Ja, så var 2011 lagt till handlingarna. Första hela året utan morfar. Ett år med många djupa dalar. Men mot slutet skymtades även några berg. Ett långt år. Den jag var där jag befann mig under början av året känns väldigt avlägsen mot den jag är idag, det jag som egentligen är jag och som jag håller på att hitta tillbaka till.
Och man glömmer fort, på gott och ont. Jag ser med tillförsikt fram emot 2012, jag tror att det kommer bli ett bra år - och jag kan nästan inte föreställa mig att jag så sent som i slutet av sommaren/början på hösten mådde så dåligt som jag gjorde då. Om det inte varit för att jag minns att jag uttalade orden högt för mig själv där och då så hade jag nog inte kunnat tro det nu. Jag har aldrig mått så dåligt som nu. Så kände jag då.
Jag kände mig sviken och bortglömd, uppgiven, hade fallit på målsnöret allt för många gånger på raken och var alltmänt slutkörd efter att ständigt försöka vara alla till lags och nånstans ändå försöka, men inte orka, ta hand om mig själv. Det var nog botten. För kort därefter började det ljusna igen. Och nu fortsätter jag på den banan. 2012 kommer bli ett fantastiskt år!
Nyårslöften är inget för mig, däremot tar jag gärna tillfället i akt att använda det nya året till att skapa nya möjligheter, förhoppningar och mål. Men ett år är så långt, så jag tror att jag tar det månad för månad istället.
2012, bring it on!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag hoppas verkligen att 2012 kan bli ditt första riktiga braiga år som återvändande skåning, va inte rädd för att be om hjälp, säga hur du mår mm, vi finns här för dej även om du kanske inte alltid tror det, det har varit ett jobbigt år för oss alla utan morfar, bara det kunde ju räckt länge för dej,
det är konstigt men man ska ju först riktigt långt ner innan det vänder uppåt, små steg åt gången, men hela du andas positvt inför framtiden
jag älskar dej snäckan, kramar/mamma
Ja, det har varit tungt utan Jan/morfar. Glad för din skull att du tycker det börjar ljusna igen. Kan tyvärr inte säga detsamma. Många långa ensamma stunder då jag helst bara vill dra täcket över huvudet och sova. Skulle behöva nån aktivitet som höll mig igång. Men det mesta stupar ju på att jag inte kan ta mig dit jag vill.
Jag får väl säga som du: 2012, bring it on.
Skicka en kommentar