Gårdagens vårrus i Malmö bjöd på betydligt bättre väder än förra årets upplaga. Då: svinkallt och hagel. Nu: 18 graders vårvärme och strålande solsken. Formen var däremot lika kass som i fjol, fast med den förbättringen att jag nu slapp förkylningen from hell som jag släpade på förra året vid den här tiden.
Dessutom var det 1-årsjubileum i dubbel bemärkelse igår. Det var nämligen på dagen ett år sen jag tog mina första stapplande steg in i CityPolarna-världen (Vårruset 2011 var nämligen min första CityPolarna-aktivitet, både som arrangör och deltagare), tillika ett år sedan jag träffade Maria för första gången (då hon var en av CityPolarna som nappade på Vårruset-aktiviteten). And the rest is history, som vi brukar säga. :)
Igår var vi ett lag om sex personer anmälda, tyvärr fick två förhinder och kunde inte deltaga. Men vi var fyra tappra själar kvar. Två CityPolare, en bloggpolare och så jag. Järngänget. 18 minuter efter första starten kom vi iväg då Peter Siepen släppte iväg nästsista startgruppen. Ungefär en halvminut efter att snabbaste tjejen kommit i mål...
Med inte mindre än imponerande två joggingrundor i benen sen förra sommaren så var siktet inställt på att ta sig runt. Jag lunkjoggade fram till 2 km ungefär, där tog jag en liten promenad- och stretchpaus, sen joggade jag fram till vätskekontrollen några hundra meter längre fram där jag tog en slurk vatten och försökte gå bort hållet i sidan. Det gick sådär. Jag började må illa och var nästan på vippen att bryta, men det gav med sig lite grann och resten av kilometrarna varvade jag lite jogg och lite lugn promenad. När jag närmade mig målfållan såg jag att klockan höll på att ticka upp mot timmen, så då fick jag lite eld i baken och tog mig i mål när klockan stod på 59.40. Nu kom vi ju (som tur var, med tanke på tiden) som sagt inte iväg i första start, utan min egen klocka som jag startade när jag passerade startlinjen stod på ca 42 minuter.
Inte så mycket att skryta med det heller, och det hade förmodligen gått snabbare om jag promenerat hela vägen istället. Men vet ni vad, I couldn´t care less! Det var roligt, det var vackert väder, vi var grymma alla fyra som tog oss runt - och vi fick avsluta kvällen med picknick i solen. Jag älskar Vårruset-konceptet - visst det är trångt, och de som springer tycker säkert att vi stoppklossar längs med vägen mest bara är i vägen och allmänt jobbiga. Men jag undrar just hur många av dessa 6500 tjejer som igår på ett eller annat sätt aktiverade sig i Pildammsparken, hur många av dem hade varit ute och lunkat eller sprungit igår om det inte vore för Vårruset? Förmodligen inte ens hälften. Mig själv inkluderat.
Och visst är det väl framför allt för oss den här typen av arrangemang hålls? För oss vanliga dödliga, som vill men inte kommer oss för. Som får en anledning att få tummarna loss, hitta på något roligt med väninnorna och kanske en liten morot att träna inför. Som cyklar hem med möra ben efter inte bara 5 km jogg/lunk/promenad utan dessutom 2 mils transportcykling genom stan denna dag, med ett leende på läpparna och en önskan om att "i år, ja i år kommer bli året då jag lär mig tycka om att jogga".
3 kommentarer:
bra gjort, din syster tillbringade visst gårdagskvällen på samma ställe och med picknick
Härligt att ni kom runt o picknicken ser lika god ut som förra året. :)
Härligt att ni fick varmare väder än då, för då frös vi.... *burr*
Hallå! Behöver veta vem du vill ha med på eventet på tisdag, för- och efternamn (som sen kommer stå på gästlistan=) Hoppas vi ses i vimlet!
Skicka en kommentar