Efter ett välbehövligt frukoststopp på Olof Viktors drog vi vidare den korta biten till Kåseberga och Ale stenar. Eller Ales stenar om man så önskar, men det tycker jag är betydligt svårare att säga. Och eftersom jag alltid har sagt Ale stenar så fortsätter jag helt enkelt med det. Sist jag var här var nog tre år sen (?) när jag hade ett gäng fina flickor från Göteborg/Övik på besök. Då var jag förresten själv också norrlänning och enligt definitionen en äkta turist.
Nu hade resten av turisterna också vaknat till liv. Fram tills här hade vi varit ganska ensamma på vägarna. Men nu var det dags att vässa armbågarna. Stenarna stod kvar precis som de gjorde sist jag var där, och utsikten över havet var lika fantastisk som den alltid varit. Egentligen kan man ju fråga sig varför man som turist springer runt och kollar på stenar som man egentligen inte vet vad de är eller gör där. Men det är helt enkelt sånt som turister gör. Och det gör de vi rätt i.
Men både stenarna och utsikten får ursäkta. Det bästa med besöket var ändå att jag i en av de små affärerna nere vid hamnen hittade sommarens fynd. Världens sötaste små fåglar som jag sett på bild och letat mig fördärvad efter men inte hittat någonstans. Och så plötsligt, i en plingplongbutik med massa typiska turistgrejer står de - och bara väntar på mig. Då blir man lycklig. Men de får ni se en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar