Sockermatchen?

Och sockermatchen då? Ja, det gick ju sådär. Eller först gick det jättebra. Tre veckor utan problem, utan större sug och utan onödigt intag. Behövde inte direkt anstränga mig, hade ju bestämt mig för att tacka nej till allt som bjöds. Lyckades till och med baka utan att smaka, varkens av smeten eller av det färdiga resultatet. I 20 dagar höll jag nollan. Sen hände något.

Det hände ett sug på lördagskvällen när jag var hemma hos en kompis och tittade på film. Med en godisskål på bordet. Jag stod emot nästan hela kvällen, men så gav jag till slut efter. Bara en. Eller två. Eller flera. Dagen efter hände ett födelsedagskalas där jag egentligen hade tänkt låta bli sockret, men ”eftersom jag ändå hade ätit igår kunde jag ju lika bra äta idag också”. (Mycket bra anledning, not.)

Och sen ”hände” det liksom bara hela tiden, varje dag, hela veckan. Det bjöds på efterrätt efter lunchen på jobbet nån dag, det var nån som bjöd på godis i biosalongen, det var nån som hade godis över dagen efter bion och bjöd runt – och plötsligt var suget så stort att jag var ”tvungen” att gå och köpa en påse godis själv på fredagkvällen.

Så efter att ha hållit nollan i 20 dagar körde jag en 9 dagar lång sockerorgie. Dålig karaktär, javisst. Men hjärnan blir också kidnappad. Och det är just därför jag behöver hålla mig från sockret, jag hade önskat ett ”normalt förhållande” då jag kunde äta något sött då och då men för min hjärna är det allt eller inget. Lagom finns inte. De svaga punkterna är i alla fall identifierade: stress, mental trötthet och slentrian.

Igår var det ju som tur var måndag igen. Ny vecka, nya möjligheter. Nytt sockerstopp.

Igår gick bra.

Idag sitter jag här och suktar efter en godispåse. Jag är trött. Och en lång natts sömn skulle mest troligt göra mer nytta än en godispåse. This ain't gonna be a "piece of cake"...