Balanserandes på kanten

Ja, det är inte bara Yoga och Mindfulness som har gjort debut i mitt liv den senaste tiden. Det känns som att jag har provat det mesta för att komma till rätta med yrseln och det obehagliga måendet.

Jag har varit hos öronläkare och hos optiker för att kolla eventuella "fysiska brister", men förutom viss ansträngning i ögonen och rekommendation av terminalglasögon hittades inga fel där. Jag har testats för borrelia (har visserligen inte fått svar på det provet än, men det är mest för att utesluta - det är ingen som riktigt tror på det spåret) och övriga prover och blodtryck etc har varit bra. Jag har gått på ordinationen "ta det lugnt". Jag har varit hos kiropraktor. Jag har börjat gå på massage för nacke & rygg regelbundet (1 gång/vecka än så länge, blir troligen 1-2 gånger/månad ett tag framöver). Jag har fått behandling av en Rosenterapeut. Jag har som sagt börjat gå på Yoga och tagit mig tid att träna avslappning. Jag har träffat en sjukgymnast.

Allt det här är nytt för mig. Jag börjar förstå hur sjukvården fungerar. Eller inte fungerar. Jag har fått mina första remisser, varav den som skulle till Vårdcentralen fastnade på vägen och det tog nästan två månader innan jag fick komma till där. Jag har sett ut som ett frågetecken när Vårdcentralen frågade mig var jag var listad. Listad? Jag har för första gången sett ett högkostnadskort på nära håll, och jag har till och med ett frikort i min hand. Men jag vet fortfarande inte vad som är "fel" på mig.

Men jag tror att jag har börjat ringa in problemet. Jag har fantastiska människor i form av både företagsläkare, rehab-coach och sjukgymnast omkring mig. När jag pratar med dem förstår jag att det inte är jag som håller på att flippa ur, även om det känns så ibland. Min kropp reagerar på en situation som inte är okej, på ett sätt som är "normalt" för situationen. I princip alla jag träffat under den här resan genom ovanstående aktiviteter jag provat har sagt något av följande: depression, stress, oro, ångest, utbränd, utmattningsdepression, svart hål etc.

Det har inte varit det jag har velat höra. Jag har velat höra "Här har vi låsningen, om vi bara fixar till den så blir du bra igen". Typ. Men det är nog ingen quick-fix. Och jag börjar acceptera den tanken. Jag har inte kommit så långt som till det svarta hålet, men jag har stått på kanten och balanserat. Min företagsläkare sa igår till mig att yrseln kom som en välsignelse. Den tvingade mig att stanna upp och ta ett brejk. Den tvingade mig att börja lyssna på min kropp. Den har gett mig insikt som kommer hjälpa mig framöver. Och detta "framöver" kommer faktiskt att komma. "Du kommer att bli bra." Det känns skönt att höra.