Enough is enough

Jag skulle ju ta det lugnt och lyssna på kroppen den här veckan. Det har jag försökt göra också. Redan i söndags kväll insåg jag att jag stannar promenadutmaningen vid 10 dagar. Jag kände att det inte riktigt var av rätt anledning jag varit ute och promenerat i helgen. Det finns ingen anledning att stressa "bara för att". Promenader är självklart jättebra, både för motionen, för den friska luften och för att låta tankarna flöda. Men inte när man gör det trots att man känner att kroppen inte vill eller orkar...

I måndags förmiddag var jag hos sjukgymnasten och vi kom gemensamt fram till att boka av nästa tid senare i veckan, och istället höras av nästa vecka för att planera framtiden. På eftermiddagen var jag på Framsteget och sa direkt ifrån att jag inte kände mig riktigt hundra och därför tänkte ta det lugnt. Den fysiska aktiviteten bestod av gym-träning, men eftersom det var första gången blev det mest instruktioner. Jag provade alla maskiner som demonstrerades, men jag tränade inte.

Jag mår egentligen inte riktigt dåligt. Jag har inte ont nånstans. Men jag har en obehaglig känsla i kroppen (och knoppen) som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag känner mig instabil, och jag känner att jag behöver ta det lugnt. Idag klev jag inte upp förrän strax före tio, jag har ett enormt sovbehov just nu - och då finns det ju ingen anledning att inte låta kroppen sova som den vill. Klockan är nu halv ett och jag sitter fortfarande i soffan med morgonrock och tjocksockar, och har inte gjort fler knop än att äta frukost och slösurfa. Det är okej. Det är till och med riktigt skönt!

Jag försöker lära mig att eliminera alla onödiga anledningar till stress.