Den är inte att leka med. Den enorma tröttheten som liksom isolerar mig från omvärlden. Det är dimmigt, det går långsamt, det sticker i armarna - och jag vill bara sova. Helst hela tiden. Försöker "rycka upp mig" och "skärpa till mig", men det funkar liksom inte. Det går inte. Det är bara som ett "töcken" runt omkring mig. Jag går genom arbetsdagen som en zombie, tar mig hem (ibland utan att minnas hur det gick till) och sover. Jag har dåligt samvete för stackars katten som jag knappt orkar ta hand om och gör så gott jag kan för att styra bort sociala aktiviteter. Jag. Orkar. Inte. Det känns ungefär som det gjorde innan yrseln kom och hälsade på förra våren.
Det har varit så några veckor nu. Och jag vill verkligen inte köra en repris på förra året. Men orken att "rycka upp sig" finns ju som sagt inte. På nåt sätt lyckades jag dock ringa Vårdcentralen för ett tag sen i alla fall, och i veckan var jag där och träffade en doktor som faktiskt lyssnade på mig. Jag gillar människor som lyssnar på mig, och som tror på mig (åtminstone tills motsatsen är bevisad). Till skillnad från somliga andra Vårdcentralserfarenheter.
Han skrev ut en lång lista på prover som skulle tas och skickade mig till "labbet". Jag vill minnas att det var bland annat salter, socker (både långt och kort), järn, b12, lever, sköldkörtel och ämnesomsätting som skulle testas - jag visste knappt att man kunde se så mycket grejer i blodet bara. Återstår att se om det är kroppen eller knoppen det är fel på. Jag hoppas på kroppen. Det skulle va så skönt med en quickfix.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
det låter inget vidare med den enorma tröttheten, men du e inte ensam om den, jag hoppas verkligen att den går över, skönt att du iaf träffat någon som lyssnat på dej och tagit det på allvar, du får ha de gott kramar
Skönt att läkaren lyssnade. Hoppas proverna visar nåt och att det är lätt åtgärdat.
Kram kram
jag är inte anonym
Skicka en kommentar