En annan som imponerade var Linda. Vilken enorm förändring sen de lämnade ranchen tills finalen, en helt annan människa. En hel människa mindre. Wow.
Men för övrigt tycker jag fortfarande att den svenska versionen av Biggest Loser lämnar en del övrigt att önska. "Blek" är det bästa ordet jag kan komma på för att jämföra med den amerikanska varianten. Det känns som en blek kopia av den väldigt mycket mer färgstarka förlagan. Och då är det inte bara tröjfärgerna jag syftar på, även om de sammanfattar jämförelsen ganska väl - bleka, tråkiga, beige färger och stora bylsiga jämfört med de starka klara färgerna och lite mer slimmade snitten.
Själva tävlingsmomentet kan man ju förstås diskutera, helst hade man ju velat följa alla deltagarna hela vägen, men det hade kanske inte blivit något tv-program alls då. Och deltagarna lär ju vara med på förutsättningarna när de anmäler sig. Jag tycker det är lite för lite programtid för att hinna "komma under skinnet" på deltagarna, och följa med i utvecklingen både mentalt och fysiskt. Dessutom saknar jag de små "hemmareportagen" som avslutar varje avsnitt när någon blivit utröstad i den färgstarka versionen. Men jag har ju förstås suttit klistrad varje avsnitt ändå. Och är grymt imponerad av deras insatser och resultat. Jag gillar tjockis-tv som är gjord med kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar