solvagnen innan frukosten som i sann sommaranda intogs på altanen tillsammans med Melodikrysset (och mormor).

Sen landade jag i solvagnen och NJÖT av blå himmel, varma solstrålar, fågelkvitter och en god bok. Rekommenderar Skynda att älska av Alex Schulman (som med den här boken visar en betydligt mer sympatisk sida än vad som tidigare framkommit), ett väldigt fint pappaporträtt som mer än en gång framkallade en tår i ögonvrån. Min semester förra sommaren regnade bort, och därför kändes det väääldigt avlägset det där med att ligga i en solstol och läsa en bok. Det var nog två år sedan sist, men oj så skönt det var.

Fast det finns ju även annat man kan göra när man är ledig; typ klippa gräset, rensa ogräs, plantera om blommor, skörda rädisor och så nya, "skoga" (dvs såga ner oönskade träd som sått sig själva på tomten), tvätta bilen och förstås söndagsjogga ner till havet. Hade tänkt tvätta lite fönster också, men det hann jag inte med. Eller rättare sagt, jag orkade inte utan slog mig ner i solstolen en stund igen. Med lite klassisk multitasking i form av att läsa inredningstidning, måla naglar, lyssna på musik, träna mental styrketräning och skriva i min fina "utvecklingsbok" där alla mina stora planer tar form. :)

Det är sommar, and I love it!

Nationaldagsledig

Vad gör man på nationaldagen egentligen? Ja, förutom att vara ledig alltså? Förra året var jag i Övik och firade nationaldagen med Sara, Anki och Emma på Picknickfestivalen. Det var mysigt. Men idag har jag inte gjort så mycket annat än att just varit ledig. Men det är nog så skönt det. Man borde vara ledig varje onsdag faktiskt.

I förmiddags fick jag ett ryck och drog över fönstrena med en trasa, fönsterskrapa och tidningspapper (ni vet väl att tidningspapper är det bästa knepet för att få bort de där tråkiga fläckarna och ränderna som man annars gärna får efter fönsterputsning?). Nyputsade fönster - och plötsligt blev det liksom sommar utanför!

Sen drog jag iväg en repa med pappas bil (vi har bytt bil den här veckan eftersom han har fixat servicetid till min på fredag, det var tydligen inte så bra det där med att det rök från ratten...) och gjorde lite ärende. Köpte några nya stolar till altanen och lite annat smått och gott till stugan. Funderar också på att köpa mig en solsäng, skulle ju i så fall vara bra att passa på nu när jag har lite större bil där den (förhoppningsvis) får plats...

Ja, och sen så var ju Keron snäll nog att påminna mig om att det är söndag idag. Och om det är söndag så har man ju inte så mycket annat att välja på än att ge sig och ut springa... Vecka 3 pass 1 på C25K - check! Firar förresten en månad med C25K idag, det borde ju i och för sig innebär att jag hunnit längre än vecka 3... Men, jag tycker det är grymt att jag hållit i det här en hel månad! Bra jobbat! *klappar mig själv på axeln*

Till middag blev det dagen till ära en Sverige-pimpad jordgubbs- och laxsallad. Mycket smarrigt. Recept kommer lite senare. Stay tuned.

Söndagsjogg part 5

Om man inte visste bättre skulle man ju nästan tro att jag inte gör annat än är ute och joggar nuförtiden. Fast nu känner man ju mig, och då är man ganska övertygad om att så inte är fallet. Tvärtom har jag fullt upp med annat mest hela tiden och hinner (läs: tar mig inte tid) att jogga så ofta som jag faktiskt skulle vilja. Ja, för nu börjar det nästan bli lite roligt - har ni hört något så tokigt?! Roligt? Att jogga?

Senaste veckan har jag varit sjukt trött och inte alls varkens orkat eller haft någon lust att hitta på något, och har därför gjort i princip ingenting om kvällarna. Förutom en massage, ett läkarbesök med efterföljande lättnad och en torsdagsjogg då. Och för mig är det minst lika viktigt, att lyssna på kroppen och ta det lugnt när jag har möjlighet.

Har kompenserat denna lugna vecka med en busy helg. Igår var jag i stugan och fixade halva dagen; klippte gräset, gjorde i ordning på altanen och fixade med lite smått och gott så att det skulle vara fint till att mormor ikväll flyttade dit för sommarsäsongen. Andra halvan av dagen var jag hos pappa och lockade bland annat fram hans pyssliga sida med att föreslå att vi skulle försöka gjuta ett fågelbad av ett rabarberblad. Han var nog ganska nöjd med att det inte kom någon som såg honom sitta där i sandlådan och leka med gegga, men han hade ju alltid kunnat skylla på mig. :)

Idag var det väldigt nära att det inte blev någon söndagsjogg. Hade tänkt hinna med det på morgonkvisten, men tidigt i förmiddags hoppade jag istället på cykeln och trampade till Slottsträdgården för att spana på Malmö Garden Show som Maria tipsade mig om igår kväll precis innan jag skulle gå och lägga mig. Detta var inte med i planeringen för söndagen, men fick tryckas in i schemat eftersom det lät väldans trevligt. Efter lite spanande på fina trädgårds- och balkongutställningar trampade jag vidare till Baltiska hallen, där jag mötte upp lite av släkten som skulle titta på kusinens uppvisning med Malmö All Star Cheer. Det är minsann inte varje dag man är på cheerleadinguppvisning, närmare bestämt så har det aldrig hänt förut. Men det var trevligt, och såg väldigt roligt ut!

Efter ett par timmar på Baltiska hallen var det dags att trampa vidare hem till kusinerna där det vankades dubbelkalas då båda två fyllt år de senaste veckorna. Mingel i trädgården, grillat och marängtårta. Jodå, sämre kan man ha det. Trampade sen hem så att jag landade i soffan lagom till finalen av Mästarnas mästare.

Ganska trött. Antal timmar som spenderats hemma i vaket tillstånd i helgen går att räkna på en hand. Inte speciellt sugen på att ge mig ut och springa. Om det inte varit för att Keron "hetsade" mig på Twitter i förmiddags så hade jag nog inte tagit mig ut. Efter Mästarnas mästare velade jag mellan att gå och lägga mig eller ge mig ut på ett söndagslöp. Sängen lockade, men jag insåg att jag inte skulle kunna sova gott i vetskapen om att jag brutit min söndagsstrike. Därför blev det ett söndagslöp på kvällskvisten, för femte söndagen på raken. Det var f-n riktigt skönt!

Är jag en löpare nu eller vad är det för fel?

Söndagsjogg

Den här veckan hade jag verkligen för avsikt att komma ut med min joggapp åtminstone en gång innan söndagen, men tydligen hann jag inte med det (läs: tog mig inte tid). Igår var det dock nära, jag bytte till och med om till springkläderna. Men kände att det var lite för nära inpå lunchen som fortfarande skvalpade runt i magen så jag skulle bara lägga mig och läsa en halvtimme innan jag gav mig ut. Ni anar var detta kommer sluta va?

För när jag la mig i soffan kände jag hur trött jag var, och tänkte att en liten tupplur skulle vara mer värt inför kvällens Eurovision så jag skulle orka hålla mig vaken... Jag hade bara en timme att spela på innan jag var tvungen att börja göra mig i ordning inför kvällen, så båda delar skulle inte hinnas med. Jag valde tuppluren, ett klokt beslut när man har en morgonpigg katt som stjäler alldeles för många sömntimmar under veckan. Jag ställde klockan på en halvtimme. Bara det att jag tydligen hade skruvat ner ljudet så jag hörde inte när klockan ringde. Jag sov gott. Men som tur var vaknade jag redan efter en timme, annars hade jag kunnat sova bort hela Eurovisionkvällen... Det blev bara lite extra stressigt, men jag hann både hoppa in i duschen och byta om från springkläder innan jag gav mig iväg. Jag blev dock inte så glad när jag med andan i halsen halvsprang till bilen, vred på nyckeln - och så kom det rökpuffar från rattfästet. Men efter lite rådgivning per telefon med pappa vågade jag ge mig iväg ändå. Och jag kom mig både fram och tillbaka till Lund utan att bilen exploderade, så det kändes ju skönt.

I Lund vankades det grillning och Eurovisionafton hos Cecilia. Väldigt trevligt. Och gott. Och en grym vinst av Loreen. Fast i ärlighetens namn tyckte jag att hennes framträdande var betydligt bättre i svenska finalen än i Eurovisionen. Men ändå var det klasskillnad mellan henne och resten av startfältet.

Men just det ja, det var ju söndagsjoggen jag skulle komma fram till. Var inte så jättepigg (eller glad) när katten väckte mig kl 5.30 imorse - tre timmar efter att jag gått och lagt mig. Inte riktigt så jag tänkt mig starta söndagen. Men efter ett tag lyckades jag dock övertala katten om att låta mig somna om och i alla fall få sova några timmar till (med ett antal kattväckningar emellan förstås, det där med att sova någon längre sammanhängande tid är tydligen väldigt överskattat om man är katt).

Hursomhelst, efter en soft förmiddag där jag bland annat satt en stund på balkongen i solen och läste en bok, så kom jag ut på min traditionsenliga söndagsjogg. Fjärde söndagen på raken, det börjar bli en bra vana det här va? Idag påbörjade jag också "vecka 2" på C25K-appen. Det innebar 90 sekunders jogg varvat med 2 min promenad i 30 minuter. Det var riktigt skönt idag, och jag kände nästan att jag fick till lite tempo (jämfört med mitt vanliga lunk då) under 90 sekundersjoggarna.

Idag hade jag inget hav att belöna mig med efteråt, så idag slängde jag mig istället raklång i gräset i parken när jag var färdig och lyssnade på Euphooooooria på repeat ett par gånger innan jag begav mig av hemåt till verkligheten igen.

Ja, ni ser ju själva hur snabbt det går...

Cheaper than therapy

Två gånger under veckans lopp har jag hört någon referera till löpning som "cheaper than therapy". Först var det Beth i filmen The lucky one som jag såg på bio i tisdags, och sen var det Sara aka Träningsglädje som hyllade löpningen. Jag skulle väl ljuga om jag sa att löpning var som terapi för mig, men jag kämpar på med min C25K-app och genomförde imorse mitt tredje pass. Istället för tre pass i veckan så har det blivit ett pass tre söndagar på raken - bättre än ingenting eller hur? Och åtminstone regelbundet. :)

Det är betydligt roligare att göra det när jag är i stugan, för även om jag inte tycker att joggningen (ännu) är sådär jätterolig, så får jag min belöning i form av att efter genomfört pass promenera tillbaka längs stranden och lyssna på vågornas brus.

This is my therapy.

När jag kom hem efter morgonturen blev det årets första frukost på altanen. På nyslipat och nyoljat bord - hej träningsvärk! Vem behöver ett gym när man har en stuga att ta hand om... Tur att man själv är segare än slipmaskinen, den gav upp ganska omgående så det blev jag och ett sandpapper i några timmar.

Jösses vilken vecka!

Vilken vecka det här har varit! Nu, efter en heldag för mig själv, börjar jag återfå lugnet i kroppen men jag har känt mig helt slut - även om det har varit roliga grejer hela tiden så har jag insett ännu en gång hur mycket jag behöver hemmatid. För ja, man blir slut även av roliga grejer. Och katten blir inte mindre morgonpigg av att aldrig hinna få någon uppmärksamhet, kl 05.20 har han väckt mig varje morgon hela veckan. Han försöker nog säga mig något. Låt oss säga såhär; det får motsatt effekt (men det dåliga samvetet fastnar förstås).

Måndag - efter jobb: Ansiktsbehandling 1,5 timme (roligt) som jag köpt på Let's Deal och gett mig själv i födelsedagspresent. Efter det konfirmationspresentletning ett par timmar i en massa butiker. Utan framgång. Hem och googla flera timmar innan jag hittade vad jag sökte. Sen kväll framför datorn googlandes "japanska saker"...

Tisdag - efter jobb: Fikadejt med Eva (roligt), innan vi sen slöt upp med resten av tjejerna för 4good-kväll (jätteroligt). Fika på stan efteråt (roligt). Sen kväll.

Onsdag - efter jobb: Minigolfdejt med Jeanette och Angela (roligt). Det började dock regna precis när vi skulle börja spela så det blev istället film hemma hos Jeanette (roligt). Men film innebar att det blev en något längre dejt än jag räknat med att minigolfandet skulle bli, hade önskat mig en timmes hemmatid i soffan innan sängdags, men det hanns inte med idag heller.

Torsdag - efter jobb: Veckans enda oplanerade dag, hade tänkt städa, diska, tvätta osv. Istället blev det hastigt och lustigt Galakväll på Operan (roligt).

Fredag - efter jobb: Till Emma & Christian i deras nya (nåja, de flyttade visserligen in för ett halvår sen men ändå...) hus i Lund (roligt). Middag, snack, spel. Trevlig kväll, hemma efter midnatt. Ögonen var så trötta när jag körde hem så de tårades och sved av ljuset från mötande bilar, höll nästan på att få panik på motorvägen hem när jag inte kunde hålla ögonen öppna (inte pga att jag höll på att somna alltså utan för att det gjorde så ont i ögonen av ljuset).

Lördag - Hann slänga i ett par maskiner tvätt på förmiddagen och diska upp det värsta. Hämta paket på posten och slå in detta som var konfirmationspresenten från resten av familjen. Hoppa in i duschen och leta fram representabla kläder från kaoset som även ibland kallas min lägenhet. Sen iväg kl 13 för konfirmation för yngsta kusinen hela resten av dagen (roligt). Kyrka, släktträff, buffé, tårta och handbollsfinal på tv. När alla andra åkt hem och det bara var jag och mormor kvar så fick jag och konfirmandens syster för oss att vi skulle gå och spela tennis. Så när mormor och morbror tittade på hockey på tv så drog vi ut i skymningen. Det var nog första gången jag höll i ett tennisracket, så det gick inte sådär bra. Men vi hade jäkligt roligt. Och jobbigt var det. Nästa gång ska jag dock inte ha strumpbyxor, klänning och ballerinaskor på mig - kände att det inte var den ultimata tennisoutfiten. I säng efter midnatt.

Söndag - Sovmorgon (ja faktiskt, Franzon väckte mig inte förrän 06.20 första gången!). Lyckades somna om massa gånger mellan kattväckningarna och klev inte upp förrän klockan tio. Inte pratat med en enda människa idag. Så skönt. Inte för att jag ogillar andra människor, men för att jag hade ett enormt behov av att bara vara och hinna ordna upp i hemmet. Har diskat, städat, lagat mat, planterat kryddor, fixat på balkongen, sprungit pass två på C25K (vilket jag inte heller hunnit tidigare i veckan), gett katten lite uppmärksamhet och bara varit. Dessutom har jag låtit bli att göra en del saker som stod på to do-listan. Halleluja.

Blivande tennisproffs!

Couch to 5k

Okej, jag vet - en gång är ingen gång. Men om man gör det flera gånger så blir det en vana, eller hur? Och tanken är att det ska bli det.

Det är ju förstås den där förbaskade joggingen jag pratar om. Den här gången SKA jag nämligen lyckas hade jag tänkt mig. Därför provar jag en annan taktik än jag brukar (eftersom det brukar misslyckas), en som krävar tålamod. Inte min bästa gren. Men tydligen en dygd.

Igår laddade jag ner appen C25K - Couch to 5k. Med deras träningsprogram ska man på åtta veckor gå från soffpotatis till att klara av fem kilometer i löparspåret. Åtta veckor. Det är ju en halv evighet. Normalt sett hade jag gett mig på femman nu på en gång, tvingat mig runt, svurit, svettats, fått ont, inte orkat - och gett upp ganska snart. Jag kanske hade gett det ett par tre gånger, max. Sen hade det liksom runnit ut i sanden.

Och visst har jag sneglat på såna här program förut. Men som sagt, åtta veckor är lång tid. Och de första veckornas program brukar ju alltid vara plättlätta (till och med för mig), så då har jag möjligtvis hoppat in i vecka fyra-fem eller nåt sånt och gjort ett pass eller två. Men förstås inte fullföljt. Gett upp.

Men nu känner jag mig faktiskt peppad. 30 minuter tre gånger i veckan ska man väl klara av. Dagens pass, pass 1 vecka 1, bestod av 5 min uppvärmningspromenad och sen 60 sek jogg varvat med 90 sek promenad i resterande 25 minuter. Med lurar i öronen och en röst som säger åt en när man ska börja jogga resp gå, så behöver man inte ens tänka. Just do it. Och 60 sek jogg klarar ju till och med jag utan att lessna. De 30 minutrarna gick snabbt och var inte speciellt ansträngande. "Lite väl lätt" slog tanken mig efteråt, men så kom jag på - det är ju pass 1 vecka 1, det ska vara lätt nu. Det finns en mening med det. Det kommer bli jobbigare, var så säker.

Det kanske är att börja i lite fel ände att BÖRJA med 5 km loppet i onsdags och SEN påbörja träningen inför det. Outside the box, säger jag då bara. Outside the box.

Dagens 30 minuter från stugan genom skogen ner till havet och sen norrut längs Havängsstranden tills appen sa till mig att jag var färdig. Belöningen var promenaden tillbaka längs stranden ackompanjerat av vågbrus.

Vårruset 2012

Gårdagens vårrus i Malmö bjöd på betydligt bättre väder än förra årets upplaga. Då: svinkallt och hagel. Nu: 18 graders vårvärme och strålande solsken. Formen var däremot lika kass som i fjol, fast med den förbättringen att jag nu slapp förkylningen from hell som jag släpade på förra året vid den här tiden.

Dessutom var det 1-årsjubileum i dubbel bemärkelse igår. Det var nämligen på dagen ett år sen jag tog mina första stapplande steg in i CityPolarna-världen (Vårruset 2011 var nämligen min första CityPolarna-aktivitet, både som arrangör och deltagare), tillika ett år sedan jag träffade Maria för första gången (då hon var en av CityPolarna som nappade på Vårruset-aktiviteten). And the rest is history, som vi brukar säga. :)

Igår var vi ett lag om sex personer anmälda, tyvärr fick två förhinder och kunde inte deltaga. Men vi var fyra tappra själar kvar. Två CityPolare, en bloggpolare och så jag. Järngänget. 18 minuter efter första starten kom vi iväg då Peter Siepen släppte iväg nästsista startgruppen. Ungefär en halvminut efter att snabbaste tjejen kommit i mål...

Med inte mindre än imponerande två joggingrundor i benen sen förra sommaren så var siktet inställt på att ta sig runt. Jag lunkjoggade fram till 2 km ungefär, där tog jag en liten promenad- och stretchpaus, sen joggade jag fram till vätskekontrollen några hundra meter längre fram där jag tog en slurk vatten och försökte gå bort hållet i sidan. Det gick sådär. Jag började må illa och var nästan på vippen att bryta, men det gav med sig lite grann och resten av kilometrarna varvade jag lite jogg och lite lugn promenad. När jag närmade mig målfållan såg jag att klockan höll på att ticka upp mot timmen, så då fick jag lite eld i baken och tog mig i mål när klockan stod på 59.40. Nu kom vi ju (som tur var, med tanke på tiden) som sagt inte iväg i första start, utan min egen klocka som jag startade när jag passerade startlinjen stod på ca 42 minuter.

Inte så mycket att skryta med det heller, och det hade förmodligen gått snabbare om jag promenerat hela vägen istället. Men vet ni vad, I couldn´t care less! Det var roligt, det var vackert väder, vi var grymma alla fyra som tog oss runt - och vi fick avsluta kvällen med picknick i solen. Jag älskar Vårruset-konceptet - visst det är trångt, och de som springer tycker säkert att vi stoppklossar längs med vägen mest bara är i vägen och allmänt jobbiga. Men jag undrar just hur många av dessa 6500 tjejer som igår på ett eller annat sätt aktiverade sig i Pildammsparken, hur många av dem hade varit ute och lunkat eller sprungit igår om det inte vore för Vårruset? Förmodligen inte ens hälften. Mig själv inkluderat.

Och visst är det väl framför allt för oss den här typen av arrangemang hålls? För oss vanliga dödliga, som vill men inte kommer oss för. Som får en anledning att få tummarna loss, hitta på något roligt med väninnorna och kanske en liten morot att träna inför. Som cyklar hem med möra ben efter inte bara 5 km jogg/lunk/promenad utan dessutom 2 mils transportcykling genom stan denna dag, med ett leende på läpparna och en önskan om att "i år, ja i år kommer bli året då jag lär mig tycka om att jogga".

I like people who smile when it is raining

Hur det går med joggandet? Jodå, jag har minsatt varit ute en gång till. I regn. Lite hardcore sådär. Jag tycker mig ha hört många som säger att det är skönt att springa i regnet - och ja, nu tycker jag i och för sig inte att det är skönt att springa över huvud taget, men jag tänker att riktiga löpare inte räds lite regn. Sagt och gjort.

Och det var förvånansvärt skönt! Kanske mest för att det var allmänt folktomt och jag kunde lunka på i min egen lilla värld, men det var faktiskt skönt med regnet också. Det kanske inte är så kul med regn just när man har någon utomhusaktivitet planerad som helst vill ha fint väder, eller när man ska ta sig till jobbet utan att bli plaskblöt. Men när det liksom inte gör något om man blir blöt. Det spelar ju ingen roll om jackan blir blöt, håret ser ut som en dränkt katt och skorna blir lite nedstänkta. Inte om jag ändå bara ska hem sen. Kan hoppa in i duschen och byta om till torra varma kläder.

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen:

I like people who smile when it is raining. 

För vad händer annars? Slutar det regna bara för att man är sur? Nä, just det.

Plötsligt händer det

Igår hände det plötsligt. Jag gav mig ut och tog årets första joggingsteg. Ni som känner mig förstår att detta är en stor händelse. Vid den här tiden varje år försöker jag intala mig själv att "i år ska jag lära mig tycka om att springa". Vi kan väl säga att det brukar gå sådär...

Men skam den som ger sig. I år ska bli året då jag lär mig tycka om att springa. Om så bara en kilometer eller två. Och det var ungefär vad det blev igår, ca 1,5-2 km lunk. Med en stretch-paus på mitten. Inte så mycket att skryta med. Men jag överlevde, det var inte pisstråkigt och jag kan tänka mig att göra det igen. Bra så.

Den 2 maj är det Vårruset i Malmö, och tills dess hade det ju varit bra om man lyckats ta sig ut ett par gånger till. För Vårruset brukar jag ju nästan alltid vara med på, kanske inte nödvändigtvis för att jag tycker om att springa, utan för att jag tycker det är kul att hitta på något, vara med där det händer och ha picknick efteråt. :)

Och vad är det man brukar säga, i krig och försökalärasigspringa är allting tillåtet. Med en helt ny löparoutfit från topp till tå; löpar t-shirt, löparjacka, löpartights och löpardojjor borde man väl kunna lura sig själv att man är en löpare? Det är värt ett försök.

Jag har tom varit på Löplappet och provat ut löparskor efter konstens alla regler. Fast de tyckte jag skulle ha en storlek större än vad jag själv tyckte, och när jag köpte hem skorna och provade lite här hemma kändes de alldeles för stora, breda och som att de inte satt åt om fötterna. Så det får bli retur på dem, om jag ska köpa ett par löpardojjor för 1500 kr så ska de kännas perfekta och inget annat. Så jag håller istället tillgodo med ett par billigare (men nya) Adidas-varianter. Good enough.

Två veckor

Och så var det bara två veckor kvar. Startbeviset har kommit, och jag springer tydligen i lag "Petras vänner". ;) Men det går väl "sådär" skulle man kunna säga. I torsdags var jag ute på en 5 km-runda som är ganska kuperad, och det gick riktigt bra. Med tanke på att sist jag försökte mig på samma runda höll jag på att dö (av värmeslag främst visserligen) och promenerade nog mer än jag joggade, så tyckte jag det var väldigt bra att i torsdags klara rundan med bara en stretch/promenad-paus mitt på. Okej då, en extra kort promenadpaus när den evighetslånga uppförsbacken aldrig ville ta slut och benen inte orkade längre. Men den räknas nästan inte.

Då kände jag mig lite på g, och tänkte att den rundan ska jag ta några gånger till de närmsta veckorna. Och kanske plussa på med 2,5 km-rundan efteråt någon gång. Kanske till och med vara lite wild and crazy och ta 5:an två gånger, vända när jag kommer i mål och ta den "baklänges" andra gången och därmed få mest nedförslut på andra halvan.

Men så vaknade jag med knäont dagen efter. Eller i ärlighetens namn kände jag av det redan under joggingturen där på torsdagen, och direkt därefter. Men tänkte att det skulle ge med sig. Det gör inte jätteont, men det känns liksom. Och ett knä ska inte kännas, det ska bara finnas där. Och igår vaknade jag med huvudvärk och en tung känsla i hela kroppen. Tänkte att det var nog för att jag sovit för lite då jag varit ute och svirat på Malmöfestivalen kvällen/natten innan. Men det gick inte riktigt över. Och igår kväll fick jag feber.

Det blir inte så mycket joggande den här helgen med andra ord. Fast å andra sidan är det bättre att göra sig av med eventuella basilusker i kroppen nu, så att man åtminstone kan få vara frisk och kry under Tjejmilen-helgen.

För på nåt jäkla sätt ska man nog ta sig runt i alla fall!