torsdag 30 september 2010
Jag sprang!
Det var nästan en uppenbarelse i stil med att lära sig gå. Och det kändes bra. Fast med mig hem fick jag en stegrande huvudvärk på köpet, som har hållt mig lamslagen i soffan ikväll... men man kan ju inte få allt...
Ikväll blir det hockey!
Häromdagen blev jag nämligen uppringd av ComHem (igen), de hade läst att jag inte var så nöjd med att mina utlovade 14 dagar bara blev 11. Och beklagade detta (och resten av följetongen), och erbjöd sig att koppla på ett större kanalpaket till mig en månad gratis. Samma kanalpaket som jag alltså för ca 2 månader sen ringde till dem med avsikt att teckna för 12 månader framåt.
Missförstå mig rätt - jag uppskattar denna gesten från deras sida. Jag tycker bara det är synd (för deras egen skull) att den här typen av kundservice inte är något som kommer spontant från deras sida, något som de inte lärt sig eller något som inte finns i företagskulturen, utan att det är något som man som kund måste kräla efter. Jag tycker också att det är synd att de inte har lärt sig så pass enkel matematik som att om de hade bemött mig på ett annat sätt för 2 månader sen när vi hamnade i diskussion om 50 kr så hade jag (gladeligen) bundit upp mig för att betala 5856 kr till dem under ett år. Minst. Man behöver ju inte vara Einstein för att räkna ut att 5856 minus 50 hade varit en ganska bra affär för dem...
Av samma anledning som jag skulle tycka det var lite spännande att praktisera på Jysk så skulle jag också gärna vara en fluga på väggen under Com Hems introduktioner till nya medarbetare...
Nåja, jag är faktiskt inte så bitter som jag låter. Jag har bara svårt att förstå hur man inte kan förstå hur viktig kundservicen är. Och det gäller inte bara Com Hem, men de har ju bjudit på sig själva som ett ganska
Tidigare i veckan pratade jag också med någon på Kundtjänst angående fakturan på 45 kr. Efter många om och men fick jag ju rätt i att jag redan hade betalt avgiften för september en gång. Därmed var det bara fakturaavgiften kvar, vilken kvinnan på andra sidan luren tyckte jag skulle betala. Men hon var faktiskt medgörlig när jag förklarade att om de inte hade tänkt ta betalt för det som jag redan hade betalt så hade det ju inte blivit någon faktura, och därmed inte heller någon fakturaavgift...
onsdag 29 september 2010
När får man börja julpynta?

Favoriter från ellos.se.
Enough is enough
I måndags förmiddag var jag hos sjukgymnasten och vi kom gemensamt fram till att boka av nästa tid senare i veckan, och istället höras av nästa vecka för att planera framtiden. På eftermiddagen var jag på Framsteget och sa direkt ifrån att jag inte kände mig riktigt hundra och därför tänkte ta det lugnt. Den fysiska aktiviteten bestod av gym-träning, men eftersom det var första gången blev det mest instruktioner. Jag provade alla maskiner som demonstrerades, men jag tränade inte.
Jag mår egentligen inte riktigt dåligt. Jag har inte ont nånstans. Men jag har en obehaglig känsla i kroppen (och knoppen) som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag känner mig instabil, och jag känner att jag behöver ta det lugnt. Idag klev jag inte upp förrän strax före tio, jag har ett enormt sovbehov just nu - och då finns det ju ingen anledning att inte låta kroppen sova som den vill. Klockan är nu halv ett och jag sitter fortfarande i soffan med morgonrock och tjocksockar, och har inte gjort fler knop än att äta frukost och slösurfa. Det är okej. Det är till och med riktigt skönt!
Jag försöker lära mig att eliminera alla onödiga anledningar till stress.
söndag 26 september 2010
10 timmar på 10 dagar
Men trots att jag inte har känt mig på topp så har jag den här veckan enligt Funbeat skrapat ihop 635 minuters träning/motion/rörelse, varav 465 min promenad, 50 min sjukgymnastik, 60 min yoga och 60 min Ki balans. Det känns skönt att börja aktivera sig så smått, men jag känner också att jag måste se till att hålla lite i bromsen. Det har varit mycket i veckan, och när jag mår bra några dagar märker jag att jag per automatik ökar tempot och den mentala to do-listan blir längre. Jag vill göra så mycket. Och nånstans i bakhuvudet tycker jag att jag bör hinna så mycket nu när jag har tiden. Kommande vecka ska jag ta det lite lugnare mentalt, tiden för återhämtning måste prioriteras. Men framför allt hoppas jag på ett gott mående!
Hösten tränger sig på under promenaderna...
24 timmar för Rosa Bandet
Målet är att samla in 24 000 kr, dvs 1000 kr för varje timme hon cyklar. Men jag tror personligen att hon kommer att få in mycket mer pengar än så. Jag tycker detta är ett fantastiskt initiativ, och jag tycker att Sara bör premieras för sina inspirerande idéer!
Därför har jag precis bidragit med de 500 kr som jag egentligen hade tänkt ge till ComHem. Och oj så mycket roligare det är att skänka pengar till någon som har gjort sig förtjänt av det, och där pengarna dessutom kommer att göra nytta. Löningshelgen är inte slut än, och jag hoppas att du också har några hundralappar över att skänka.
Här kan du läsa mer om hur du går till väga. Cykla lugnt Sara!
En liten videohälsning från Sara.
lördag 25 september 2010
Ingen hockey
Visserligen var det igår 14 dagar sen jag pratade med kundrelationsmannen på ComHem som så vänligt erbjöd sig att skicka ett nytt kort till mig och alltså återställa situationen till ruta ett, men om det på något sätt ska räknas som "kompensation" eller "erbjudande" så tycker jag inte det är okej att "14 dagar" i verkligheten bara är 11. Eller ja, 10, eller när extrakanalerna nu slutade funka...
Och gissa vad jag fick med mitt nya kort? En faktura på 45 kr. Varav 35 kr tillägg för pappersfaktura (jag hade e-faktura tidigare, men eftersom mitt tidigare abonnemang avslutades och jag fick ett nytt så försvann detta - och jag som kund drabbas alltså), och resterande är kortavgift för tiden 20-30 sep. Men avgift för 1-30 sep har jag redan betalat på mitt gamla kort. Som alltså stängdes av den 1 sep. Men det visste jag ju inte när jag betalade förra räkningen.
Summa summarum: Com Hem är ett skämt! Ett jävligt dåligt skämt. För jag vill faktiskt se hockey. Och min enda möjlighet att se hockey i min bostad är att ge mina pengar till detta skämtet, alltså Com Hem. Om de bara hade haft liiiite servicekänsla och kundtänk så var min intention att ge dem 500 kr/månad i minst 12 månader framöver, då jag hade överlagt med mig själv och till slut kommit fram till att mitt hockeyintresse är värt dessa pengar. Trots att det är betydligt dyrare än vad det var att ha säsongskort live på plats i Fjällräven Center (men billigare än att pendla 110 mil enkel väg till Övik för att se matcherna sen jag numera är bosatt i Malmö).
Men nej, alltså det går inte. Det talar mot alla mina principer att gynna ett företag som behandlar mig så dåligt. Även om det egentligen bara är jag själv som blir drabbad. Jag får inte se hockey. Och Com Hem skiter ju uppenbarligen fullständigt i mig, så om de får ha mig som kund eller inte spelar ingen roll för dem. Men jag ska göra allt som står i min makt att sprida mitt budskap...
Jag kommer dock tills vidare behålla mitt miniabonnemang på 39 kr/mån för att ha möjlighet att köpa hem nån match då och då. Jag hade ju den fantastiska turen att jag slapp få 12 månaders bindningstid på mitt nya kort som de vänligt nog kunde erbjuda mig. För jag hade ju redan betalt 12 månaders bindningstid på mitt gamla kort, som de avslutade utan min vetskap...
Det minsta de kunnat göra hade varit att ge mig några matcher gratis!
Läs även andra bloggares åsikter om comhem, comhem ab, comhem kundtjänst, dålig kundservice, dåligt bemötande, missnöjd kund, varning
Elitserien för Pakistan

Idag är sista dagen för insamlingen som Svenska Hockeyligan, TV4, Sportbladet och Röda Korset har genomfört för att uppmärksamma situationen i Pakistan - och framför allt för att samla in pengar till de drabbade - Elitserien för Pakistan.
Update: Tydligen stängs inte insamlingen förrän tisdag 27 september, så fortsätt sms:a!
Det översvämningsdrabbade området är lika stort som Sverige, ca 20 miljoner människor är drabbade varav hälften barn. 4 miljoner barn riskerar att dö om de inte får akut hjälp. Akut!
Passa på att göra en insats du också, ditt bidrag gör stor nytta i Pakistan utan att göra ett stort hål i din plånbok. 50 kr räcker till 100 vattenreningstabletter, 100 kr räcker till ett hygienpaket som räcker för fem personer i en månad, 200 kr räcker till ett köksutrustningsset för fem personer.
För att skänka 50 kr - sms:a AKUT MODO till 72900. Det går självklart bra att sms:a flera gånger! Och samtidigt hjälper vi Modo att avancera till toppen i tabellen av de lag som dragit in mest pengar i insamlingen... ;)
Framsteg och bakslag
Första träffen bjöd mest på information, men träffarna kommer att bestå både av fysisk träning och av föreläsningar på temat hälsa. Det sker i samarbete med Friskis & Svettis, i deras lokaler och med hjälp av deras tränare - vilket innebär att de får möjlighet att visa upp sina olika träningsformer, och att vi i gruppen får möjlighet att prova på och förhoppningsvis hitta något som vi gillar (det finns också varje gång alternativ att träna avspänning om det är så att någon inte kan utföra det aktuella träningspasset av någon anledning). Perfekt för mig som har kort på Friskis men inte har "vågat" prova så många olika pass!
I torsdags bjöds det lämpligt nog på en timmes Ki balans, en mjukstart som i princip alla kan vara med på, och ett pass som jag har varit sugen på att prova. Ki balans beskrivs som ett barfota och frigörande pass. Med sköna och avspända rörelser tränar du hela kroppen i balans, rörlighet, styrka och avspänning. Övningarna är enkla och naturliga med inspiration från bl a Qigong, Yoga och Pilates. Gemensamt i passets alla övningar är en strävan efter närvaro och medvetenhet om kropp och andning. Musiken är flödande, rytmisk och harmonisk och förstärker övningarnas syfte. I Ki balans är din egen känsla och upplevelse det viktiga. Du ökar din kroppsmedvetenhet, får bättre hållning samt en rörligare och mer funktionell kropp.
Jag tyckte det var ett ganska skönt pass. Kroppen blev varm, men framför allt var det fokus på att fokusera på kroppen, hitta balans och avspänning. Ett bra pass för den form jag befinner mig i just nu.
Ironiskt nog när jag kom hem från Framsteget på torsdagskvällen så drabbades jag av ett bakslag. Efter att ha mått ganska bra en dryg vecka så kände jag hur huvudvärken och yrseln kom smygande, på natten fick jag ont i magen och sov väldigt dåligt. Igår mådde jag inget vidare, och idag känner jag mig fortfarande lite "groggy", men jag hoppas och tror att det är på bättringsvägen. På måndag är det nämligen dags att göra framsteg igen.
torsdag 23 september 2010
onsdag 22 september 2010
Långt ifrån ensam i parken
Under dagens tredje varv mötte jag plötsligt horder av springande barn. Det brukar vara ganska mycket barn i parken i vanliga fall, en 5-6 förskoleklasser på utflykt hör till vanligheterna. Men inte hundratals springande barn. Det var uppenbarligen nån form av arrangerad friluftsdag idag, gissningsvis med barn i lågstadiet. De sprang och tjoade och ramlade och fick håll och pausade. De var inte så uppmärksamma på var de sprang så det gällde att hålla sig undan. Frågan är vilket som var läskigast; golfklubbsmannen igår eller alla barnen idag?! ;)
tisdag 21 september 2010
Yogad och klar
60 minuter gick väldigt snabbt, jag är ju van vid 90 minuter på kursen. Det gick oväntat bra och jag kände mig hyfsat "hemma" i alla ställningar. Eller positioner kanske det heter?! Vigheten är det dock sisådär med, men det är väl meningen att den ska bli bättre med tiden... :)
Fan vad bra jag är!
40 min back
Idag såg jag något jag aldrig sett förut på promenadslingan runt parken. Eller någon annanstans för den delen. Jag mötte en man som hade en hund i koppel i ena handen - och en golfklubba (!) i andra handen (jag är inte så haj på golf, men det var en rejäl klubba, gissningsvis en putter). Och jag ska villigt erkänna att jag vände mig om efter honom för att försäkra mig om att han inte tänkte använda golfklubban till att slå ner mig när jag gått förbi...
Det verkade han dock inte ha som avsikt. Vad som var avsikten med golfklubban förtäljer dock inte historien. Sen lugnade jag ner mig med att plocka lite "höstgodis" med mig hem.
måndag 20 september 2010
Hålla handen i gymmet
Nu är jag dock mer intresserad av goda cirklar. Därför är jag prio ett för mig just nu. Det borde vara en självklarhet, men så har det inte varit tidigare. Jag tar mig tid för massage, jag tar mig tid för yoga, jag tar mig tid för avslappning och jag tar mig tid för att bara vara. Jag tar mig också tid för att komma tillbaka till träningen. Jag vill gå på ett roligt step-pass, men jag vågar inte. Jag vill känna endorfiner, men jag vågar inte. Jag vill komma i bättre form, men jag vågar inte.
Jag har aldrig varit hos någon sjukgymnast tidigare och kan därför inte bedöma hennes yrkeskompetens. Men hon är behaglig att prata med, hon behandlar min nacke med ultraljud och med handkraft för att hjälpa till att lossa på spänningarna - och framför allt håller hon mig i handen när jag närmar mig gymmet. Än så länge har jag inte kommit längre än till promenerande på löpbandet och några styrkeövningar för ryggen. Men jag skyndar långsamt. Och jag gör det för min egen skull.
För jag kommer att bli bra!
Valvakan
Efter 6 timmars valvakande insåg jag att det var nästan bättre innan; som lyckligt ovetande. Jag får skamset erkänna att dessa 6 timmar troligen är mer än vad jag tidigare sammanlagt ägnat åt politik i mitt liv (sen nån försökte lära mig det i skolan för hundra år sen). Men redan efter 6 timmar får jag nästan erkänna att det började bli lite intressant. Och läskigt. När alla är emot SD och de ändå kommer in i Riksdagen, ja då börjar man ju fundera på om det finns anledning att bli nervös inför framtiden. Nu blir man ju nästan lite nyfiken på fortsättningen...
Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att jag skulle ägna ett helt inlägg åt politik, i alla fall inte ett inlägg som inte bara konstaterade att jag den senaste veckan börjat förstå hur icke-sport-intresserade känner sig vart fjärde år när det är OS... ;)
söndag 19 september 2010
Brrrrrrrrr
Kräftskiva
lördag 18 september 2010
7 månader till 30
Då hade jag precis läst en inspirerande bok och döpte min nya blogg till samma namn som titeln på boken. Då hade jag nästan 4 år på mig. Resultatet har det blivit lite si och så med, och fokuset på bloggen har också skiftat lite under årens gång. Idag har jag bara 7 månader kvar. Men eftersom jag inte har för avsikt att krisa när jag närmar mig eller passerar de 30 så kanske det är dags att ta tag i det igen. Jag kanske inte hinner bli smal på 7 månader direkt, men jag kan ju komma en bit på vägen - och vad sägs om det här:
När jag fyller 30 ska jag vara lycklig!
Det låter inte så dumt det heller, eller hur?! Inte för att jag tror att jag per automatik blir lycklig av att bli smal(are), men det är ju i alla fall något som starkt bidrar till att kroppen mår bättre - och då tror jag också att knoppen mår bättre.
7 månader... hm... är det rimligt att tro att jag kan gå ner i snitt 3 kg per månad, om jag lägger manken till och bestämmer mig? 7 gånger 3 blir 21. Ska jag satsa på 20 kg? Ja, jag tror det. Give it a try. It's now or never. I alla fall om det ska ske innan 30. ;)
Tuffa beslut
På vägen hem funderade jag över om jag har gjort några tuffa beslut. Och det har jag. Att bryta upp från Örnsköldsvik efter åtta år och flytta till en ny stad, om än på "hemmaplan" i Skåne, var definitivt ett tufft beslut. Det var många års tvekande innan jag plötsligt en dag kände att det är nu eller aldrig. Jag lämnade en stad där jag bott hela mitt vuxna liv, en stad som jag älskat från första stund och som är "hemma", ett bra och engagerande jobb - och flyttade till en stor ovisshet. Ingen bostad, inget jobb. Dessutom inga pengar, eftersom jag sagt upp mig själv från jobbet. När beslutet var taget kändes det så rätt. Så rätt att ta beslutet.
Det faktum att många andra har tagit så mycket tuffare beslut än mitt förtar ju inte min prestation eller hur? Det är väl ingen tävling?
Det gick ganska bra förra hösten. Jag fick lägenhet efter bara nån månad, och efter ytterligare nån månad fick jag jobb också. Räkmackan som jag åkt på genom livet verkade hålla i sig. Fast vänta nu, var det verkligen räkmackan som fixade detta åt mig? Visst har jag haft flyt och en portion tur, men det tänker jag inte be om ursäkt för. Jag kan få dåligt samvete, speciellt när andra i min nära omgivning inte får lägenhet eller jobb i samma veva. Men jag har ju faktiskt jobbat för det (men säger därmed inte att andra i min omgivning inte gjort det, men återigen - det förtar inte min insats).
Det var ju faktiskt jag som la ut krokar, letade utanför boxen, sökte andra möjligheter och hade turen (javisst) att få kontakt med ett fastighetsföretag som inte krävde 5 års kötid för att kunna tilldela en bostad, utan istället träffade mig på ett par visningar och erbjöd mig ett kontrakt. Jag vill också minnas att det var jag som sökte alla jobb som kom i min väg (även de som inte kändes mitt i prick) för att få en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden i en ny stad där jag totalt saknar kontakter. Och jag tror faktiskt också att det var jag som gick på intervjuerna och att det var jag som erbjöds jobbet. För att jag var jag.
Det gick visserligen grus i maskineriet ganska snabbt på jobbet. Och jag ska erkänna att jag vid ett flertal tillfällen tänkt att det var väl inte mer än rätt, jag som haft sånt flyt, jag förtjänar säkert lite oflyt också. Och jag har haft känslan av att några i min omgivning också tänkt liknande tankar.
Att ta beslutet för ett drygt år sen var helt rätt. Om utgången av beslutet var rätt eller fel vet jag inte än. Ett år senare har jag inte fått något svar på den frågan. Och just därför vet jag också att jag inte kan utvärdera riktigt än. Självklart kändes det lockande att tacka ja till ett jobberbjudande i Övik som kom häromveckan och dra tillbaka, till tryggheten, till det jag kan och känner till. Spola tillbaka bandet och låtsas som om inget har hänt. Men det går inte. Jag har inte fått ut vad jag ville av det tuffa beslutet än. Det tar tid att landa. Och under tiden uppskattar jag det jag har just nu.
Jag tänker sluta be om ursäkt för att jag lyckas. "Bra lag förtjänar tur" brukar man prata om inom hockeyn. Och jag tror att det ligger nåt i det. De lag som ser ut att ha tur, de som skjuter stolpe in istället för stolpe ut, det är oftast de lag som skjuter mest. Och då kanske det inte är tur, utan skicklighet som till slut ger utdelning.