Döda ben efter 10 km...

Idag var det premiär för milen. Det blev för första gången två varv runt 5 km-slingan. Första varvet gick hyfsat bra, men benen var inte helt pigga. Andra varvet fick jag verkligen kämpa mig genom. Det var tungt, tungt, tungt. Helt sjukt tungt faktiskt... Dessutom fick jag ont i tårna och en blåsa på foten = allmänt kinkig... Slitigt, kämpigt, ont.

Planen var att även andra varvet bara gå-pausa två gånger, men det var inte genomförbart. Jag sprang (ja, ni vet ju hur jag definierar "springa"...) på enligt planerna fram till 2,5 km-markeringen, men sen gick det bara inte. Sista biten blev småhaltande, både bildligt och bokstavligt... Och det kändes som en evighet innan jag kom till målet. Och det vittnar också tiden om; 1 h 40 min!
Det hade nog gått snabbare att krypa runt...

Men jag kan förstå mina ben. På tre dagar har jag nu 26 kilometer i benen - det har definitivt aldrig hänt tidigare i benens 28-åriga liv. Visserligen har jag nu tagit mig runt 10 km (nästan) joggandes, men jag har verkligen ingen bra känsla i kroppen inför milen på söndag...

Imorgon blir det vila för benen, och på onsdag är det dags igen (och sen blev det flera dagars välförtjänst vila för stackars benen). Men beroende på hur benen känns kanske det bara blir 5 km då (istället för planerade 10 km) - jag tror det är viktigare att ha med sig en skön känsla inför helgen än fler mördande kilometer...