Från livs levande. Till inte alls. På ett ögonblick. I fredags förbyttes glatt förberedande för kvällens födelsedagsmiddag till kollektiv chock när telefonen ringde och födelsedagsgrisen plötsligt inte längre fanns. Älskade fina morfar. ♥
Trots enorm chock och massiv sorg är jag ändå ofantligt glad att jag faktiskt befinner mig just här. I soffan hos mormor. Och här har jag befunnit mig många många många gånger det senaste dryga året. Jag är så tacksam att jag tog beslutet att flytta söderut när jag gjorde det, eftersom jag gjorde det till mycket stor del för mormor och morfars skull. Eller rättare sagt för min egen skull, för att jag ville vara nära mormor och morfar.
Jag hade förstås önskat och planerat för många fler år i deras närhet. Men jag är så tacksam för det dryga året jag fick. Och jag känner verkligen att jag har tagit tillvara på tiden. Jag har njutit av varje stund. Ja, i varje stund har jag känt mig lyckligt lottad. Att få ha världens bästa och mest omtänksamma morföräldrar som jag alltid har känt mig välkommen hos trots att jag nästan "sprungit ner dörrarna" hos dem. Jag har liksom aldrig kunnat få för mycket. Jag har aldrig velat gå hem. Jag har bara velat vara. Och det har jag varit. Njutit av stunden.
Jag har bott hos dem innan jag hittade eget boende i Malmö. Jag har blivit bortskämd med goda middagar flera gånger i veckan. Jag har varit med dem i stugan nästan hela sommaren. Jag har känt att det har varit i stugan jag har velat bo när jag varit på Österlen, och jag har gjort det. Jag hoppas verkligen att morfar förstod hur mycket han betydde för mig. Jag kanske inte har sagt det rakt ut tillräckligt många gånger, men jag hoppas jag har visat det genom mitt sätt att vara.
Oj, vad jag har njutit. Men oj, vad mycket som slits ifrån mig.
Om ett tag kommer det här att vara fantastiska minnen. Men just nu är det bara... blankt. Jag är dock helt övertygad om att morfar hade velat att hans livsnjutarådra skulle få leva vidare och han hade velat att vi skulle fortsätta dricka och äta (förbannat) gott, lyssna på musik (och dirigera), prata gamla resminnen, hålla ställningarna i baren, titta på bloddrypande tv-program, kommentera allt som går att kommentera och kanske sova till en fotbollsmatch eller två.
Mormor, min allra bästa vän, vi får kämpa oss igenom det här. Du är inte ensam. Du har massor att leva för. Jag älskar dig! Tillsammans utbringar vi en skål riktad mot himmeln; Skål morfar, vi saknar dig förbannat mycket! ♥
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma mer
och något oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma mer
Alf Henriksson
6 kommentarer:
så fint du utryckt det vi alla känner och tycker, jag älskar min" tjafsiga" pappa och jag kommer att sakna hans kommenterande i sönder alla tv program, jag saknar honom så
kram på min älskade tös
Mycket fint skrivet vännen.
Är glad över att du fick den tid du fick som vuxen nära dina fina morföräldrar.
Ta väl hand om din mormor nu.
Kram till er båda
Det är alltid jobbigt när nära och kära försvinner. Men du sa som du själv säger vara oerhört glad över den tiden du har haft.
Kram kram
Beklagar sorgen, bamsekram
Åh, vad fint skrivet. Jag blir alldeles tårögd. <3
Petra, tänker på dig och dina anhöriga och på hur hastigt allt kan förändras. Så härligt att du fick vara nära och tillsammans med
morfar så mycket det sista året och så fint du formulerar din känsla.
Kramar till dig.
Skicka en kommentar