Lucka 15 - Det här är min stad II

Det här har ni redan läst. Men ni får läsa det igen. För det är ju det här som ÄR min stad.


En kärleksförklaring till Örnsköldsvik

”Du är inte härifrån va?” Det var en kommentar jag fick höra många gånger under de åtta år jag bodde i Örnsköldsvik. Svaret var ju egentligen ganska uppenbart med tanke på min skorrande skånska dialekt. Nej, jag är inte härifrån. Men jag älskar Örnsköldsvik – och det var svaret på den lika frekventa följdfrågan om hur det kunde komma sig att jag var här.

Min Örnsköldsvikshistoria började redan 1994 då jag knappt 13 år gammal gick i sjätte klass (i en skola på en liten ort i sydöstra Skåne), och jag var den enda i klassen som inte höll på Malmö i SM-finalen. Ja ni minns säkert finalen mellan Malmö och Modo, den som slutade med att Foppa bröt sin klubba och svor över domaren? Han var inte så gammal han heller då. Och nog var det han som hade ett finger med i spelet för att göra mig till Modoit. Jag minns egentligen inte riktigt hur det gick till, men jag tror att jag fastnade för den där straffen i Lillehammer några månader tidigare. Och sen har jag väl i och för sig alltid varit en såndär som inte tvunget behöver göra som alla andra – så om alla andra hejar på Malmö kan väl jag heja på Modo. Och sen fortsatte det…

1997 åkte jag till Örnsköldsvik första gången. Då tog jag tåget ensam genom halva vårt avlånga land, landade i Mellansel mitt i natten och blev där uppmött på stationen av en brevkompis. Att den här brevkompisen bodde just i Örnsköldsvik (eller i Moliden närmare bestämt) var nog ingen slump. Hon visade mig bland annat stan, Arken, Kempehallen, Varvsberget, Högakustenbrobygget och (vad jag åtminstone minns som) ett Modo hockey-museum (men var är det nu?).

Jag tror att jag blev kär. För två år senare satt jag på tåget igen. Denna gången för att besöka en annan brevkompis. Som jag inte heller hade träffat förut. Stadskampen (minns ni, Staffan Ling och Sofia Wistam?) var i stan och Örnsköldsvik fick med hjälp av Wernblom & co revansch på Gävle för debaclet på isen tidigare under våren. Den där avgörande finalen den 18 april, det var min 18-årsdag förresten. Kompisarna var samlade och det var upplagt för fest. Att jag fick en Modo hockey matchtröja i födelsedagspresent kändes som en klen tröst.

Sen gick det två år till. Jag hann med att skriva mitt specialarbete sista året på gymnasiet om – just det – Örnsköldsvik, ta studenten och åka en sväng till England som au pair. Men när mina vänner stannade kvar i England för att förlänga sin au pair-tid var jag tvungen att åka hem. Jag skulle ju flytta till Örnsköldsvik, det hade jag bestämt sedan länge. Sommaren 2001 packade jag min bil full och drog drygt 100 mil norrut. Mamma och pappa vinkade av mig och grät en skvätt, de insåg kanske redan då att jag skulle bli fast.

Egentligen flyttade jag för att jag ville se på hockey, och för att jag ville bo i Örnsköldsvik. Så enkelt var det. (Och kanske för att jag inte visste vad jag ”ville göra med mitt liv” nu när jag äntligen var utsläppt från skolan.) Men det kändes som att jag behövde en ”vettigare” anledning, ett bättre svar på frågan hur tusan jag kunde få för mig att flytta till Norrland, så därför sökte jag till Europaprogrammet som Umeå universitet gav i Örnsköldsvik. Där pluggade jag två år innan jag upptäckte Turismakademien och fortsatte ytterligare två år. Det var nog egentligen mest för att jag ville stanna kvar i stan, och en ny utbildning var ju en bra anledning. Det tog dock inte lång tid innan jag var fast i turismbranschen, och sen hann jag knappt blinka innan jag fick jobb på Resia. Och då var jag ju förstås tvungen att stanna kvar ett tag till. Första ”riktiga” jobbet kan man ju inte tacka nej till. Och så fortsatte det.

I åtta år. Tills jag en vacker (nej det minns jag faktiskt inte om den var) februarimorgon 2009 vaknade och visste svaret på mitt velande. Örnsköldsvik och Skåne? Skåne eller Örnsköldsvik? Nu är tiden inne. Nu är det rätt att flytta. Så jag sa upp mig och flyttade några månader senare tillbaka söderut på vinst och förlust, utan vare sig jobb eller bostad. Det var med sorg i hjärtat jag lämnade mitt älskade Örnsköldsvik. Men det var också med ett lättat hjärta jag närmade mig Skåne och närheten till min familj, min släkt och mina gamla vänner. Två år senare saknar jag fortfarande Örnsköldsvik varje dag. Men jag uppskattar också det jag har i södern. Och det finns ju faktiskt de som tycker att Österlen också är fantastiskt vackert, och några år på vift har gjort gott för den hemmablindheten.

I Örnsköldsvik infann sig dock aldrig hemmablindheten. Hur skulle man kunna bli blind för detta fantastiska landskap? Vattnet, skogen, bergen, vyerna. Utsikten över fjärden från min balkong. Hörnsjön, Höglandssjön, Gula Leden, Nyänget, Varvsberget. Närheten. Känslan av framåtanda och stolthet. Jag har ju visserligen inte någon erfarenhet av hur det var ”innan min tid”, men jag har en känsla av att jag hade förmånen att få vara Öviksbo under de åren då det hände som allra mest i stan. Då ambitionerna var påtagliga och det kändes som att alla var med på tåget. Gallerior, nyetableringar, arenabygge, Botniabanan, SM-guld, Melodifestival. (Fast jag måste erkänna att jag inte var i stan när SM-guldet bärgades. Det grämer mig än.) Om det finns någon som fortfarande kallar denna fantastiska stad för Dö-vik, vänligen hör av dig till mig så lovar jag att få dig på andra tankar!

För mig är Örnsköldsvik fortfarande ”hemma”. Jag åker upp för att hälsa på vänner, se på hockey och bara njuta av tillvaron och omgivningarna så ofta jag har möjlighet. Tyvärr är det lika långt uppåt som neråt i landet. Om det inte hade varit för det där avståndet på drygt 100 mil så hade jag inte tvekat en sekund; då hade det varit i Örnsköldsvik jag slagit mig till ro och levt happily ever after. Jag hoppas jag får möjlighet och anledning att kalla detta för ”hemma” på riktigt någon gång i framtiden igen. Kanske snart.

Jag har många gånger fått frågan om det var kärleken som höll mig kvar så länge? Ja, det var det – kärleken till Örnsköldsvik. Denna underbara stad.