Kiviks marknad

Tredje onsdagen i juli. De tre marknadsdagarna på Kivik har precis passerat, marknaden har dragit vidare mot Sjöbo och det är som vanligt med visst vemod man tar sista varvet på onsdagen innan man går hem med trötta ben, mätt mage och tom plånbok.
Man vill liksom inte riktigt att det ska ta slut.

Under tiden jag laddade upp mina bilder från mobilen satt jag här och funderade på hur jag det här året skulle försöka beskriva tjusningen med Kiviks marknad för den som är oinvigd. För den som inte är född och uppvuxen på Österlen, med marknaden som en solklar höjdpunkt på sommaren varje år. Att det inte är strumporna, mobilskalen, mössorna, t-shirtarna, presentpapprena, langosen, de fejkade Foppatofflorna, de billiga väskorna eller ens den frusna bananen doppad i choklad det handlar om.

Det handlar om att det är en samlingspunkt där man träffar och kramar gamla bekanta, där man strosar runt med trevligt sällskap timmar efter timmar, att äta gott, att göra ett fint fynd eller två. Att sätta sig i utkanten av marknaden för att vila trötta ben och njuta av utsikten över havet med marknadssorlet i bakgrunden. Men framför allt handlar det om känslan. Det som man är uppvuxen med. Det som på något sätt markerar att nu är det sommar. Känslan som man vill konservera och inte riktigt släppa taget om, det är det man känner när man går det där sista varvet på marknaden. När pengarna är slut och benen knappt bär, men man går ändå. Bara för att.

Förra året beskrev Louise Lind marknadskänslan så himla bra i en krönika i ÖsterlenMagasinet. Så bra att jag kör en repris på den i år. Det är det närmaste en förklaring jag kan komma.

"(…) I detta nummer kan du bland annat läsa om Kiviks marknad. Fenomenet. För det är väl vad det har blivit? Kiviks marknad har förmodligen en alldeles speciell plats i varenda Österlenbos hjärta. Vissa älskar den, andra tycker att det var bättre förr (med de går givetvis ändå dit varje år, för det gör man ju!). Många av oss har varit där lika många år som vi levt. Gärna ett par gånger under samma marknad. En sommar utan Kiviks marknad är ingen sommar, tycker många, undertecknad inräknad.

 Det är stämningen, och det är känslan av att följa en urgammal tradition som gör att vi varje år styr kosan mot äppelriket. Det är nostalgitrippen att gå och sparka i samma sand, äta samma spunna socker och träffa samma människor som man gjorde när man var tio. Att spatsera med en bigarråkärna kvardröjande i munnen och spana efter den där klasskompisen man inte sett på evigheter, men som man vet kommer vara där. Och att köpa samma låda med gräddbullar på väg hem, med trötta ben och känslan av att en liten del av en vill stanna en stund till... Marknaden står som ett slags milstolpe mitt i sommaren, och det är med både en gnutta sorg och stor förtjusning som den infinner sig. Nu har ju halva sommaren gått, inser man när man mätt på upplevelser vandrar mot bilen, och köerna, från fenomenet Kiviks marknad. (…)"

I år firade Kiviks marknad 100 år i modern form, och jag firade med att köra en tredagars. Drygt 20 timmars marknadsstrosande. Ömsom sol, ömsom regn. Trötta ben. Vänner och kramar och samtal. En salig blandning av bra fynd och saker som man inte visste att man behövde med sig hem. Precis som det ska vara med andra ord.

Någonstans långt inne måste jag ändå erkänna att det inte är riktigt samma sak som när man sprang runt där i sin ungdom. Men det är bra nära. Fullt tillräckligt nära för att jag ska fortsätta boka in den här tredje veckan i juli år efter år efter år. Och fortsätta längta.