Peter the great - my story

Sista comebacken varade inte mer än två matcher. Och man kan verkligen inte säga att han inte försökte. Han försökte, försökte och försökte, som han sa själv. Men vinnarskallen förlorade till slut. Det finns ju ett liv efter hockeyn också, som han i intervjuer under de senaste åren har vittnat om när han nog innerst inne har förstått att slutet närmar sig. När foten inte håller för att försvara sig på isen, då går det inte att spela i NHL - då kan problemen blir betydligt större och värre än en fotjävel som inte passar i en skridsko. Och kan han inte spela bland de bästa så får det vara. Det är ju där han hör hemma.

Det måste vara tungt att inte få sluta på sina egna villkor. Att bli besegrad av kroppen. Att inte komma till rätta med problemen, att inte kunna få ordning på fotjäveln, att ingen vet vad problemet egentligen är. Trots 25 operationer och 200 olika par skridskor. Men ingen ska säga att han inte försökte. Att han inte har viljan. Att han inte älskar hockeyn. Sen får man självklart tycka vad man vill om det. Själv kommer jag alltid att stå i det lägret som försvarar honom. Jag kan inte själv föreställa mig hur det är att brinna så mycket för något att man inte vill ge upp, no matter what. Jag har inte den passionen för något. Men jag vet att Peter har haft det.

Foppa kallas han bara i media. Peter the great kallas han over there. Och hemma i Övik är det rätt och slätt Peter. Peter som inte bett om mediacirkusen som varje comeback har inneburit. Peter som haft problem med fotjäveln sen 2003 men som vägrat ge upp. Peter som tränat i smyg hemma i Övik för att slippa allt vad journalister och fotografer heter. Peter som har tränat med juniorerna och veterangänget och skrinnat runt i både Kempehallen och Swedbank Arena nattetid, när alla andra sover. Peter som gjort comeback i en DM-final mot Bjästa.

Peter som faktiskt bidragit till att jag är där jag är. Eller snarare varit där jag varit. När jag gick i sexan spelade Malmö och Modo SM-final. Året var 1994 och jag hade nog inte ens fyllt 13 år då. Hela klassen hejade på Malmö (vi befann ju oss i Skåne). Utom jag och en kille. Jag hade bänklocket fyllt med bilder av Foppa. Ja, jag kände ju honom bara genom media. Varför jag egentligen fastnade för Foppa och Modo minns jag inte. Kanske ville jag bara inte vara som alla andra. Mest troligt hade jag "upptäckt" honom i OS i Lillehammer som spelats några månader tidigare. Ni vet, frimärksstraffen. Jag har inget minne av den finalen, men jag vet att jag såg den - och jag är ganska säker på att jag hejade på Foppa redan då.

Modo förlorade mot Malmö. Foppa skällde ut domaren. Och ja, vad är det man brukar säga - resten är historia. Jag åkte till Övik första gången sommaren 1997. Då hade jag skaffat mig en brevvän i Övik (ni vet, på den tiden skrev man faktiskt brev till varandra). En brevvän som lämpligt nog också gillade Foppa och Modo (vilket kanske inte var lika konstigt när hon faktiskt var därifrån, till skillnad från mig som var från Skåne). Vi gick på Modo-museumet, besökte Kempis och hängde på Mc Donalds där det fanns möjlighet att spotta hockeyspelare. Ja, vi var ju i den åldern.

Sommaren 1999 åkte jag till Övik igen. Då hade jag värvat med mig en kompanjon från skolan som också gillade Foppa, och hon åkte med norrut. Och jag hade skaffat mig en ny brevvän i Övik att besöka. Henne hade jag förresten fått kontakt med via en gemensam "Foppa-bekant" från Åland. Och Ålandstjejen hade jag fått fått kontakt med via en (hockey)VM-chatt. Vi gillade båda Foppa. Sommaren 1999 hejade vi på Wernblom i Stadskampen, hängde på Statt på efterfesten och spanade hockeyspelare på Mc Donalds. Ja, det var tydligen där det hände. Ja just det ja, och så lekte vi turister runt Foppas hus och smög i skogen och knäppte kort. Eller ja, det där skötte nog de andra mest - jag var nog den enda som skämdes och nöjde mig med att ha sett huset och sen gick därifrån.

Flera somrar i rad under högstadie- och gymnasietiden åkte jag, pappa och morfar till Halmstad för att se på hockey. Foppa spelade i ett All Stars-lag som mötte Halmstad Hammers. En sommar var den här årliga matchen en tisdag, och inte vilken tisdag som helst - utan Kiviks marknadstisdagen! Den mest heliga tisdagen på hela året. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att missa en marknads-tisdag tidigare, men Foppa vann även den matchen. Som tröst för att jag missade marknaden hade mamma fixat en Foppa-pappfigur i naturlig storlek till mig som hon hade tjatat till sig på marknaden. Han stod väl och gjorde reklam för några Tre Kronor-grejer eller nåt. (Kanske borde samlingen kompletteras med den Risifrutti-figur med Foppa som ska finnas i butikerna, själv har jag inte sett den?!).

Jag fick en matchtröja med Forsberg #21 på ryggen i 18-årspresent av mina kompisar. Jag lurade med mig mina (ganska hockeyointresserade) släktingar och vänner till Malmö för att se Modos bortamatcher. Jag skrev mitt specialarbete i trean på gymnasiet om Örnsköldsvik. Ett år efter jag tagit studenten flyttade jag 110 mil norrut och blev kär. I stan. Jag blev kvar i åtta år och älskade varje sekund. Jag pluggade, fick jobb och samlade på mig erfarenheter. Och jag såg förstås på hockey. Jag fick se Foppa på isen på hemmaplan de två säsonger han gästspelade hemma. Och de hemmamatcher jag missade på åtta år är utan tvekan räknade på en hand. Men också alla sekunder utanför hockeyn älskade jag - Övik är en fantastisk stad och jag har träffat fantastiska människor där!
Nu är jag tillbaka i Skåne, men nästan alla runt omkring mig är Modoiter och har besökt Övik minst en gång - jag undrar hur det kan komma sig?!

Foppa var min första stora idol (kanske min enda?) och tack vare honom så pushades mitt liv i en riktning som jag nog inte hade hittat annars. Vad som hänt utan honom vet jag inte, men min tid i Övik har varit fantastisk. Om det inte varit för att jag redan haft en katt som hette Foppa (förstås!) så hade Snuff fått bli en Foppa. För att hylla världens bäste.

Läs även andra bloggares åsikter om foppa, peter forsberg, forsberg, peter the great, modo, örnsköldsvik, övik

Bilderna ovan har i högsta grad med inlägget att göra. Somliga är helt fräckt stulna från nätet och andra är framrotade ur mitt eget arkiv. Bör tilläggas och förtydligas att en del har många många år på nacken.