Lucka 9 – Det här får mig att gråta

Det här året har det runnit många tårar längs mina kinder. I början av året var jag lyckligt ovetande om vad jag hade framför mig och då var det "bara" Övikslängtan och det faktum att jag inte kände mig hemma i Malmö som fick mig att fälla en och annan tår mellan varven.

Sen började jobbet sätta käppar i hjulen för mig och jag insåg att min magkänsla hade haft rätt från början då jag redan första veckan på nya jobbet kände att det var något som inte stämde. Hela våren var en bergochdalbana på jobbet då det lovades förbättringar som aldrig infriades och så lovades det igen osv. Jag tappade självförtroendet och kände mig allmänt värdelös. Till slut var kroppen klok nog att säga ifrån och yrseln gjorde att jag blev sjukskriven.

Ungefär när jag mådde som sämst i somras blev Fritzen sjuk. Förkyld trodde några, halsinfektion menade veterinären, och jag kände mig allmänt hjälplös och löjlig för att jag var mycket mer orolig än vad omgivningen tyckte jag skulle vara. Han var sjuk en vecka ungefär och trots fyra veterinärbesök den veckan och ord från veterinären som lovade att han var på bättringsvägen så gick hans lilla liv inte att rädda när han snabbt blev sämre.

Folk får säga vad de vill om att det "bara är en katt". Men när man lever ensam så är den lilla katten som välkomnar en hem, spinner och åmar sig runt benen, lägger sig bredvid en i soffan och vill ha kärlek, sover på huvudkudden i sängen och väcker en med en hårig buff i ansiktet mer än "bara en katt". Han blev bara fem år gammal men jag har varit med honom varje dag sen han var nyfödd och det är väldigt väldigt tomt utan honom. Han var den som höll ihop min "gamla värld" med min "nya" eftersom han följde med i flytten och gav mig lite hemmakänsla trots att jag var på okänd mark. Min lilla bebis.

Och så då för en knapp månad sen dog morfar plötsligt. Som en blixt från klar himmel. I mitt huvud är han så otroligt levande och det går inte att förstå att jag aldrig kommer att få se honom igen. Imorgon är det begravning och då kommer det att fällas många tårar...

Det sägs ju ibland att "en olycka sällan kommer ensam" - och om jag skulle sammanfatta mitt år så är det nog ungefär så.

Förutom såna här "uppenbara" anledningar att gråta är jag dessutom ganska blödig mellan varven och kan tex gråta när Biggest Loser-deltagarna står på vågen och går ner mycket i vikt eller när Marie Fredriksson står på scenen på Citytunnelinvigninge och sjunger Tro...