Efter evigheter av trötthet och en energinivå som till och med är lägre än Glocalnet så krävdes det mycket mental övertalning för att faktiskt ta mig iväg till kvällens step-pass. Väl på plats kändes det också jobbigt, fast att det egentligen är roligt. Jag saknar den ork jag hade för några år sen när jag tränade som mest. Just nu är det bara jobbigt. Inte roligt. Det är svaret på frågan hur jäkla svårt kan det vara att ta sig i kragen och komma igång?! Det är jobbigt. Inte roligt. Jag vill ha roligt. Jag saknar mina träningskompisar. Jag saknar instruktörerna och "hemmakänslan" på mitt gamla träningsplace.
Men hur stor är sannolikheten att jag vaknar en vacker dag och bara känner att allt kommit tillbaka till mig?! Troligtvis inte speciellt stor... Det krävs jobb för att ta sig dit. Det kommer krävas enormt mycket mental övertalning, ovilja och jobb för att ta sig ur comfortzonen. Men det var väl fan också om det inte ska gå!
Klart det ska gå. På lördag är det den 1 maj. Ny månad nya möjligheter!
Just det ja. Receptet. Efter kvällens step-pass kände jag mig ändå lite piggare, fast att det varit jobbigt. (Inte roligt-jobbigt, utan jobbigt-jobbigt) Och precis när jag kom innan för dörren hemma så ringde telefonen och jag fick en uppdatering från tåget som just rullade förbi Hallsberg. Kombinationen step + världens bästa Kattis gav faktiskt lite energi!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar