Lucka 4 - Det här är jag bra på

Jag är bra på att hålla kontakten med mina vänner. (Därmed inte sagt att jag är bättre än någon annan, men det känns så löjligt att skriva "ganska bra". Jag tycker ju att jag är bra. Punkt.) Under i princip alla år jag bodde i Övik så bjöd jag hem gamla "gymnasiegänget" till mig (läs: hem till mina föräldrar) på "julträff" varje år när jag var hemma kring jul. Det brukade vara bra uppslutning och vi brukade ha väldigt trevligt. Somliga hade jag lite kontakt med under resten av året också, men det här var en av få gånger som vi träffades per år. De andra gångerna var troligen på Kiviks marknad, Kulla eller Tingvalla. (Oj, Tingvalla, herregud det var länge sen.)

När jag sen flyttade "hem" för drygt två år sen gjorde jag nog det lite grann i tron att jag fortfarande hade åtminstone delar av gamla gänget kvar. I alla fall lite ute i periferin. Som ett yttre skyddsnät. Jag tror (hoppas i alla fall) att julträffarna uppskattades och att vi fortfarande hade lite av den gamla kontakten kvar (det var också för många av sörlänningarna enda gången de träffades, när jag drog ihop till julträff). I annat fall hade de ju kunnat låta bli att komma. Men under årens lopp så har naturligtvis det där som kallas livet kommit emellan, och var och en utvecklat sitt eget skyddsnät. Helt naturligt och inget konstigt alls. Och där fanns ingen riktig plats för mig. Första året efter jag hade flyttat hem bjöd jag som vanligt hem till julträff, fast denna gången för första gången hem till mig själv. Men ingen kunde komma. Jag blev lite besviken, men provade några månader senare att bjuda hem till påskträff istället. Ingen kunde komma då heller. Sen gav jag faktiskt upp. Gänget visste att jag hade flyttat hem, och jag tänkte att det kunde vara upp till någon annan att ta initiativet också någon gång. Men som sagt, livet hade kommit emellan. Och där rann det nog ut i sanden.

Förra året var det dock någon som frågade mig Har du slutat ordna julträffar?. Det var lite lustigt, för i den frågan låg både lite uppskattning kring det jag hade gjort och ett ansvar som det uppfattats att jag tagit på mig; om inte jag gör det så blir det inte av. Och det blev det inte heller.

Därför är jag så glad för CityPolarna. En möjlighet för mig att skaffa mig lite nya bekantskaper, nya människor att bry mig om och hålla kontakt med. Ett gäng att bjuda hem på glöggmys och knytkalas. Det är också därför jag älskar Facebook, för möjligheten att hålla kontakt med mina vänner. Både de som är nära men framför allt de som befinner sig utspridda i landet. Visst, somliga skannar man bara av och hålls lite uppdaterad kring vad de gör, men somliga håller man faktiskt på riktigt kontakten med. Med kommentarer, bilder, diskussioner, hockeygnabb och annat - det känns faktiskt som att man träffas mycket oftare än vad man gör.

Med den här utläggningen, som blev mycket längre än vad jag tänkt mig, vill jag också ha sagt att jag är bra på att vara godtrogen. (Vilket naturligtvis inte alltid är bra i sig. Men jag är glad att jag har en positiv syn på mina medmänniskor och väljer att tro dem om gott, åtminstone tills jag blir motbevisad.) Jag är också bra på att ta hand om mina medmänniskor som behöver hjälp eller stöttning, på att pyssla med hemmet och "leka Ernst", koordinera önskelistor, gevärsskytte (den kanske kom lite från vänster?), uttrycka mig i skrift, gå på intervjuer, tro på mina egna prestationer, lära mig nya saker, göra ett bra jobb, "ta tag i saker och ting" och på att klara mig själv.