Endorfiner!

Länge har jag försökt hitta tillbaka till dem, gång på gång utan att lyckas, så många gånger att jag nästan gett upp. Men nu börjar de äntligen komma tillbaka i mitt liv igen.

Endorfiner alltså, det är bra grejer!

Nu hoppas jag att ni inte sätter söndagskaffet i vrångstrupen här. För jo, sen en månad tillbaka ungefär så tränar jag med en PT. Jag vet, det är helt crazy - men sant. Jag var så less på att aldrig komma igång med träningen, framför allt att inte tycka det är roligt, så jag googlade och surfade runt lite och hittade ett upplägg som passade mig. Och min wingman Cecilia.

Vi är en grupp på åtta personer som under ett halvårs tid kommer att träna gemensamt i grupp med vår PT två gånger i veckan. 26 veckor alltså, det borde vara tillräckligt lång tid för att komma över tröskeln och tycka det är roligt igen. Alla i gruppen har ungefär samma utgångsläge och det känns roligt att vi gör det här tillsammans och följs åt hela vägen. Trots att det gör ont i våra otränade kroppar så är det mycket skratt och pepp under våra träningar, och jag tror vi kommer bli ett grymt gäng!

Och vem hade trott att man redan efter ett par veckor skulle njuta av att göra idioten i backe eller att springa i trappor med en skrikande PT bakom sig? Okej, njuta är eventuellt lite att ta i. Det gör ont, det är kallt, det är lerigt, det är skitigt och det är regnigt. Men känslan efteråt. Obetalbar.

Det som tidigare lät "Oj, är det såhär det känns att ha träningsvärk, det var länge sen" är numera de sällsynta dagar då man vaknar och känner "Oj, är det så här det känns att inte ha träningsvärk. Det var länge sen".