Jag hade faktiskt varit och rekat läget i Gladsax kvällen innan. Som sagt, som reseledare gäller det att ta sitt uppdrag på allvar. Det var inget litet hus vi hade fått tag på. Rena rama Villa Villerkulla, snett och vint - men charmigt. Och stort. Fem sovrum och tre badrum. Vi behövde i alla fall inte tröttna på varandra direkt.
Efter lite slöande på vår gräsmatta och uppkorkning av en dunk (eller två) så tog matlag nummer ett vid... nä just det ja, det där med matlagen blev det visst inget av. Ordningspoliserna blev nedröstade (eller snarare överröstade) av yrhönorna. Men mat blev det, och gott var det - och ja, mätta blev vi!
När maten sjunkit ner och vi pratat av oss det värsta tog vi en promenad för att utforska den lilla byn (och se om vi såg till Gudrun Schyman nånstans, men det gjorde vi inte). Det gick i ärlighetens namn rätt snabbt. Jag insåg att jag under sex års tid åkt buss genom Gladsax på väg till skolan i Simrishamn, men att jag aldrig reflekterat över byn - så nej, speciellt stort var det inte. Men gulligt. Nu ska vi ju köpa Bed & Breakfast där och allt. Ja herregud, det gäller att hålla i sig när dysfunktionella familjen släpps lös.
Icke-lantisarna hoppade i sädesfälten (och tyckte att en bonnatös som jag skulle kunna svara på vad det var för sädessort), ryckte upp sockerbetor (och undrade vad man gjorde av dem) och impades av traktorerna. Nåja, är man turist så är man. Förlåt till er bönder som fick besök i era fält och som undrade vad det var för stockholmsbrud som tuggade på en sockerbeta för att se om den smakade socker.
De är inte härifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar