Expedition Skuleberget

Dag 2 i Övik, dvs i fredags, bjöds det på "Expedition Skuleberget". Skuleberget är en av de största "hållpunkterna" i Höga Kusten och ligger bara ett par mil söder om Övik, men jag kom på att jag aldrig varit uppe på toppen och föreslog därför det som en liten utflykt. På något sätt hade jag uppenbarligen lyckats förtränga det faktum att bergstoppen mäter 294 meter över havet och att jag är jäkligt höjdrädd (vilket är anledningen till att jag inte varit uppe på toppen tidigare). Man kan väl säga som så att knappt halvvägs upp började jag starkt ifrågasätta mitt eget förstånd, hur kunde jag ha kommit på den här idéen?!

Vägen från bergets fot upp på toppen var markerad till 600 meter enligt skyltarna, och som sagt var stigningen nästan 300 meter så då kan ni själva räkna ut att det var ganska brant på sina ställen. Så länge det var stock och sten var det inga större problem, men när det började bli i princip lodräta trappor längs bergskanten var jag inte speciellt kaxig längre. Att gå upp var väl sin sak, men jag började (förstås) redan under uppvägen fundera på hur fan jag skulle ta mig ner. (Förutom att jag är grymt höjdrädd är jag också sjukt nerförsbackrädd, jag tycker liksom det är läskigt att köra bil ner för en obrant backe...) Halvvägs upp gjorde vi en (väldigt brant) avstickare till grottan, och där var jag nära att ge upp...

Men jag tog mig samman och kom till slut hela vägen upp till toppen. Utsikten var det verkligen inget att klaga på, och en liten picknick på toppen var välbehövligt - både för den kurrande magen och för nerverna. Ett tag försökte vi leta en alternativ (läs: mindre brant väg) att ta ner mig (läs: nervvraket) på, men när vi inte hittade någon så fick jag ta mig i kragen och ta mig ner samma väg. Och det gick faktiskt bättre än förväntat. Nervositeten för hur jag skulle ta mig ner under uppvägen var faktiskt värre än själva nervägen.

Det var inte utan att jag drog en lättnandes suck när vi äntligen var nere igen. Phu! Så nu kan jag sätta en check även vid Skulebergets topp. Och det känns faktiskt rätt så bra. Mindre bra känns det i benen efter tre timmars bergspromenad, låren är stela så det står härliga till och det där med att gå i trappor är ingen höjdare såhär två dagar efter...

Survivors!