Ja, så försökte vi oss då på att göra ett rosentorn à la Ernst. Man behöver sex stycken lite grövre pinnar (helst hyfsat raka) som "stöttepelare" och sen en hel hög med tunnare böjligare pinnar som man kan fläta mellan stödpinnarna. Grenarna bör vara av någon böjlig sort, exempelvis sälj.
Enligt Ernst ska man sen göra såhär:
1. Gör sex hål i marken och tryck ner störarna. Använd alltså marken som städ.
2. Böjra surra/fläta de tunnare pinnarna runt en bit upp från marken. Fäst grenarna runt störarna varannan gång utanför och varannan gång innanför. Använd najtråd att fästa med.
Ernst tipsar: Det kan vara ganska rangligt och bökigt i början, men håll ut.
Prralin tipsar: Ge dig för allt i världen inte på detta ensam. Många händer behövs.
3. Dra ihop störarna nästan längst upp i toppen, fäst dem tätt intill varandra med najtråden.
4. Fortsätt sedan med nästa nivå vidjor. Sammanlagt kan det bli tre-fyra nivåer, ju närmare toppen man kommer desto tunnare böjliga behöver grenarna vara.
5. Avslutningsvis lindar du snesträvor runt tornet, så att de snirklar sig upp.
Vi kan väl säga som så, att det inte var riktigt så enkelt i verkligheten. Ernst kom ju ut från skogen med raka fina pinnar, utan blad och med precis lagom böjlighet. Pappa och jag tog fyrhjulingen ner i skogen och drog upp en hel massa "sly" (jo markägaren var med, det var ju viktigt att fråga markägaren om lov sa Ernst). Krokiga, bladiga pinnar som inte var så lätta att böja. Finn ett fel (eller flera?).
Och nej, jag kan väl inte säga att slutresultatet var sådär vansinnigt imponerande där det stod på gräsmattan i ett slagfält av blad och skräp, och såg allmänt snett och vint ut. Men - när det kom på plats och luktärten började klättra så måste jag säga att jag blev rätt nöjd ändå. Det blev inga rosor i rosentornet den här gången, men kanske nästa år. Då ska jag prova att göra ett lite tidigare på våren, när pinnarna är lite mjukare och bladen inte har invaderat. Skam den som ger sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar