Hålla handen i gymmet

Idag var det dags för sjukgymnasten igen. Till sjukgymnasten går jag för att lära mig lita på min kropp igen. Det låter kanske löjligt, men jag behöver hjälp med det. Att i över tre månader ständigt oroa sig för vad kroppen ska spela mig för spratt idag, eller imorgon, sätter sina spår. Även dagar när jag mår hyfsat bra går jag bara och väntar på att må sämre. Ett typexempel på en dålig cirkel.

Nu är jag dock mer intresserad av goda cirklar. Därför är jag prio ett för mig just nu. Det borde vara en självklarhet, men så har det inte varit tidigare. Jag tar mig tid för massage, jag tar mig tid för yoga, jag tar mig tid för avslappning och jag tar mig tid för att bara vara. Jag tar mig också tid för att komma tillbaka till träningen. Jag vill gå på ett roligt step-pass, men jag vågar inte. Jag vill känna endorfiner, men jag vågar inte. Jag vill komma i bättre form, men jag vågar inte.

Jag har aldrig varit hos någon sjukgymnast tidigare och kan därför inte bedöma hennes yrkeskompetens. Men hon är behaglig att prata med, hon behandlar min nacke med ultraljud och med handkraft för att hjälpa till att lossa på spänningarna - och framför allt håller hon mig i handen när jag närmar mig gymmet. Än så länge har jag inte kommit längre än till promenerande på löpbandet och några styrkeövningar för ryggen. Men jag skyndar långsamt. Och jag gör det för min egen skull.

För jag kommer att bli bra!