Det kom ett mail...

Ett långt mail. Från en förtvivlad fd kollega.

Efter en månad har deras nya chef fått kalla fötter, lämnat jobbet gråtande och inte återkommit på hela veckan... Usch, jag kan se deras kaos framför mig. Jag vet precis hur de har det. Jag kan inte låta bli att få dåligt samvete. Men det är väl inte mitt fel att jag sagt upp mig och att de anställt fel ersättare?

Jag kände mig tveksam till deras val av ny chef från början, men inte av anledningen att jag inte trodde hon skulle klara det. Snarare för att hon verkade "överkvalificerad" och skulle kosta lite för mycket för byråns budget. Men jag valde att inte låta det vara mitt problem. För jag hade ju sagt upp mig, right?!

20 års erfarenhet från (flyg-)branschen, minst 10 års erfarenhet som ledare inom samma bransch samt ett års erfarenhet från affärsresebyråbranschen bådade väl ganska gott? När jag träffade henne under hennes första vecka på nya jobbet var jag övertygad om att hon skulle göra ett jättebra jobb, och jag ska erkänna att jag kände att "okej, hon kommer göra ett bättre och proffsigare jobb än jag gjort, men jag är ändå jäkligt stolt över vad jag åstadkommit - från noll till hundra på tre år".
Men jag har aldrig sagt att mitt fd jobb var lätt. Ju mer distans jag får till det desto mer inser jag hur extremt komplext det var. Stundtals roligt, stundtals förtvivlande. Alltid utmanande.

Jag ska erkänna att min första tanke var att åka upp och hjälpa dem till rätta. Jag känner ansvar för byrån, det är ju min lilla bebis. Fel, det var min lilla bebis. Nu är den inte alls min.
Men så insåg jag varför jag slutade. För att jag inte mådde bra av det. Det är inte mitt problem. Försöker jag övertyga mig själv om.

Men det hjälps inte, för jag ser stackars kollegans kaos framför mig och önskar henne ett mycket bättre öde. Utan henne hade jag också sprungit hem gråtande för länge, länge sen...