Plötsligt händer det

Igår hände det plötsligt. Jag gav mig ut och tog årets första joggingsteg. Ni som känner mig förstår att detta är en stor händelse. Vid den här tiden varje år försöker jag intala mig själv att "i år ska jag lära mig tycka om att springa". Vi kan väl säga att det brukar gå sådär...

Men skam den som ger sig. I år ska bli året då jag lär mig tycka om att springa. Om så bara en kilometer eller två. Och det var ungefär vad det blev igår, ca 1,5-2 km lunk. Med en stretch-paus på mitten. Inte så mycket att skryta med. Men jag överlevde, det var inte pisstråkigt och jag kan tänka mig att göra det igen. Bra så.

Den 2 maj är det Vårruset i Malmö, och tills dess hade det ju varit bra om man lyckats ta sig ut ett par gånger till. För Vårruset brukar jag ju nästan alltid vara med på, kanske inte nödvändigtvis för att jag tycker om att springa, utan för att jag tycker det är kul att hitta på något, vara med där det händer och ha picknick efteråt. :)

Och vad är det man brukar säga, i krig och försökalärasigspringa är allting tillåtet. Med en helt ny löparoutfit från topp till tå; löpar t-shirt, löparjacka, löpartights och löpardojjor borde man väl kunna lura sig själv att man är en löpare? Det är värt ett försök.

Jag har tom varit på Löplappet och provat ut löparskor efter konstens alla regler. Fast de tyckte jag skulle ha en storlek större än vad jag själv tyckte, och när jag köpte hem skorna och provade lite här hemma kändes de alldeles för stora, breda och som att de inte satt åt om fötterna. Så det får bli retur på dem, om jag ska köpa ett par löpardojjor för 1500 kr så ska de kännas perfekta och inget annat. Så jag håller istället tillgodo med ett par billigare (men nya) Adidas-varianter. Good enough.