40 min back

Efter fem dagar ligger jag 40 min back i promenadutmaningen. Så går det när man hoppar över promenerandet en dag och inte riktigt tycker sig ha tid att gå dubbelt dagen efter. Eller skyller på regnet. Igår blev det bara en kortare promenad i regnrusket, men idag sken solen istället - och snacka om att det var mycket mer folk ute idag!

Idag såg jag något jag aldrig sett förut på promenadslingan runt parken. Eller någon annanstans för den delen. Jag mötte en man som hade en hund i koppel i ena handen - och en golfklubba (!) i andra handen (jag är inte så haj på golf, men det var en rejäl klubba, gissningsvis en putter). Och jag ska villigt erkänna att jag vände mig om efter honom för att försäkra mig om att han inte tänkte använda golfklubban till att slå ner mig när jag gått förbi...

Det verkade han dock inte ha som avsikt. Vad som var avsikten med golfklubban förtäljer dock inte historien. Sen lugnade jag ner mig med att plocka lite "höstgodis" med mig hem.

Helgens skörd

Helgens skörd från pappas grönsaksland:

Så nu mottar jag tacksamt tips på smarrigheter som kan göras av squash, purjolök, gul lök, röd lök, schalottenlök, morötter, "rabbor" (kålrot), rödbetor, potatis, haricot verts, persilja, majskolvar, palsternackor och pumpa...???

Hålla handen i gymmet

Idag var det dags för sjukgymnasten igen. Till sjukgymnasten går jag för att lära mig lita på min kropp igen. Det låter kanske löjligt, men jag behöver hjälp med det. Att i över tre månader ständigt oroa sig för vad kroppen ska spela mig för spratt idag, eller imorgon, sätter sina spår. Även dagar när jag mår hyfsat bra går jag bara och väntar på att må sämre. Ett typexempel på en dålig cirkel.

Nu är jag dock mer intresserad av goda cirklar. Därför är jag prio ett för mig just nu. Det borde vara en självklarhet, men så har det inte varit tidigare. Jag tar mig tid för massage, jag tar mig tid för yoga, jag tar mig tid för avslappning och jag tar mig tid för att bara vara. Jag tar mig också tid för att komma tillbaka till träningen. Jag vill gå på ett roligt step-pass, men jag vågar inte. Jag vill känna endorfiner, men jag vågar inte. Jag vill komma i bättre form, men jag vågar inte.

Jag har aldrig varit hos någon sjukgymnast tidigare och kan därför inte bedöma hennes yrkeskompetens. Men hon är behaglig att prata med, hon behandlar min nacke med ultraljud och med handkraft för att hjälpa till att lossa på spänningarna - och framför allt håller hon mig i handen när jag närmar mig gymmet. Än så länge har jag inte kommit längre än till promenerande på löpbandet och några styrkeövningar för ryggen. Men jag skyndar långsamt. Och jag gör det för min egen skull.

För jag kommer att bli bra!

Valvakan

Igår kväll var jag hos mormor och morfar och valvakade. Inte för att jag på förhand var så intresserad av valet eller egentligen heller speciellt intresserad av utgången (läs: inte direkt höll på någon). Utan snarare för att det var en bra anledning till söndagsmys. :)

Efter 6 timmars valvakande insåg jag att det var nästan bättre innan; som lyckligt ovetande. Jag får skamset erkänna att dessa 6 timmar troligen är mer än vad jag tidigare sammanlagt ägnat åt politik i mitt liv (sen nån försökte lära mig det i skolan för hundra år sen). Men redan efter 6 timmar får jag nästan erkänna att det började bli lite intressant. Och läskigt. När alla är emot SD och de ändå kommer in i Riksdagen, ja då börjar man ju fundera på om det finns anledning att bli nervös inför framtiden. Nu blir man ju nästan lite nyfiken på fortsättningen...

Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att jag skulle ägna ett helt inlägg åt politik, i alla fall inte ett inlägg som inte bara konstaterade att jag den senaste veckan börjat förstå hur icke-sport-intresserade känner sig vart fjärde år när det är OS... ;)

Brrrrrrrrr

Nej, nu är det på allvar dags att leta fram långa byxor och kanske till och med en varmare tröja. Jag höll på att blåsa bort på dagens promenad - och jäklar vad kallt det blåste. Långa ben och ett extra lager långärmat hade suttit fint. Kanske till och med en mössa, eller i alla fall en huva att dra över huvudet, för att försöka undvika att innehållet blåser ut genom öronen...

Kräftskiva

Igår kväll var det kräftskiva hos pappa med hemfiskade backa-kräftor. Det är ju mycket jobb i proportion på hur mycket mat det är på de små rackarna, men goda är de i alla fall!

7 månader till 30

Det första inlägget i denna bloggen såg ut såhär:

Då hade jag precis läst en inspirerande bok och döpte min nya blogg till samma namn som titeln på boken. Då hade jag nästan 4 år på mig. Resultatet har det blivit lite si och så med, och fokuset på bloggen har också skiftat lite under årens gång. Idag har jag bara 7 månader kvar. Men eftersom jag inte har för avsikt att krisa när jag närmar mig eller passerar de 30 så kanske det är dags att ta tag i det igen. Jag kanske inte hinner bli smal på 7 månader direkt, men jag kan ju komma en bit på vägen - och vad sägs om det här:

När jag fyller 30 ska jag vara lycklig!

Det låter inte så dumt det heller, eller hur?! Inte för att jag tror att jag per automatik blir lycklig av att bli smal(are), men det är ju i alla fall något som starkt bidrar till att kroppen mår bättre - och då tror jag också att knoppen mår bättre.

7 månader... hm... är det rimligt att tro att jag kan gå ner i snitt 3 kg per månad, om jag lägger manken till och bestämmer mig? 7 gånger 3 blir 21. Ska jag satsa på 20 kg? Ja, jag tror det. Give it a try. It's now or never. I alla fall om det ska ske innan 30. ;)

Tuffa beslut

På 4good-kvällen pratades det mycket om tuffa beslut. Svåra beslut som kanske måste tas med hjärtat fast att hjärnan säger emot (eller för all del tvärtom). Men som gör att man växer som person. Man står upp för sig själv. Man gör ett aktivt val och låter sig inte bara "go with the flow".

På vägen hem funderade jag över om jag har gjort några tuffa beslut. Och det har jag. Att bryta upp från Örnsköldsvik efter åtta år och flytta till en ny stad, om än på "hemmaplan" i Skåne, var definitivt ett tufft beslut. Det var många års tvekande innan jag plötsligt en dag kände att det är nu eller aldrig. Jag lämnade en stad där jag bott hela mitt vuxna liv, en stad som jag älskat från första stund och som är "hemma", ett bra och engagerande jobb - och flyttade till en stor ovisshet. Ingen bostad, inget jobb. Dessutom inga pengar, eftersom jag sagt upp mig själv från jobbet. När beslutet var taget kändes det så rätt. Så rätt att ta beslutet.

Det faktum att många andra har tagit så mycket tuffare beslut än mitt förtar ju inte min prestation eller hur? Det är väl ingen tävling?

Det gick ganska bra förra hösten. Jag fick lägenhet efter bara nån månad, och efter ytterligare nån månad fick jag jobb också. Räkmackan som jag åkt på genom livet verkade hålla i sig. Fast vänta nu, var det verkligen räkmackan som fixade detta åt mig? Visst har jag haft flyt och en portion tur, men det tänker jag inte be om ursäkt för. Jag kan få dåligt samvete, speciellt när andra i min nära omgivning inte får lägenhet eller jobb i samma veva. Men jag har ju faktiskt jobbat för det (men säger därmed inte att andra i min omgivning inte gjort det, men återigen - det förtar inte min insats).

Det var ju faktiskt jag som la ut krokar, letade utanför boxen, sökte andra möjligheter och hade turen (javisst) att få kontakt med ett fastighetsföretag som inte krävde 5 års kötid för att kunna tilldela en bostad, utan istället träffade mig på ett par visningar och erbjöd mig ett kontrakt. Jag vill också minnas att det var jag som sökte alla jobb som kom i min väg (även de som inte kändes mitt i prick) för att få en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden i en ny stad där jag totalt saknar kontakter. Och jag tror faktiskt också att det var jag som gick på intervjuerna och att det var jag som erbjöds jobbet. För att jag var jag.

Det gick visserligen grus i maskineriet ganska snabbt på jobbet. Och jag ska erkänna att jag vid ett flertal tillfällen tänkt att det var väl inte mer än rätt, jag som haft sånt flyt, jag förtjänar säkert lite oflyt också. Och jag har haft känslan av att några i min omgivning också tänkt liknande tankar.

Att ta beslutet för ett drygt år sen var helt rätt. Om utgången av beslutet var rätt eller fel vet jag inte än. Ett år senare har jag inte fått något svar på den frågan. Och just därför vet jag också att jag inte kan utvärdera riktigt än. Självklart kändes det lockande att tacka ja till ett jobberbjudande i Övik som kom häromveckan och dra tillbaka, till tryggheten, till det jag kan och känner till. Spola tillbaka bandet och låtsas som om inget har hänt. Men det går inte. Jag har inte fått ut vad jag ville av det tuffa beslutet än. Det tar tid att landa. Och under tiden uppskattar jag det jag har just nu.

Jag tänker sluta be om ursäkt för att jag lyckas. "Bra lag förtjänar tur" brukar man prata om inom hockeyn. Och jag tror att det ligger nåt i det. De lag som ser ut att ha tur, de som skjuter stolpe in istället för stolpe ut, det är oftast de lag som skjuter mest. Och då kanske det inte är tur, utan skicklighet som till slut ger utdelning.

Dags för långa ben?

Det är ju dumt att halka på efterkälken redan första dagen, så därför blev det en timmes promenad i förmiddags. 1 timme på 1 dag alltså, vilket innebär att jag är väldigt bra i fas. ;)

Höstvindarna ven runt öronen och på marken hade löven börjat samlas i högar. Kanske dags att börja fundera på att ta fram långbyxorna? Jag har fortfarande inte börjat med långbyxat varken på träningsbyxor, mysbyxor eller vanliga byxor än. Det bär liksom emot. Dessutom känns det som att man måste börja använda "riktiga" skor om man kör långbyxat också, och jag vill ju bo i mina ballerinor ett tag till. Visserligen är jag ganska varmblodad, men snart är det nog dags att kavla ner byxbenen även för mig...

Balanserandes på kanten

Ja, det är inte bara Yoga och Mindfulness som har gjort debut i mitt liv den senaste tiden. Det känns som att jag har provat det mesta för att komma till rätta med yrseln och det obehagliga måendet.

Jag har varit hos öronläkare och hos optiker för att kolla eventuella "fysiska brister", men förutom viss ansträngning i ögonen och rekommendation av terminalglasögon hittades inga fel där. Jag har testats för borrelia (har visserligen inte fått svar på det provet än, men det är mest för att utesluta - det är ingen som riktigt tror på det spåret) och övriga prover och blodtryck etc har varit bra. Jag har gått på ordinationen "ta det lugnt". Jag har varit hos kiropraktor. Jag har börjat gå på massage för nacke & rygg regelbundet (1 gång/vecka än så länge, blir troligen 1-2 gånger/månad ett tag framöver). Jag har fått behandling av en Rosenterapeut. Jag har som sagt börjat gå på Yoga och tagit mig tid att träna avslappning. Jag har träffat en sjukgymnast.

Allt det här är nytt för mig. Jag börjar förstå hur sjukvården fungerar. Eller inte fungerar. Jag har fått mina första remisser, varav den som skulle till Vårdcentralen fastnade på vägen och det tog nästan två månader innan jag fick komma till där. Jag har sett ut som ett frågetecken när Vårdcentralen frågade mig var jag var listad. Listad? Jag har för första gången sett ett högkostnadskort på nära håll, och jag har till och med ett frikort i min hand. Men jag vet fortfarande inte vad som är "fel" på mig.

Men jag tror att jag har börjat ringa in problemet. Jag har fantastiska människor i form av både företagsläkare, rehab-coach och sjukgymnast omkring mig. När jag pratar med dem förstår jag att det inte är jag som håller på att flippa ur, även om det känns så ibland. Min kropp reagerar på en situation som inte är okej, på ett sätt som är "normalt" för situationen. I princip alla jag träffat under den här resan genom ovanstående aktiviteter jag provat har sagt något av följande: depression, stress, oro, ångest, utbränd, utmattningsdepression, svart hål etc.

Det har inte varit det jag har velat höra. Jag har velat höra "Här har vi låsningen, om vi bara fixar till den så blir du bra igen". Typ. Men det är nog ingen quick-fix. Och jag börjar acceptera den tanken. Jag har inte kommit så långt som till det svarta hålet, men jag har stått på kanten och balanserat. Min företagsläkare sa igår till mig att yrseln kom som en välsignelse. Den tvingade mig att stanna upp och ta ett brejk. Den tvingade mig att börja lyssna på min kropp. Den har gett mig insikt som kommer hjälpa mig framöver. Och detta "framöver" kommer faktiskt att komma. "Du kommer att bli bra." Det känns skönt att höra.

14 timmar på 14 dagar

Keron presenterade igår en liten promenadutmaning som jag kände mig manad att anta. Förhoppningsvis fortsätter formen att tillåta promenader, och därför ska det bli (minst) 14 timmar på 14 dagar med start idag. Kul att ha något lagom utmanande att peppa sig inför - lika bra att ge sig ut med en gång!

Yoga & Mindfulness

För fem veckor sen anmälde jag mig till en Yoga & Mindfulness-kurs via ABF i Malmö. Jag hade blivit rekommenderad att prova Mindfulness av både min företagsläkare och av en bekant. Och när man är mitt inne i en yrselbubbla som man inte vill något hellre än att komma ur är man ganska öppen för förslag har jag märkt.

Mindfulness är typiskt något som jag skulle kunna läsa om, tycka verka intressant och lova mig själv att "prova framöver" (jag skulle säkert även köpt en bok eller CD att ställa i bokhyllan, för framtida bruk...). Men det där "framöver" har en tendens att aldrig komma. Jag är pinsamt dålig på att ta mig tid för dylika saker. Eller rättare sagt, jag var väldigt dålig på det. För tillfället är jag ganska bra på det, och jag jobbar på att ta detta med mig in i framtiden också.

Ikväll var det den tionde och sista gången på kursen. Jag är lite missnöjd med just Mindfulness-delen av kursen. Det var ju det jag var intresserad av och ville lära mig mer om och framför allt lära mig använda. Vi har gjort lite "Mindfulness-andning" och "Mindfulness-meditation", men jag känner inte att jag har fått speciellt mycket på fötter om detta. Det är visserligen väldigt skönt (och säkert välbehövligt) att "bara sitta och andas", men jag har inte riktigt fått kläm på var Mindfulness:en kommer in i bilden.

Däremot så har Yoga-delen av kursen lärt mig en hel del. Jag har gått på yoga ett par gånger tidigare (regelbundet om man räknar ungefär en gång om året som regelbundet), men aldrig riktigt blivit tillräckligt intresserad för att "komma in i det". Jag har helt enkelt inte förstått tjusningen med det. Om jag ska gå till gymmet och träna så vill jag bli "konditionstrött" och har därför helt enkelt prioriterat bort yogan från träningsschemat.

Nu har jag under fem veckor gjort 90 min yoga två gånger i veckan. Jag har uppskattat den avkoppling och avslappning det gett mig, både fysiskt och mentalt. Jag har fått lära mig grundpositionerna i lugnt tempo, och jag känner att jag har "lärt" mig yoga. I alla fall lite grann. Men det är nu som utmaningen börjar. Nu är kursen slut och nu är det upp till mig själv att delta i yoga-passen på gymmet. Jag skulle inte vilja påstå att jag har blivit yoga-frälst, men jag tror att jag förstått att det är nyttigt för mig. Både fysiskt och mentalt.

Dagens lunch

Kategorin "onödiga prylar". Jag är ju som bekant svag för dessa söta onödiga prylar som ändå kan fylla viss funktion (men som man självklart skulle klarat sig utan). En rymlig liten påse för att bära med sig dagens lunch - eller kanske hela veckans lunchlådor, om man tex har frysmöjligheter på jobbet. Finns på Lagerhaus för 29 kr.

4good-kväll: From Dreaming to Doing

Igår kväll var jag på ett väldigt trevligt event på temat "From dreaming to doing" anordnat av 4good. Jag hade aldrig hört talas om 4good tidigare, men surfade av en slump förbi en annons om gårkvällen för några veckor sen. Det var precis vad jag behövde just då och det var precis vad jag behövde igår. Massor av inspiration, solskenshistorier och en välbehövlig dos livsglädje!


Olof Röhlander pratade om mental styrketräning och hur han menar att det alltid blir som man tänkt sig. I motsats till att det aldrig blir som man tänkt sig alltså. Det du fokuserar på får du mer av. Tänker du destruktiva tankar får du mer av dem. Gillar du att gnälla så blir du gnälligare. Men om du fokuserar på det positiva så blir du duktigare på att se ljuset istället för mörkret. Han pratade också om att välja att se framåt eller bakåt, "var bollen kommer ifrån eller var den är på väg". Ingen rocket science, men något som man (i alla fall jag) behöver bli påmind om med jämna mellanrum!

Malin Berghagen kom med andan i halsen från ett försenat tåg och berättade om sin stora kärlek och deras försök att rädda varandra genom att skiljas åt. Trots att hon själv anser sig vara en rädd och blyg person pratade hon mycket om svåra beslut och att följa hjärtat istället för hjärnan. Hon radade upp händelser som lät smått konstruerade (eller övernaturliga), men hon försäkrade att det var sanning. Bland annat hade hon plötsligt fått en enorm längtan att åka till Oman och blev nån vecka därefter uppringd av en tidning som ville göra en fotografering med henne just i Oman. Hon hade äntligen kommit på vad hon "ville bli när hon blev stor" - radiopratare, och blev nån dag senare uppringd av en radiokanal som erbjöd henne jobb. Det var också ett helt gäng andra exempel av liknande karaktär med budskapet att våga tro på det du drömmer om.

Trine Grönlund, VD för This Zentury AB, är danskan som är uppväxt i Arjeplog. Hon berättade om hur hon när hon närmade sig 40 insåg att hon hade tappat bort sitt fnittriga jag. När inte ens alkoholen kunde locka fram fnittret och när hon vaknade med en bula i pannan efter att ha gått in i väggen fick det vara nog. Hon har startat sin egen TV-kanal med det talande namnet "My life will not suck". Trine delade frikostigt med sig av episoder av sitt liv och fick alla att fnittra. Många gånger. Hon berättade också om den hawaiianska (?) metoden att hantera människor man tycker är jobbiga genom att affirmera: "Love you. Thank you." Hon avslutade med att hylla spontaniteten. "Spontan som fan" uttalas med fördel på danska.

4goods grundare, Carina och Katrin, berättade också sin historia om hur de för sju år sen, "mitt i livet", insåg vikten av att odla sina intressen även i arbetslivet. Den här kvällen gav mig en skön känsla i kroppen som jag hoppas stannar kvar länge!



Bilder lånade från 4good:s mingelbilder.

Glasögonorm

Imorse tog jag mig till närmsta bensinmack och köpte de minst fula bensinmacksglasögonen jag hittade. Om det kan göra någon som helst nytta för att lätta på huvudvärken eller yrseln så vill jag inte vänta en sekund längre än nödvändigt. 89 kr kan det väl vara värt för att testa i alla fall.

Nu ska jag bara försöka lära mig hur man ska "använda" de här brillorna, ja alltså att de ska sitta på näsan och runt öronen och sådär fattar jag ju, men på vilket avstånd de ska användas för att eventuellt göra nytta och på vilket avstånd de bara gör mig ännu snurrigare...

EuroFlorist vs. Com Hem 1-0

Både EuroFlorist och Com Hem har hört av sig till mig för att beklaga mitt missnöje med deras servicenivå. Det uppskattas. Men det tar inte bort det faktum att de har bristande rutiner eller - ännu värre - att de kanske inte har bättre servicenivå än såhär. Som kund nöjer jag mig absolut inte med den nivån, lite hårdare måste man allt kämpa för att göra sig förtjänt av mina pengar. Så länge de inte har en unik produkt så är det hur de bemöter mig som är deras konkurrensmedel.

EuroFlorist vinner på poäng mot Com Hems kundrelationer. EuroFlorist erbjöd mig nämligen en kompensation som pengamässigt motsvarade ungefär samma värde som de pengar jag (i onödan) lagt ut i presentkortssituationen. Det tyckte jag var en fin gest, och det uppskattades! Com Hem däremot kunde inte göra annat än att beklaga och ge mig tillbaka mitt grundabonnemang, utan ny bindningstid. Dvs spola tillbaka tiden till där jag var när jag kontaktade dem för 3 veckor sen, tillbaka på ruta ett med andra ord (fast många timmars irritation och telefonköande mer än vad jag då visste att jag hade framför mig). För mig är det här inget annat än vad jag förväntade mig att de skulle göra redan häromdagen när jag pratade med Kundtjänst, det är det minsta man kan begära - och således varken någon kompensation eller fin gest. (Eftersom jag får ett nytt kort till mitt "nya abonnemang" så får jag "några extra kanaler de första 14 dagarna - det kan väl ses som en kompensation" - men jag är ledsen, kanaler som jag inte har något intresse eller behov av är ingen kompensation.)

Om det inte varit för att jag fortfarande, efter tre veckor, inte fått mina nya presentkort som jag skickade in för att byta så hade EuroFlorist vunnit på knock.

Men jag är inte sämre än att jag kan ge dem en chans till, när de nu bemödar sig med att beklaga det inträffade. Jag vill ju gärna tro att jag stött på ett undantag, och inte en regel. Men de har en uppförsbacke att jobba mot. När det gäller Com Hem har jag (troligen, men jag undersöker möjligheterna) inget alternativ att välja på - om jag nu vill se hockey i vinter vill säga. Och det är frågan vilket som väger över - viljan att se hockey eller oviljan att ge Com Hem pengar. Det är en tuff match.


Läs även andra bloggares åsikter om comhem, comhem ab, comhem kundtjänst, dålig kundservice, dåligt bemötande, missnöjd kund, varning

Vältränade ögon?

Idag har jag varit hos optikern och kollat synen. Det visade sig att jag ser mycket bra, "nästan onormalt bra", på långt håll. Men på kort håll är ögonen lite ansträngda. Optikern gjorde en lustig jämförelse med att det är som att ögonen tränar situps när de jobbar för att ställa om mellan att se på långt håll och nära håll, men jag kommer inte ihåg så mycket mer av det hon sa än just liknelsen, så den blir inte lika lustig när jag försöker återge den... som du förmodligen precis märkte. ;)

Summa summarum tolkar jag det som att jag har vältränade (?) ögon, men att de behöver lite hjälp på traven för att kunna ta vilopauser mellan tränandet. Rekommendationen lyder terminalglasögon samt "bensinmacksglasögon" för hemmabruk...

Kom igen, Com hem!

Jag känner mig som en gnällspik. Och det kanske jag är också. Eller så är jag bara skadad från servicebranschen. Och bortskämd med att ha jobbat med värderingar som matchar mina egna, ur en kunds synpunkt. Oavsett vilket så har jag åtminstone rätt att ha en åsikt.

Jag har oturen (?) att bo i ett hus som har Com Hem som leverantör. För ca 3 veckor sen ringde jag deras kundservice med avsikten att lägga en massa pengar till dem för att köpa till ett abonnemang/paket för att kunna se hockey på tv i höst och vinter. När jag efter flera minuters bråkande med deras (förbannande!) talsvarsröst äntligen kommer fram till en människa får jag reda på att mitt abonnemang är avstängt pga en obetald faktura från maj månad.

Jag undrar förstås hur det kan komma sig att mitt abonnemang har blivit avstängt pga utebliven betalning utan att jag har fått reda på det. Jag har inte fått någon påminnelse. Och jag har fått fakturor varenda månad sedan dess som jag har betalt. (Att jag inte märkt att jag blivit avstängd beror på att jag uppenbarligen betalar för något som jag inte använder när det är off-hockey-season. Det som jag betalar extra för är ett grundabonnemang för att kunna köpa till hockey, men dessa kanaler ingår redan i mitt kabel-tv-utbud, vilket innebär att jag inte använder det jag betalar för, men jag betalar ju det ändå. Trodde jag iaf.)

Nåja, kundtjänsttjejen säger i alla fall att hon ska skicka den obetalda fakturan till mig så att jag kan betala den. Det ska bara ta ett par dagar. Det tar nästan två veckor innan den landar hos mig, och jag betalar den förstås direkt. Dagen efter får jag ett brev till från Com Hem: "Uppsägning på grund av skuld. Enligt våra noteringar har faktura XXX förfallit till betalning 2010-05-31. Com Hem AB säger med anledning av detta upp avtalet med dig."

Jag låter det gå några dagar för att min betalning ska hinna registreras innan jag idag ringer upp och kollar läget. Jodå, betalningen har kommit in men mitt avtal är uppsagt. Om jag är intresserad av deras tjänster får jag börja om från början. Om den här obetalda fakturan inte gått till Kronofogden vill säga, för då kanske jag får avslag. Vet du om den har det, frågar de? Well, inte vet jag (jag har ju inte fått någon påminnelse eller annat tecken på att fakturan var obetald, remember?), men om den har det så är det krig.

Skulden vi pratar om var på 50 kr. Jag ringde från början med avsikten att lägga 500 kr/månad i minst 12 månader framöver hos dem...

---

Dessutom blev jag i mitten av juli uppringd av en Com Hem-säljare som ville sälja på mig ett kanalpaket. (Ringer de upp kunder som är avstängda/inte har betalt?!) Det var en ung tjej, uppenbarligen ny på jobbet. Vi pratade 25 minuter. Jag ifrågasatte det hon försökte sälja in till mig eftersom jag inte trodde riktigt på det hon sa (det handlade om hockey och hon visste inte skillnad på Allsvenskan och Elitserien, vilket är av ganska stor vikt för mig), men hon stod på sig och försökte övertyga mig med allehanda trick, bland annat att ge sitt eget mobilnummer "som garanti". Men när jag till slut bad henne dubbelkolla med en kollega visade det sig att jag hade rätt. (Självklart måste man få vara ny på jobbet, men man kan vara det med viss ödmjukhet, och framför allt inte försöka lura på kunderna något som man inte har koll på.) Hon gav mig ett par väl valda svordomar och okvädningsord i örat och slängde sen på luren. Jag kan väl säga att redan där sjönk mitt förtroende för Com Hem ganska rejält. För att inte prata störtdykning...


Läs även andra bloggares åsikter om comhem, comhem ab, comhem kundtjänst, dålig kundservice, dåligt bemötande, missnöjd kund, varning

Ingen deal

Sorry KP, det blir ingen deal. Förra veckan deklarerade Foppa att det inte blir något spel i Modo denna säsongen (om det blir något spel alls återstår fortfarande att se). Så där sprack dealen. (Ironiskt nog samma dag som jag blev erbjuden jobb i Övik.) Dessutom är ju Saras lägenhet såld. ;)

Foppa goes Risifrutti

Nä nu skiter vi i det här med läxorna, nu går vi på bio istället!





Käka upp nu så du orkar tacklas!