En gång är ingen gång

... två gånger är en vana, eller hur är det nu man brukar säga?!

Jag har precis kommit hem från Friskis för tredje gången denna veckan. Precis som de senaste tre veckorna, alltså tre Friskis-pass per vecka. Funbeat vittnar om 800 minuter denna veckan, varav 185 minuter har tillbringats just på Friskis - och resten promenerande.

Och faktum är att det känns som att jag har "kommit in i det" nu. Efter att under ett par års tid kämpat för att hitta tillbaka till träningsglädjen (men uppenbarligen utan att lyckas) känns det äntligen lustfyllt att träna igen. Eller ja, själva träningen har väl liksom inte varit problemet - för det tycker jag är kul - men det är det där med att faktiskt komma iväg till träningen som har varit problemet. Jag har inte känt mig hemma på gymmet och jag har helt enkelt inte tagit mig dit.

Nu hade jag lite draghjälp att komma igång tack vare min Framstegskollega och jag har också haft ett par träningsdejter med en kollega - och bara efter ett par veckor när man går på samma pass "vecka efter vecka" så känner man ju faktiskt igen lite folk och kan börja småprata. Tänk så viktig den sociala biten där, plötsligt känner jag mig inte alls lika ensam och övergiven där. Och det känns faktiskt redan som en vana. Dessutom känns det som att energin börjar återvända så smått. Kan det verkligen vara så bra?!