Roxette

Igår åkte jag och Emma till Halmstad för att se och lyssna på Roxette. Det var ett regnigt och blött Halmstad som mötte oss, men lagom till att Roxette gick på scenen (efter fyra timmars väntande i regnet) lättade det och höll sig torrt hela konserten. Det blöta som syntes i ögonvrån på många i publiken kan alltså inte skyllas på regnet.

Jag har varit ett Roxette-fan så länge jag kan minnas. Eller fan och fan. Det är väl snarare som jag sa igår; jag har inget musikintresse - men jag tycker om att lyssna på musik. Jag lyssnar nästan aldrig på musik hemma (inte ens radion eller spotify), men när någon spelar musik för mig så gillar jag det. Jag gillar det mesta. Men Roxette var nog mina första "musik-idoler". Letar jag i gömmorna så har jag nog alla Roxettes (och Gyllene Tiders och Marie Fredrikssons) skivor. Jag minns att jag hade albumet Look Sharp! på kassettband. Ni vet sånt där "köpe-kassettband" med omslag och allt (nu kanske ni börjar undra hur gammal jag är egentligen...).

Min kusin som är två år äldre än mig gillade Roxette, och det kanske snarare var så att det var hon som var min idol - så då måste ju förstås jag tycka lika som hon. ;) Det resulterade i stora affischer på Roxette ovanför sängen och en och annan session med hopprepet som mikrofon tillsammans med kusinen. Jag minns inte riktigt när jag började digga Roxette, men jag gissar på att jag kan ha varit i 8-10 års-åldern (?).

Jag har dessutom alltid gillat Marie och Per var för sig. Marie fick jag nog upp ögonen (öronen) för i samband med att serien Sparvöga gick på tv. Hon sjöng ledmotivet och jag tror att jag var helt betagen. Jag har googlat att detta var 1989, då var jag alltså 8 år. Av serien minns jag inget, men jag tycker fortfarande att låten är fantastiskt bra! Och Maries soloalbum I en tid som vår har rullat många många varv i min cd-spelare. Men det var nog också många många år sen nu. Som sagt, jag lyssnar inte på musik så ofta. Gyllene tider-gillandet kom nog parallellt med Roxette, jag tror att kusinen diggade dem också. ;)

I början av 2000-talet (antagligen innan 2002 då Marie blev sjuk) var jag i Globen och såg Roxette. Och Gyllene Tider såg jag i Skellefteå när de var ute på sin jubileumsturné för några år sen. Igår var det alltså dags igen. Första riktiga Roxette-spelningen på hemmaplan på 16 år. Ja, i Halmstad alltså.

De tidigare konserterna i Sundsvall och Köpenhamn har fått sval kritik. Och jag kan förstå kritikerna. Marie är (knappt ens) en skugga av sitt forna jag. Jag har sett så många konserter på tv när jag var yngre där Marie verkligen "tog" scenen och flög runt, igår kunde hon knappt röra sig. Hon var väldigt stel och förflyttade sig inte nämnvärt över scenen, hon höll ett stadigt grepp om mikrofonstativet så ofta hon kunde, lyfte på sin höjd armarna över huvud och vickade lite. Rösten höll inte för det breda register som hon hade en gång i tiden. Hon hade nog inte blivit långvarig i en Idol-audition.

Men. Om man gick på gårdagens konsert och förväntade sig ett band på uppgång eller på topp, då var man nog fel ute. Men om man däremot gick för att uppleva ett stort stycke nostalgi och att få hylla ett band för allt de har gjort, ja då var man på rätt plats. Som Per sa så spelade de "några gamla låtar, och några ännu äldre". Med bakgrund till vad Marie har gått igenom kändes det fantastiskt att få hylla hennes prestation att ens stå på scenen - och ja, jag kan erkänna att jag var en av dem som fick en tår i ögat. Och jag måste också erkänna att jag nog inte tidigare hade förstås hur dålig Marie faktiskt var...

Som grädde på moset avslutades konserten oväntat med extranummer - av Gyllene Tider. Grabbarna grus kom på scenen och drog av både Juni juli augusti, Sommartider och När alla vännerna gått hem. Mycket mer sommar än så blir det inte. Och frågan är om inte Gyllene Tider drog kvällens största jubel?