Tuffa beslut

På 4good-kvällen pratades det mycket om tuffa beslut. Svåra beslut som kanske måste tas med hjärtat fast att hjärnan säger emot (eller för all del tvärtom). Men som gör att man växer som person. Man står upp för sig själv. Man gör ett aktivt val och låter sig inte bara "go with the flow".

På vägen hem funderade jag över om jag har gjort några tuffa beslut. Och det har jag. Att bryta upp från Örnsköldsvik efter åtta år och flytta till en ny stad, om än på "hemmaplan" i Skåne, var definitivt ett tufft beslut. Det var många års tvekande innan jag plötsligt en dag kände att det är nu eller aldrig. Jag lämnade en stad där jag bott hela mitt vuxna liv, en stad som jag älskat från första stund och som är "hemma", ett bra och engagerande jobb - och flyttade till en stor ovisshet. Ingen bostad, inget jobb. Dessutom inga pengar, eftersom jag sagt upp mig själv från jobbet. När beslutet var taget kändes det så rätt. Så rätt att ta beslutet.

Det faktum att många andra har tagit så mycket tuffare beslut än mitt förtar ju inte min prestation eller hur? Det är väl ingen tävling?

Det gick ganska bra förra hösten. Jag fick lägenhet efter bara nån månad, och efter ytterligare nån månad fick jag jobb också. Räkmackan som jag åkt på genom livet verkade hålla i sig. Fast vänta nu, var det verkligen räkmackan som fixade detta åt mig? Visst har jag haft flyt och en portion tur, men det tänker jag inte be om ursäkt för. Jag kan få dåligt samvete, speciellt när andra i min nära omgivning inte får lägenhet eller jobb i samma veva. Men jag har ju faktiskt jobbat för det (men säger därmed inte att andra i min omgivning inte gjort det, men återigen - det förtar inte min insats).

Det var ju faktiskt jag som la ut krokar, letade utanför boxen, sökte andra möjligheter och hade turen (javisst) att få kontakt med ett fastighetsföretag som inte krävde 5 års kötid för att kunna tilldela en bostad, utan istället träffade mig på ett par visningar och erbjöd mig ett kontrakt. Jag vill också minnas att det var jag som sökte alla jobb som kom i min väg (även de som inte kändes mitt i prick) för att få en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden i en ny stad där jag totalt saknar kontakter. Och jag tror faktiskt också att det var jag som gick på intervjuerna och att det var jag som erbjöds jobbet. För att jag var jag.

Det gick visserligen grus i maskineriet ganska snabbt på jobbet. Och jag ska erkänna att jag vid ett flertal tillfällen tänkt att det var väl inte mer än rätt, jag som haft sånt flyt, jag förtjänar säkert lite oflyt också. Och jag har haft känslan av att några i min omgivning också tänkt liknande tankar.

Att ta beslutet för ett drygt år sen var helt rätt. Om utgången av beslutet var rätt eller fel vet jag inte än. Ett år senare har jag inte fått något svar på den frågan. Och just därför vet jag också att jag inte kan utvärdera riktigt än. Självklart kändes det lockande att tacka ja till ett jobberbjudande i Övik som kom häromveckan och dra tillbaka, till tryggheten, till det jag kan och känner till. Spola tillbaka bandet och låtsas som om inget har hänt. Men det går inte. Jag har inte fått ut vad jag ville av det tuffa beslutet än. Det tar tid att landa. Och under tiden uppskattar jag det jag har just nu.

Jag tänker sluta be om ursäkt för att jag lyckas. "Bra lag förtjänar tur" brukar man prata om inom hockeyn. Och jag tror att det ligger nåt i det. De lag som ser ut att ha tur, de som skjuter stolpe in istället för stolpe ut, det är oftast de lag som skjuter mest. Och då kanske det inte är tur, utan skicklighet som till slut ger utdelning.