Söndagsmys på Ystad Saltsjöbad

I söndags eftermiddag kom Sara ner från Övik för att hälsa på i Skåne ett par dagar, och då åkte vi direkt till Ystad för att söndagsmysa på Ystad Saltsjöbad. Två rätters-middag, övernattning, frukost och fri tillgång till spa-avdelningen till ett överkomligt pris lockade. Tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av maten (som var väldigt god) eftersom kvällen inte bjöd på så värst bra mående. Men dagen efter däremot så satt frukosten som en smäck, precis som bubbelbad, bastu och bad i "varma källor" utomhus. Allt ackompanjerat av den suveräna utsikten.

Här kan vi verkligen prata "ett stenkast från havet". Och det här är inget stenkast man behöver vara speciellt stark för att åstadkomma. Ett litet kärringakast och du är hemma. Eller i havet alltså. Omgivningarna gjorde sig dock lite bättre när jag var där i våras, än som nu med höststorm. Men det har sin charm det också. Havet är alltid havet.

Äppeltavlan 2010

När mormor och jag var i Kivik och handlade idag så körde vi ner om hamnen för att spana äppeltavlan. Det var vi inte ensamma om kan man säga. Trafikkaoset var nästan värre än Kiviks marknad. Eller så är det så att den lilla hamnen inte är gjord för turisttrafik...

Äppeltavlan gestaltar i år Fritiof Nilsson Piraten, konstnären Emma Karp Lundström har döpt tavlan till "Yes box Bombi". Tavlan var fantastisk, precis som den brukar vara. Tyvärr hade äpplena mörknat något sen förra helgen då den var "färsk", speciellt i ansiktet på Piraten och därför var det svårt att se dragen i ansiktet på honom (men klicka in på Emmas sida på länken ovan så kan du se tavlan som den var när den var nygjord).

Bästa sättet att starta en lördag

... i stugan med en god frukost tillsammans med mormor och morfar och Melodikrysset. Lördagsmys på hög nivå! Jag skulle aldrig klara av ett Melodikryss själv, men det händer att jag kan hjälpa gamlingarna lite ibland. Typ med sånt som hänt de senaste 20 åren... ;)

MåBra:s lätta kanelbullar

På måndag är det Kanelbullens dag, men jag tjuvstartade redan igår. Under överseende av mormor bakade jag mina livs första egna kanelbullar. Bättre sent än aldrig... ;)

Vi hittade ett recept i MåBra häromveckan:

MåBra:s lätta kanelbullar
Ca 24 bullar (ca 105 kcal/bulle enligt receptet)

Deg:
25 gram jäst för söta degar
25 gram smör
2,5 dl mellanmjölk
125 gram kesella lätt
3/4 dl råsocker
1 krm salt
1 tsk stött kardemumma (åh, det doftar ljuvligt!)
ca 7 dl vetemjöl

Fyllning:
3 msk lättmargarin
2 msk råsocker
1,5 tsk kanel

Pensling:
1/2 uppvispat ägg

Garnering:
1 msk pärlsocker

Gör så här:
Smula jästen i en bunke. Smält smöret i en kastrull och blanda med mjölk och kesella. Värm till 37 grader och häll blandningen över jästen och rör om så att den löser sig. Tillsätt råsocker, salt, kardemumma och det mesta av mjölet. Arbeta till en smidig deg som får jäsa i ca 30 minuter.

Ta upp degen på mjölat bord och dela i två delar. Kavla ut varje del till en rektangel, ca 30x40 cm. Bred på margarin och strö råsocker och kanel jämnt över degen. Rulla ihop på längden och skär i 12 bitar. Ställ varje bit i pappersformar eller på bakplåtspapper och låt jäsa ca 30 minuter under duk.

Sätt ugnen på 250 grader. Pensla bullarna med ägg, strö över pärlsocker och grädda ca 7 minuter. Låt svalna på galler. Ät!

Järnboost

Häromdagen fick jag provsvaren från Vårdcentralen, och det visade som väntat att jag inte hade någon borreliainfektion i kroppen. Däremot hade jag lågt järnvärde (serumjärn), referensvärdet är 10-20 och jag hade 8. Fråga mig inte vilken enhet det mäts i. Jag har fått utskrivet både järntabletter och B12-tabletter att knapra i mig 3 månader framöver. Järntabletterna Niferex verkar dock inte min mage må riktigt bra av, så jag ska prova med Blutsaft ett tag framöver istället. Och så får man väl offra sig på lite blodpudding då och då...

Jag sprang!

Dagens Framsteget tillbringades i gymmet, och eftersom dagsformen kändes ganska okej så gav jag mig på löpbandet. Efter 20 minuters mental förberedelse gående så tog jag mina första springsteg på evigheter, ja åtminstone sen i maj. För första gången vågade jag göra något som ökade pulsen ordentligt. Det blev visserligen bara 5 minuter - men jag sprang!

Det var nästan en uppenbarelse i stil med att lära sig gå. Och det kändes bra. Fast med mig hem fick jag en stegrande huvudvärk på köpet, som har hållt mig lamslagen i soffan ikväll... men man kan ju inte få allt...

Ikväll blir det hockey!

Kors i taket! Ikväll sitter jag bänkad framför tv:n. Modo-Timrå står på menyn.

Häromdagen blev jag nämligen uppringd av ComHem (igen), de hade läst att jag inte var så nöjd med att mina utlovade 14 dagar bara blev 11. Och beklagade detta (och resten av följetongen), och erbjöd sig att koppla på ett större kanalpaket till mig en månad gratis. Samma kanalpaket som jag alltså för ca 2 månader sen ringde till dem med avsikt att teckna för 12 månader framåt.
Missförstå mig rätt - jag uppskattar denna gesten från deras sida. Jag tycker bara det är synd (för deras egen skull) att den här typen av kundservice inte är något som kommer spontant från deras sida, något som de inte lärt sig eller något som inte finns i företagskulturen, utan att det är något som man som kund måste kräla efter. Jag tycker också att det är synd att de inte har lärt sig så pass enkel matematik som att om de hade bemött mig på ett annat sätt för 2 månader sen när vi hamnade i diskussion om 50 kr så hade jag (gladeligen) bundit upp mig för att betala 5856 kr till dem under ett år. Minst. Man behöver ju inte vara Einstein för att räkna ut att 5856 minus 50 hade varit en ganska bra affär för dem...

Av samma anledning som jag skulle tycka det var lite spännande att praktisera på Jysk så skulle jag också gärna vara en fluga på väggen under Com Hems introduktioner till nya medarbetare...

Nåja, jag är faktiskt inte så bitter som jag låter. Jag har bara svårt att förstå hur man inte kan förstå hur viktig kundservicen är. Och det gäller inte bara Com Hem, men de har ju bjudit på sig själva som ett ganska gott dåligt exempel. Jag tänker i alla fall njuta av ett antal hockeymatcher en månad framåt. Tack!

Tidigare i veckan pratade jag också med någon på Kundtjänst angående fakturan på 45 kr. Efter många om och men fick jag ju rätt i att jag redan hade betalt avgiften för september en gång. Därmed var det bara fakturaavgiften kvar, vilken kvinnan på andra sidan luren tyckte jag skulle betala. Men hon var faktiskt medgörlig när jag förklarade att om de inte hade tänkt ta betalt för det som jag redan hade betalt så hade det ju inte blivit någon faktura, och därmed inte heller någon fakturaavgift...

När får man börja julpynta?

Jag sitter här och längtar till julen. Bläddrar i kataloger och klickar på nätet. Och vill börja julpynta typ nu. Men då kanske man åtminstone borde ta fram höstjackan och börja använda långbyxat först?



Favoriter från ellos.se.

Enough is enough

Jag skulle ju ta det lugnt och lyssna på kroppen den här veckan. Det har jag försökt göra också. Redan i söndags kväll insåg jag att jag stannar promenadutmaningen vid 10 dagar. Jag kände att det inte riktigt var av rätt anledning jag varit ute och promenerat i helgen. Det finns ingen anledning att stressa "bara för att". Promenader är självklart jättebra, både för motionen, för den friska luften och för att låta tankarna flöda. Men inte när man gör det trots att man känner att kroppen inte vill eller orkar...

I måndags förmiddag var jag hos sjukgymnasten och vi kom gemensamt fram till att boka av nästa tid senare i veckan, och istället höras av nästa vecka för att planera framtiden. På eftermiddagen var jag på Framsteget och sa direkt ifrån att jag inte kände mig riktigt hundra och därför tänkte ta det lugnt. Den fysiska aktiviteten bestod av gym-träning, men eftersom det var första gången blev det mest instruktioner. Jag provade alla maskiner som demonstrerades, men jag tränade inte.

Jag mår egentligen inte riktigt dåligt. Jag har inte ont nånstans. Men jag har en obehaglig känsla i kroppen (och knoppen) som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag känner mig instabil, och jag känner att jag behöver ta det lugnt. Idag klev jag inte upp förrän strax före tio, jag har ett enormt sovbehov just nu - och då finns det ju ingen anledning att inte låta kroppen sova som den vill. Klockan är nu halv ett och jag sitter fortfarande i soffan med morgonrock och tjocksockar, och har inte gjort fler knop än att äta frukost och slösurfa. Det är okej. Det är till och med riktigt skönt!

Jag försöker lära mig att eliminera alla onödiga anledningar till stress.

10 timmar på 10 dagar

Nu ligger jag i fas igen i promenadutmaningen. Förra helgen kom jag lite på efterkälken och sen kom det några dagar med mindre bra mående, så därför har jag fått knata på som bara den i helgen för att vara i fas. Måendet är fortfarande lite instabilt, det är något diffust obehag i huvudet, inte värk direkt men jag känner mig lite vinglig, och framför allt känner jag mig väldigt ansträngd i ögonen och orkar knappt läsa/fokusera på något. Speciellt inte på datorn, så här sitter jag och kisar och tror att det ska göra saken bättre...

Men trots att jag inte har känt mig på topp så har jag den här veckan enligt Funbeat skrapat ihop 635 minuters träning/motion/rörelse, varav 465 min promenad, 50 min sjukgymnastik, 60 min yoga och 60 min Ki balans. Det känns skönt att börja aktivera sig så smått, men jag känner också att jag måste se till att hålla lite i bromsen. Det har varit mycket i veckan, och när jag mår bra några dagar märker jag att jag per automatik ökar tempot och den mentala to do-listan blir längre. Jag vill göra så mycket. Och nånstans i bakhuvudet tycker jag att jag bör hinna så mycket nu när jag har tiden. Kommande vecka ska jag ta det lite lugnare mentalt, tiden för återhämtning måste prioriteras. Men framför allt hoppas jag på ett gott mående!


Hösten tränger sig på under promenaderna...

24 timmar för Rosa Bandet

Nästa helg ska Träningsglädje-Sara cykla för Rosa Bandet under Rosa Dygnet 2-3 oktober i Göteborg. Sara nöjer sig dock inte med att anmäla sig till en eller ett par timmar på spinningcykeln, nej Sara tänker cykla alla 24 timmarna själv. Men galenskapen utmaningen är inte slut där - hon har dessutom bestämt sig för att sitta på den cykel som har inbringat mest pengar till insamlingen för Rosa Bandet.

Målet är att samla in 24 000 kr, dvs 1000 kr för varje timme hon cyklar. Men jag tror personligen att hon kommer att få in mycket mer pengar än så. Jag tycker detta är ett fantastiskt initiativ, och jag tycker att Sara bör premieras för sina inspirerande idéer!

Därför har jag precis bidragit med de 500 kr som jag egentligen hade tänkt ge till ComHem. Och oj så mycket roligare det är att skänka pengar till någon som har gjort sig förtjänt av det, och där pengarna dessutom kommer att göra nytta. Löningshelgen är inte slut än, och jag hoppas att du också har några hundralappar över att skänka.

Här kan du läsa mer om hur du går till väga. Cykla lugnt Sara!

En liten videohälsning från Sara.

Ingen hockey

Ikväll hade jag för första och enda gången tänkt utnyttja de extra kanaler de första 14 dagarna på det nya kortet som Com Hem tyckte skulle funka som kompensation för mitt missnöje. Men när jag imorse startade boxen för att kolla vilken kanal kvällens hockeymatch skulle spelas på så hade jag inte längre tillgång till de "extra kanalerna", 11 dagar efter att jag fått det nya kortet.

Visserligen var det igår 14 dagar sen jag pratade med kundrelationsmannen på ComHem som så vänligt erbjöd sig att skicka ett nytt kort till mig och alltså återställa situationen till ruta ett, men om det på något sätt ska räknas som "kompensation" eller "erbjudande" så tycker jag inte det är okej att "14 dagar" i verkligheten bara är 11. Eller ja, 10, eller när extrakanalerna nu slutade funka...

Och gissa vad jag fick med mitt nya kort? En faktura på 45 kr. Varav 35 kr tillägg för pappersfaktura (jag hade e-faktura tidigare, men eftersom mitt tidigare abonnemang avslutades och jag fick ett nytt så försvann detta - och jag som kund drabbas alltså), och resterande är kortavgift för tiden 20-30 sep. Men avgift för 1-30 sep har jag redan betalat på mitt gamla kort. Som alltså stängdes av den 1 sep. Men det visste jag ju inte när jag betalade förra räkningen.

Summa summarum: Com Hem är ett skämt! Ett jävligt dåligt skämt. För jag vill faktiskt se hockey. Och min enda möjlighet att se hockey i min bostad är att ge mina pengar till detta skämtet, alltså Com Hem. Om de bara hade haft liiiite servicekänsla och kundtänk så var min intention att ge dem 500 kr/månad i minst 12 månader framöver, då jag hade överlagt med mig själv och till slut kommit fram till att mitt hockeyintresse är värt dessa pengar. Trots att det är betydligt dyrare än vad det var att ha säsongskort live på plats i Fjällräven Center (men billigare än att pendla 110 mil enkel väg till Övik för att se matcherna sen jag numera är bosatt i Malmö).

Men nej, alltså det går inte. Det talar mot alla mina principer att gynna ett företag som behandlar mig så dåligt. Även om det egentligen bara är jag själv som blir drabbad. Jag får inte se hockey. Och Com Hem skiter ju uppenbarligen fullständigt i mig, så om de får ha mig som kund eller inte spelar ingen roll för dem. Men jag ska göra allt som står i min makt att sprida mitt budskap...

Jag kommer dock tills vidare behålla mitt miniabonnemang på 39 kr/mån för att ha möjlighet att köpa hem nån match då och då. Jag hade ju den fantastiska turen att jag slapp få 12 månaders bindningstid på mitt nya kort som de vänligt nog kunde erbjuda mig. För jag hade ju redan betalt 12 månaders bindningstid på mitt gamla kort, som de avslutade utan min vetskap...
Det minsta de kunnat göra hade varit att ge mig några matcher gratis!


Läs även andra bloggares åsikter om comhem, comhem ab, comhem kundtjänst, dålig kundservice, dåligt bemötande, missnöjd kund, varning

Elitserien för Pakistan

Idag är sista dagen för insamlingen som Svenska Hockeyligan, TV4, Sportbladet och Röda Korset har genomfört för att uppmärksamma situationen i Pakistan - och framför allt för att samla in pengar till de drabbade - Elitserien för Pakistan.

Update: Tydligen stängs inte insamlingen förrän tisdag 27 september, så fortsätt sms:a!

Det översvämningsdrabbade området är lika stort som Sverige, ca 20 miljoner människor är drabbade varav hälften barn. 4 miljoner barn riskerar att dö om de inte får akut hjälp. Akut!

Passa på att göra en insats du också, ditt bidrag gör stor nytta i Pakistan utan att göra ett stort hål i din plånbok. 50 kr räcker till 100 vattenreningstabletter, 100 kr räcker till ett hygienpaket som räcker för fem personer i en månad, 200 kr räcker till ett köksutrustningsset för fem personer.

För att skänka 50 kr - sms:a AKUT MODO till 72900. Det går självklart bra att sms:a flera gånger! Och samtidigt hjälper vi Modo att avancera till toppen i tabellen av de lag som dragit in mest pengar i insamlingen... ;)

Framsteg och bakslag

I torsdags var jag på första träffen på något som kallas Framsteget. Det är en "hälsofrämjande åtgärd" som min arbetsgivare erbjuder. Vi var en grupp på ca 15 personer; några sjukskrivna, några som nyligen varit sjukskrivna, många med "stress-syndrom" och några som av andra anledningar bör tänka lite extra på sin hälsa (eller rent av börja tänka på sin hälsa). Framsteget-gruppen kommer att träffas 16 gånger á en halvdag under ca två månader, och det görs på betald arbetstid (för de som är i arbete alltså). Bra initiativ!

Första träffen bjöd mest på information, men träffarna kommer att bestå både av fysisk träning och av föreläsningar på temat hälsa. Det sker i samarbete med Friskis & Svettis, i deras lokaler och med hjälp av deras tränare - vilket innebär att de får möjlighet att visa upp sina olika träningsformer, och att vi i gruppen får möjlighet att prova på och förhoppningsvis hitta något som vi gillar (det finns också varje gång alternativ att träna avspänning om det är så att någon inte kan utföra det aktuella träningspasset av någon anledning). Perfekt för mig som har kort på Friskis men inte har "vågat" prova så många olika pass!

I torsdags bjöds det lämpligt nog på en timmes Ki balans, en mjukstart som i princip alla kan vara med på, och ett pass som jag har varit sugen på att prova. Ki balans beskrivs som ett barfota och frigörande pass. Med sköna och avspända rörelser tränar du hela kroppen i balans, rörlighet, styrka och avspänning. Övningarna är enkla och naturliga med inspiration från bl a Qigong, Yoga och Pilates. Gemensamt i passets alla övningar är en strävan efter närvaro och medvetenhet om kropp och andning. Musiken är flödande, rytmisk och harmonisk och förstärker övningarnas syfte. I Ki balans är din egen känsla och upplevelse det viktiga. Du ökar din kroppsmedvetenhet, får bättre hållning samt en rörligare och mer funktionell kropp.

Jag tyckte det var ett ganska skönt pass. Kroppen blev varm, men framför allt var det fokus på att fokusera på kroppen, hitta balans och avspänning. Ett bra pass för den form jag befinner mig i just nu.

Ironiskt nog när jag kom hem från Framsteget på torsdagskvällen så drabbades jag av ett bakslag. Efter att ha mått ganska bra en dryg vecka så kände jag hur huvudvärken och yrseln kom smygande, på natten fick jag ont i magen och sov väldigt dåligt. Igår mådde jag inget vidare, och idag känner jag mig fortfarande lite "groggy", men jag hoppas och tror att det är på bättringsvägen. På måndag är det nämligen dags att göra framsteg igen.

Finncrisp med pepparrotsost och päron

Dagens rekommendation: finncrisp med (tex Cantadou) pepparrotsost och skivat päron. Godis!

Långt ifrån ensam i parken

Jag har en standardpromenadrunda på dryga timmen som går till parken, 4 varv runt promenadslingan (som är ca 1 km) och hem igen. Efter fyra varv blir man dock nästan snurrig av att gå runt runt runt. Idag kom jag på den geniala idén att byta håll efter två varv. Två varv motsols och två varv medsols, plötsligt blir promenaden så mycket (nåja) mer spännande. Man får bjuda på att man ser lite dum ut när man helt plötsligt stannar upp och byter håll. Att ställa frågan varför jag inte kommit på det tidigare är berättigad...

Under dagens tredje varv mötte jag plötsligt horder av springande barn. Det brukar vara ganska mycket barn i parken i vanliga fall, en 5-6 förskoleklasser på utflykt hör till vanligheterna. Men inte hundratals springande barn. Det var uppenbarligen nån form av arrangerad friluftsdag idag, gissningsvis med barn i lågstadiet. De sprang och tjoade och ramlade och fick håll och pausade. De var inte så uppmärksamma på var de sprang så det gällde att hålla sig undan. Frågan är vilket som var läskigast; golfklubbsmannen igår eller alla barnen idag?! ;)

Yogad och klar

De senaste fem veckorna har ju tisdagar och torsdagar varit mina "yoga-kvällar", och så även denna tisdag faktiskt - trots att kursen tog slut i torsdags. Jag tog tjuren vid hornen direkt och debuterade på Friskis & Svettis yogapass ikväll. Lika bra att sätta igång direkt, annars kommer jag säkert bara att hitta på en massa ursäkter och så rinner det där med yogandet ut i sanden som vanligt...

60 minuter gick väldigt snabbt, jag är ju van vid 90 minuter på kursen. Det gick oväntat bra och jag kände mig hyfsat "hemma" i alla ställningar. Eller positioner kanske det heter?! Vigheten är det dock sisådär med, men det är väl meningen att den ska bli bättre med tiden... :)

Fan vad bra jag är!

40 min back

Efter fem dagar ligger jag 40 min back i promenadutmaningen. Så går det när man hoppar över promenerandet en dag och inte riktigt tycker sig ha tid att gå dubbelt dagen efter. Eller skyller på regnet. Igår blev det bara en kortare promenad i regnrusket, men idag sken solen istället - och snacka om att det var mycket mer folk ute idag!

Idag såg jag något jag aldrig sett förut på promenadslingan runt parken. Eller någon annanstans för den delen. Jag mötte en man som hade en hund i koppel i ena handen - och en golfklubba (!) i andra handen (jag är inte så haj på golf, men det var en rejäl klubba, gissningsvis en putter). Och jag ska villigt erkänna att jag vände mig om efter honom för att försäkra mig om att han inte tänkte använda golfklubban till att slå ner mig när jag gått förbi...

Det verkade han dock inte ha som avsikt. Vad som var avsikten med golfklubban förtäljer dock inte historien. Sen lugnade jag ner mig med att plocka lite "höstgodis" med mig hem.

Helgens skörd

Helgens skörd från pappas grönsaksland:

Så nu mottar jag tacksamt tips på smarrigheter som kan göras av squash, purjolök, gul lök, röd lök, schalottenlök, morötter, "rabbor" (kålrot), rödbetor, potatis, haricot verts, persilja, majskolvar, palsternackor och pumpa...???

Hålla handen i gymmet

Idag var det dags för sjukgymnasten igen. Till sjukgymnasten går jag för att lära mig lita på min kropp igen. Det låter kanske löjligt, men jag behöver hjälp med det. Att i över tre månader ständigt oroa sig för vad kroppen ska spela mig för spratt idag, eller imorgon, sätter sina spår. Även dagar när jag mår hyfsat bra går jag bara och väntar på att må sämre. Ett typexempel på en dålig cirkel.

Nu är jag dock mer intresserad av goda cirklar. Därför är jag prio ett för mig just nu. Det borde vara en självklarhet, men så har det inte varit tidigare. Jag tar mig tid för massage, jag tar mig tid för yoga, jag tar mig tid för avslappning och jag tar mig tid för att bara vara. Jag tar mig också tid för att komma tillbaka till träningen. Jag vill gå på ett roligt step-pass, men jag vågar inte. Jag vill känna endorfiner, men jag vågar inte. Jag vill komma i bättre form, men jag vågar inte.

Jag har aldrig varit hos någon sjukgymnast tidigare och kan därför inte bedöma hennes yrkeskompetens. Men hon är behaglig att prata med, hon behandlar min nacke med ultraljud och med handkraft för att hjälpa till att lossa på spänningarna - och framför allt håller hon mig i handen när jag närmar mig gymmet. Än så länge har jag inte kommit längre än till promenerande på löpbandet och några styrkeövningar för ryggen. Men jag skyndar långsamt. Och jag gör det för min egen skull.

För jag kommer att bli bra!

Valvakan

Igår kväll var jag hos mormor och morfar och valvakade. Inte för att jag på förhand var så intresserad av valet eller egentligen heller speciellt intresserad av utgången (läs: inte direkt höll på någon). Utan snarare för att det var en bra anledning till söndagsmys. :)

Efter 6 timmars valvakande insåg jag att det var nästan bättre innan; som lyckligt ovetande. Jag får skamset erkänna att dessa 6 timmar troligen är mer än vad jag tidigare sammanlagt ägnat åt politik i mitt liv (sen nån försökte lära mig det i skolan för hundra år sen). Men redan efter 6 timmar får jag nästan erkänna att det började bli lite intressant. Och läskigt. När alla är emot SD och de ändå kommer in i Riksdagen, ja då börjar man ju fundera på om det finns anledning att bli nervös inför framtiden. Nu blir man ju nästan lite nyfiken på fortsättningen...

Aldrig hade jag väl kunnat tänka mig att jag skulle ägna ett helt inlägg åt politik, i alla fall inte ett inlägg som inte bara konstaterade att jag den senaste veckan börjat förstå hur icke-sport-intresserade känner sig vart fjärde år när det är OS... ;)

Brrrrrrrrr

Nej, nu är det på allvar dags att leta fram långa byxor och kanske till och med en varmare tröja. Jag höll på att blåsa bort på dagens promenad - och jäklar vad kallt det blåste. Långa ben och ett extra lager långärmat hade suttit fint. Kanske till och med en mössa, eller i alla fall en huva att dra över huvudet, för att försöka undvika att innehållet blåser ut genom öronen...

Kräftskiva

Igår kväll var det kräftskiva hos pappa med hemfiskade backa-kräftor. Det är ju mycket jobb i proportion på hur mycket mat det är på de små rackarna, men goda är de i alla fall!

7 månader till 30

Det första inlägget i denna bloggen såg ut såhär:

Då hade jag precis läst en inspirerande bok och döpte min nya blogg till samma namn som titeln på boken. Då hade jag nästan 4 år på mig. Resultatet har det blivit lite si och så med, och fokuset på bloggen har också skiftat lite under årens gång. Idag har jag bara 7 månader kvar. Men eftersom jag inte har för avsikt att krisa när jag närmar mig eller passerar de 30 så kanske det är dags att ta tag i det igen. Jag kanske inte hinner bli smal på 7 månader direkt, men jag kan ju komma en bit på vägen - och vad sägs om det här:

När jag fyller 30 ska jag vara lycklig!

Det låter inte så dumt det heller, eller hur?! Inte för att jag tror att jag per automatik blir lycklig av att bli smal(are), men det är ju i alla fall något som starkt bidrar till att kroppen mår bättre - och då tror jag också att knoppen mår bättre.

7 månader... hm... är det rimligt att tro att jag kan gå ner i snitt 3 kg per månad, om jag lägger manken till och bestämmer mig? 7 gånger 3 blir 21. Ska jag satsa på 20 kg? Ja, jag tror det. Give it a try. It's now or never. I alla fall om det ska ske innan 30. ;)

Tuffa beslut

På 4good-kvällen pratades det mycket om tuffa beslut. Svåra beslut som kanske måste tas med hjärtat fast att hjärnan säger emot (eller för all del tvärtom). Men som gör att man växer som person. Man står upp för sig själv. Man gör ett aktivt val och låter sig inte bara "go with the flow".

På vägen hem funderade jag över om jag har gjort några tuffa beslut. Och det har jag. Att bryta upp från Örnsköldsvik efter åtta år och flytta till en ny stad, om än på "hemmaplan" i Skåne, var definitivt ett tufft beslut. Det var många års tvekande innan jag plötsligt en dag kände att det är nu eller aldrig. Jag lämnade en stad där jag bott hela mitt vuxna liv, en stad som jag älskat från första stund och som är "hemma", ett bra och engagerande jobb - och flyttade till en stor ovisshet. Ingen bostad, inget jobb. Dessutom inga pengar, eftersom jag sagt upp mig själv från jobbet. När beslutet var taget kändes det så rätt. Så rätt att ta beslutet.

Det faktum att många andra har tagit så mycket tuffare beslut än mitt förtar ju inte min prestation eller hur? Det är väl ingen tävling?

Det gick ganska bra förra hösten. Jag fick lägenhet efter bara nån månad, och efter ytterligare nån månad fick jag jobb också. Räkmackan som jag åkt på genom livet verkade hålla i sig. Fast vänta nu, var det verkligen räkmackan som fixade detta åt mig? Visst har jag haft flyt och en portion tur, men det tänker jag inte be om ursäkt för. Jag kan få dåligt samvete, speciellt när andra i min nära omgivning inte får lägenhet eller jobb i samma veva. Men jag har ju faktiskt jobbat för det (men säger därmed inte att andra i min omgivning inte gjort det, men återigen - det förtar inte min insats).

Det var ju faktiskt jag som la ut krokar, letade utanför boxen, sökte andra möjligheter och hade turen (javisst) att få kontakt med ett fastighetsföretag som inte krävde 5 års kötid för att kunna tilldela en bostad, utan istället träffade mig på ett par visningar och erbjöd mig ett kontrakt. Jag vill också minnas att det var jag som sökte alla jobb som kom i min väg (även de som inte kändes mitt i prick) för att få en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden i en ny stad där jag totalt saknar kontakter. Och jag tror faktiskt också att det var jag som gick på intervjuerna och att det var jag som erbjöds jobbet. För att jag var jag.

Det gick visserligen grus i maskineriet ganska snabbt på jobbet. Och jag ska erkänna att jag vid ett flertal tillfällen tänkt att det var väl inte mer än rätt, jag som haft sånt flyt, jag förtjänar säkert lite oflyt också. Och jag har haft känslan av att några i min omgivning också tänkt liknande tankar.

Att ta beslutet för ett drygt år sen var helt rätt. Om utgången av beslutet var rätt eller fel vet jag inte än. Ett år senare har jag inte fått något svar på den frågan. Och just därför vet jag också att jag inte kan utvärdera riktigt än. Självklart kändes det lockande att tacka ja till ett jobberbjudande i Övik som kom häromveckan och dra tillbaka, till tryggheten, till det jag kan och känner till. Spola tillbaka bandet och låtsas som om inget har hänt. Men det går inte. Jag har inte fått ut vad jag ville av det tuffa beslutet än. Det tar tid att landa. Och under tiden uppskattar jag det jag har just nu.

Jag tänker sluta be om ursäkt för att jag lyckas. "Bra lag förtjänar tur" brukar man prata om inom hockeyn. Och jag tror att det ligger nåt i det. De lag som ser ut att ha tur, de som skjuter stolpe in istället för stolpe ut, det är oftast de lag som skjuter mest. Och då kanske det inte är tur, utan skicklighet som till slut ger utdelning.

Dags för långa ben?

Det är ju dumt att halka på efterkälken redan första dagen, så därför blev det en timmes promenad i förmiddags. 1 timme på 1 dag alltså, vilket innebär att jag är väldigt bra i fas. ;)

Höstvindarna ven runt öronen och på marken hade löven börjat samlas i högar. Kanske dags att börja fundera på att ta fram långbyxorna? Jag har fortfarande inte börjat med långbyxat varken på träningsbyxor, mysbyxor eller vanliga byxor än. Det bär liksom emot. Dessutom känns det som att man måste börja använda "riktiga" skor om man kör långbyxat också, och jag vill ju bo i mina ballerinor ett tag till. Visserligen är jag ganska varmblodad, men snart är det nog dags att kavla ner byxbenen även för mig...

Balanserandes på kanten

Ja, det är inte bara Yoga och Mindfulness som har gjort debut i mitt liv den senaste tiden. Det känns som att jag har provat det mesta för att komma till rätta med yrseln och det obehagliga måendet.

Jag har varit hos öronläkare och hos optiker för att kolla eventuella "fysiska brister", men förutom viss ansträngning i ögonen och rekommendation av terminalglasögon hittades inga fel där. Jag har testats för borrelia (har visserligen inte fått svar på det provet än, men det är mest för att utesluta - det är ingen som riktigt tror på det spåret) och övriga prover och blodtryck etc har varit bra. Jag har gått på ordinationen "ta det lugnt". Jag har varit hos kiropraktor. Jag har börjat gå på massage för nacke & rygg regelbundet (1 gång/vecka än så länge, blir troligen 1-2 gånger/månad ett tag framöver). Jag har fått behandling av en Rosenterapeut. Jag har som sagt börjat gå på Yoga och tagit mig tid att träna avslappning. Jag har träffat en sjukgymnast.

Allt det här är nytt för mig. Jag börjar förstå hur sjukvården fungerar. Eller inte fungerar. Jag har fått mina första remisser, varav den som skulle till Vårdcentralen fastnade på vägen och det tog nästan två månader innan jag fick komma till där. Jag har sett ut som ett frågetecken när Vårdcentralen frågade mig var jag var listad. Listad? Jag har för första gången sett ett högkostnadskort på nära håll, och jag har till och med ett frikort i min hand. Men jag vet fortfarande inte vad som är "fel" på mig.

Men jag tror att jag har börjat ringa in problemet. Jag har fantastiska människor i form av både företagsläkare, rehab-coach och sjukgymnast omkring mig. När jag pratar med dem förstår jag att det inte är jag som håller på att flippa ur, även om det känns så ibland. Min kropp reagerar på en situation som inte är okej, på ett sätt som är "normalt" för situationen. I princip alla jag träffat under den här resan genom ovanstående aktiviteter jag provat har sagt något av följande: depression, stress, oro, ångest, utbränd, utmattningsdepression, svart hål etc.

Det har inte varit det jag har velat höra. Jag har velat höra "Här har vi låsningen, om vi bara fixar till den så blir du bra igen". Typ. Men det är nog ingen quick-fix. Och jag börjar acceptera den tanken. Jag har inte kommit så långt som till det svarta hålet, men jag har stått på kanten och balanserat. Min företagsläkare sa igår till mig att yrseln kom som en välsignelse. Den tvingade mig att stanna upp och ta ett brejk. Den tvingade mig att börja lyssna på min kropp. Den har gett mig insikt som kommer hjälpa mig framöver. Och detta "framöver" kommer faktiskt att komma. "Du kommer att bli bra." Det känns skönt att höra.

14 timmar på 14 dagar

Keron presenterade igår en liten promenadutmaning som jag kände mig manad att anta. Förhoppningsvis fortsätter formen att tillåta promenader, och därför ska det bli (minst) 14 timmar på 14 dagar med start idag. Kul att ha något lagom utmanande att peppa sig inför - lika bra att ge sig ut med en gång!

Yoga & Mindfulness

För fem veckor sen anmälde jag mig till en Yoga & Mindfulness-kurs via ABF i Malmö. Jag hade blivit rekommenderad att prova Mindfulness av både min företagsläkare och av en bekant. Och när man är mitt inne i en yrselbubbla som man inte vill något hellre än att komma ur är man ganska öppen för förslag har jag märkt.

Mindfulness är typiskt något som jag skulle kunna läsa om, tycka verka intressant och lova mig själv att "prova framöver" (jag skulle säkert även köpt en bok eller CD att ställa i bokhyllan, för framtida bruk...). Men det där "framöver" har en tendens att aldrig komma. Jag är pinsamt dålig på att ta mig tid för dylika saker. Eller rättare sagt, jag var väldigt dålig på det. För tillfället är jag ganska bra på det, och jag jobbar på att ta detta med mig in i framtiden också.

Ikväll var det den tionde och sista gången på kursen. Jag är lite missnöjd med just Mindfulness-delen av kursen. Det var ju det jag var intresserad av och ville lära mig mer om och framför allt lära mig använda. Vi har gjort lite "Mindfulness-andning" och "Mindfulness-meditation", men jag känner inte att jag har fått speciellt mycket på fötter om detta. Det är visserligen väldigt skönt (och säkert välbehövligt) att "bara sitta och andas", men jag har inte riktigt fått kläm på var Mindfulness:en kommer in i bilden.

Däremot så har Yoga-delen av kursen lärt mig en hel del. Jag har gått på yoga ett par gånger tidigare (regelbundet om man räknar ungefär en gång om året som regelbundet), men aldrig riktigt blivit tillräckligt intresserad för att "komma in i det". Jag har helt enkelt inte förstått tjusningen med det. Om jag ska gå till gymmet och träna så vill jag bli "konditionstrött" och har därför helt enkelt prioriterat bort yogan från träningsschemat.

Nu har jag under fem veckor gjort 90 min yoga två gånger i veckan. Jag har uppskattat den avkoppling och avslappning det gett mig, både fysiskt och mentalt. Jag har fått lära mig grundpositionerna i lugnt tempo, och jag känner att jag har "lärt" mig yoga. I alla fall lite grann. Men det är nu som utmaningen börjar. Nu är kursen slut och nu är det upp till mig själv att delta i yoga-passen på gymmet. Jag skulle inte vilja påstå att jag har blivit yoga-frälst, men jag tror att jag förstått att det är nyttigt för mig. Både fysiskt och mentalt.

Dagens lunch

Kategorin "onödiga prylar". Jag är ju som bekant svag för dessa söta onödiga prylar som ändå kan fylla viss funktion (men som man självklart skulle klarat sig utan). En rymlig liten påse för att bära med sig dagens lunch - eller kanske hela veckans lunchlådor, om man tex har frysmöjligheter på jobbet. Finns på Lagerhaus för 29 kr.

4good-kväll: From Dreaming to Doing

Igår kväll var jag på ett väldigt trevligt event på temat "From dreaming to doing" anordnat av 4good. Jag hade aldrig hört talas om 4good tidigare, men surfade av en slump förbi en annons om gårkvällen för några veckor sen. Det var precis vad jag behövde just då och det var precis vad jag behövde igår. Massor av inspiration, solskenshistorier och en välbehövlig dos livsglädje!


Olof Röhlander pratade om mental styrketräning och hur han menar att det alltid blir som man tänkt sig. I motsats till att det aldrig blir som man tänkt sig alltså. Det du fokuserar på får du mer av. Tänker du destruktiva tankar får du mer av dem. Gillar du att gnälla så blir du gnälligare. Men om du fokuserar på det positiva så blir du duktigare på att se ljuset istället för mörkret. Han pratade också om att välja att se framåt eller bakåt, "var bollen kommer ifrån eller var den är på väg". Ingen rocket science, men något som man (i alla fall jag) behöver bli påmind om med jämna mellanrum!

Malin Berghagen kom med andan i halsen från ett försenat tåg och berättade om sin stora kärlek och deras försök att rädda varandra genom att skiljas åt. Trots att hon själv anser sig vara en rädd och blyg person pratade hon mycket om svåra beslut och att följa hjärtat istället för hjärnan. Hon radade upp händelser som lät smått konstruerade (eller övernaturliga), men hon försäkrade att det var sanning. Bland annat hade hon plötsligt fått en enorm längtan att åka till Oman och blev nån vecka därefter uppringd av en tidning som ville göra en fotografering med henne just i Oman. Hon hade äntligen kommit på vad hon "ville bli när hon blev stor" - radiopratare, och blev nån dag senare uppringd av en radiokanal som erbjöd henne jobb. Det var också ett helt gäng andra exempel av liknande karaktär med budskapet att våga tro på det du drömmer om.

Trine Grönlund, VD för This Zentury AB, är danskan som är uppväxt i Arjeplog. Hon berättade om hur hon när hon närmade sig 40 insåg att hon hade tappat bort sitt fnittriga jag. När inte ens alkoholen kunde locka fram fnittret och när hon vaknade med en bula i pannan efter att ha gått in i väggen fick det vara nog. Hon har startat sin egen TV-kanal med det talande namnet "My life will not suck". Trine delade frikostigt med sig av episoder av sitt liv och fick alla att fnittra. Många gånger. Hon berättade också om den hawaiianska (?) metoden att hantera människor man tycker är jobbiga genom att affirmera: "Love you. Thank you." Hon avslutade med att hylla spontaniteten. "Spontan som fan" uttalas med fördel på danska.

4goods grundare, Carina och Katrin, berättade också sin historia om hur de för sju år sen, "mitt i livet", insåg vikten av att odla sina intressen även i arbetslivet. Den här kvällen gav mig en skön känsla i kroppen som jag hoppas stannar kvar länge!



Bilder lånade från 4good:s mingelbilder.

Glasögonorm

Imorse tog jag mig till närmsta bensinmack och köpte de minst fula bensinmacksglasögonen jag hittade. Om det kan göra någon som helst nytta för att lätta på huvudvärken eller yrseln så vill jag inte vänta en sekund längre än nödvändigt. 89 kr kan det väl vara värt för att testa i alla fall.

Nu ska jag bara försöka lära mig hur man ska "använda" de här brillorna, ja alltså att de ska sitta på näsan och runt öronen och sådär fattar jag ju, men på vilket avstånd de ska användas för att eventuellt göra nytta och på vilket avstånd de bara gör mig ännu snurrigare...

EuroFlorist vs. Com Hem 1-0

Både EuroFlorist och Com Hem har hört av sig till mig för att beklaga mitt missnöje med deras servicenivå. Det uppskattas. Men det tar inte bort det faktum att de har bristande rutiner eller - ännu värre - att de kanske inte har bättre servicenivå än såhär. Som kund nöjer jag mig absolut inte med den nivån, lite hårdare måste man allt kämpa för att göra sig förtjänt av mina pengar. Så länge de inte har en unik produkt så är det hur de bemöter mig som är deras konkurrensmedel.

EuroFlorist vinner på poäng mot Com Hems kundrelationer. EuroFlorist erbjöd mig nämligen en kompensation som pengamässigt motsvarade ungefär samma värde som de pengar jag (i onödan) lagt ut i presentkortssituationen. Det tyckte jag var en fin gest, och det uppskattades! Com Hem däremot kunde inte göra annat än att beklaga och ge mig tillbaka mitt grundabonnemang, utan ny bindningstid. Dvs spola tillbaka tiden till där jag var när jag kontaktade dem för 3 veckor sen, tillbaka på ruta ett med andra ord (fast många timmars irritation och telefonköande mer än vad jag då visste att jag hade framför mig). För mig är det här inget annat än vad jag förväntade mig att de skulle göra redan häromdagen när jag pratade med Kundtjänst, det är det minsta man kan begära - och således varken någon kompensation eller fin gest. (Eftersom jag får ett nytt kort till mitt "nya abonnemang" så får jag "några extra kanaler de första 14 dagarna - det kan väl ses som en kompensation" - men jag är ledsen, kanaler som jag inte har något intresse eller behov av är ingen kompensation.)

Om det inte varit för att jag fortfarande, efter tre veckor, inte fått mina nya presentkort som jag skickade in för att byta så hade EuroFlorist vunnit på knock.

Men jag är inte sämre än att jag kan ge dem en chans till, när de nu bemödar sig med att beklaga det inträffade. Jag vill ju gärna tro att jag stött på ett undantag, och inte en regel. Men de har en uppförsbacke att jobba mot. När det gäller Com Hem har jag (troligen, men jag undersöker möjligheterna) inget alternativ att välja på - om jag nu vill se hockey i vinter vill säga. Och det är frågan vilket som väger över - viljan att se hockey eller oviljan att ge Com Hem pengar. Det är en tuff match.


Läs även andra bloggares åsikter om comhem, comhem ab, comhem kundtjänst, dålig kundservice, dåligt bemötande, missnöjd kund, varning

Vältränade ögon?

Idag har jag varit hos optikern och kollat synen. Det visade sig att jag ser mycket bra, "nästan onormalt bra", på långt håll. Men på kort håll är ögonen lite ansträngda. Optikern gjorde en lustig jämförelse med att det är som att ögonen tränar situps när de jobbar för att ställa om mellan att se på långt håll och nära håll, men jag kommer inte ihåg så mycket mer av det hon sa än just liknelsen, så den blir inte lika lustig när jag försöker återge den... som du förmodligen precis märkte. ;)

Summa summarum tolkar jag det som att jag har vältränade (?) ögon, men att de behöver lite hjälp på traven för att kunna ta vilopauser mellan tränandet. Rekommendationen lyder terminalglasögon samt "bensinmacksglasögon" för hemmabruk...

Kom igen, Com hem!

Jag känner mig som en gnällspik. Och det kanske jag är också. Eller så är jag bara skadad från servicebranschen. Och bortskämd med att ha jobbat med värderingar som matchar mina egna, ur en kunds synpunkt. Oavsett vilket så har jag åtminstone rätt att ha en åsikt.

Jag har oturen (?) att bo i ett hus som har Com Hem som leverantör. För ca 3 veckor sen ringde jag deras kundservice med avsikten att lägga en massa pengar till dem för att köpa till ett abonnemang/paket för att kunna se hockey på tv i höst och vinter. När jag efter flera minuters bråkande med deras (förbannande!) talsvarsröst äntligen kommer fram till en människa får jag reda på att mitt abonnemang är avstängt pga en obetald faktura från maj månad.

Jag undrar förstås hur det kan komma sig att mitt abonnemang har blivit avstängt pga utebliven betalning utan att jag har fått reda på det. Jag har inte fått någon påminnelse. Och jag har fått fakturor varenda månad sedan dess som jag har betalt. (Att jag inte märkt att jag blivit avstängd beror på att jag uppenbarligen betalar för något som jag inte använder när det är off-hockey-season. Det som jag betalar extra för är ett grundabonnemang för att kunna köpa till hockey, men dessa kanaler ingår redan i mitt kabel-tv-utbud, vilket innebär att jag inte använder det jag betalar för, men jag betalar ju det ändå. Trodde jag iaf.)

Nåja, kundtjänsttjejen säger i alla fall att hon ska skicka den obetalda fakturan till mig så att jag kan betala den. Det ska bara ta ett par dagar. Det tar nästan två veckor innan den landar hos mig, och jag betalar den förstås direkt. Dagen efter får jag ett brev till från Com Hem: "Uppsägning på grund av skuld. Enligt våra noteringar har faktura XXX förfallit till betalning 2010-05-31. Com Hem AB säger med anledning av detta upp avtalet med dig."

Jag låter det gå några dagar för att min betalning ska hinna registreras innan jag idag ringer upp och kollar läget. Jodå, betalningen har kommit in men mitt avtal är uppsagt. Om jag är intresserad av deras tjänster får jag börja om från början. Om den här obetalda fakturan inte gått till Kronofogden vill säga, för då kanske jag får avslag. Vet du om den har det, frågar de? Well, inte vet jag (jag har ju inte fått någon påminnelse eller annat tecken på att fakturan var obetald, remember?), men om den har det så är det krig.

Skulden vi pratar om var på 50 kr. Jag ringde från början med avsikten att lägga 500 kr/månad i minst 12 månader framöver hos dem...

---

Dessutom blev jag i mitten av juli uppringd av en Com Hem-säljare som ville sälja på mig ett kanalpaket. (Ringer de upp kunder som är avstängda/inte har betalt?!) Det var en ung tjej, uppenbarligen ny på jobbet. Vi pratade 25 minuter. Jag ifrågasatte det hon försökte sälja in till mig eftersom jag inte trodde riktigt på det hon sa (det handlade om hockey och hon visste inte skillnad på Allsvenskan och Elitserien, vilket är av ganska stor vikt för mig), men hon stod på sig och försökte övertyga mig med allehanda trick, bland annat att ge sitt eget mobilnummer "som garanti". Men när jag till slut bad henne dubbelkolla med en kollega visade det sig att jag hade rätt. (Självklart måste man få vara ny på jobbet, men man kan vara det med viss ödmjukhet, och framför allt inte försöka lura på kunderna något som man inte har koll på.) Hon gav mig ett par väl valda svordomar och okvädningsord i örat och slängde sen på luren. Jag kan väl säga att redan där sjönk mitt förtroende för Com Hem ganska rejält. För att inte prata störtdykning...


Läs även andra bloggares åsikter om comhem, comhem ab, comhem kundtjänst, dålig kundservice, dåligt bemötande, missnöjd kund, varning

Ingen deal

Sorry KP, det blir ingen deal. Förra veckan deklarerade Foppa att det inte blir något spel i Modo denna säsongen (om det blir något spel alls återstår fortfarande att se). Så där sprack dealen. (Ironiskt nog samma dag som jag blev erbjuden jobb i Övik.) Dessutom är ju Saras lägenhet såld. ;)

Foppa goes Risifrutti

Nä nu skiter vi i det här med läxorna, nu går vi på bio istället!





Käka upp nu så du orkar tacklas!

Ändrade planer, del 2

För 12 veckor sen blev jag sugen på Iform-loppet, som äger rum i Malmö ikväll. 12 veckor kändes då som en lagom överskådlig tid för att komma i jogg-form under sommaren. Men det blir inget lopp för mig ikväll. Och det har inte blivit ett enda jogg-steg sen dess heller. Några dagar efter att jag skrev det bröt yrsel-helvetet lös, och sen dess har inte mycket varit sig likt. I alla fall inte jag.

På hela sommaren har jag varken vågat eller orkat utöva något annat än promenader. Men nu har yrseln (peppar peppar!) lugnat ner sig och jag ska försöka lära mig att lita på kroppen igen. Det är svårare än man kan tro. Det finns många saker man tar för givet här i livet, bland annat att vara frisk och ha ork till att leva ett normalt liv.

Kombinerad surströmmings- och kräftskiva

... inget konstigt alls. Morbror med fru har aldrig provat surströmming och hade av någon anledning (ännu oklart vilken) blivit sugna på att prova. Och självklart fick jag skulden för det. "Om inte du flyttat till Norrland hade vi aldrig kommit på tanken."

Men vi var kloka nog att redan på förhand inse att vi nog inte skulle vara sååå förtjusta i den stinkande fisken att vi åt oss mätta på den. Så därför vankades kräftor till efterrätt. Och nånstans hade nån fått för sig att jag var expert på surströmming. "Gör vi rätt? Äter man såhär i Norrland?" Inte vet jag, jag har aldrig varit på nån surströmmingsskiva (förrän i lördags då). Jag har lyckats bo i Norrland 8 år utan att varken bli bjuden på surströmmingsskiva eller få åka skoter. Ja, ni fattar ju att man ger upp efter ett tag och flyttar hem igen.

Det verkade dock som att någon där uppe hade synpunkter på det hela... Precis när vi hade samlats ute på gräsmattan (så långt bort från stugan som möjligt) för kvällens happening, dvs öppningen av burkarna, så öppnade himlen sig. Vi pratar inte bara störtskur, utan vi pratar även åska, muller, blixtar - och hagel. Från ingenstans. En stund tidigare var det fint väder. Och en stund senare var det också fint väder. Men vi trotsade.

Och alla fick i sig varsin klämma. (Utom kusinen som lämpligen alldeles nyligen utökat sin vegetarianism till att även innefatta fisk - fast det blev ju å andra sidan inga kräftor för henne heller.) Det blev väl inga hurra-rop direkt, även om någon konstaterade att det ju åtminstone inte smakade lika illa som det luktade. Fast det kanske inte säger så mycket...

Nåja, jag tycker att det är ätbart, men mest för att det är en rolig grej (jag har ätit det tidigare även om jag inte varit på nån regelrätt skiva). Hur någon kan tycka att det är gott övergår dock mitt förstånd, det krävs nog både patriotism och att man är uppvuxen med det...

Skäms Euroflorist!

I födelsedagspresent förra året fick jag av mina kära Öviksvänner presentkort från Euroflorist för att köpa nya blommor. Det blev aldrig av att jag använde presentkortet då eftersom jag bestämde mig för att flytta i ungefär samma veva (och ändå skulle kasta/ge bort alla blommor i flyttandet). I vintras när jag äntligen kom mig för att köpa blommor till nya lägenheten hade jag glömt bort att jag hade presentkortet, jag kom på det alldeles efteråt och då kändes det lite snopet när jag precis lagt ut en massa (onödiga) pengar på blommor.

Men nu, när jag kom tillbaka till lägenheten efter en hel sommars bortavaro, kändes det som att balkongen behövde en liten uppryckning. En död jordgubbsplanta, ett dött olivträd och en prästkrage i plast kändes lite smått deprimerande. Men eftersom kontot ekar tomt kom jag på den strålande idén att jag ju hade mitt presentkort kvar, och googlade således upp var jag kunde hitta min närmaste Euroflorist-butik - och bilade dit i hopp om att få shoppa utan pengar!

Väl på plats var det dessutom 50% sommarrea, snacka om bingo! Jag shoppade glatt på mig en kryssboll, ett nytt olivträd, en rosa ljungliknande sak och en blomma att ha på (den nyoljade) byrån i hallen. I kassan visade det sig att mina presentkort inte var giltiga. Ja, inte för att giltighetstiden gått ut alltså, utan för att Euroflorist bytt presentkortssystem. Så med alla blommorna inslagna och paketerade på disken fick jag reda på att jag skulle kontakta Euroflorist kundservice och skicka in mina presentkort dit för att få dem utbytta mot nya giltiga.

När man står med alla grejerna redo på disken känns det lite dumt att ångra sig, bara för att man inte har lust att betala (ännu en gång onödigt) för något man inte tänkt betala för. Och vad finns det för anledning att köpa en kryssboll för 199 kr (visserligen halva priset då) på detta ställe, när samma kryssboll (fast dessutom snyggare färg) finns för 69 kr på Plantagen några meter bort?! Jag fann mig inte riktigt där och då, utan löste ut mina blommor med mitt allt mer ekande Visa-kort istället.

Men på väg hem funderade jag på vad detta är för kundservice... Jag kan inte förstå hur det ska behöva drabba mig som kund att de byter presentkortssystem. Det är väl deras jobb att sköta administrationen kring detta så att jag som kund får det som jag (eller i det här fallet dem som var snälla att köpa presentkort åt mig) betalat för?!

Tjejen på Euroflorist Kundservice berättade trevligt för mig hur läget låg till, och hon sa att butikerna hade rätt att neka dessa "gamla" presentkort, men hon höll med om att de lika gärna hade kunnat skicka in presentkorten för byte som att jag skulle göra det. På resebyrån bytte vi både presentkortssystem och ägare - men det föll mig aldrig in att lägga denna problematiken på kunderna...

Nej, tummen ner till Euroflorist - eller åtminstone till berörd butik i Arlöv. Eftersom jag nu har köpt vad blommor jag ska på ett tag så får nog de "nya" presentkorten bli en present vidare till någon som är i behov av blommor inom den närmsta framtiden. Själv kommer jag att välja Plantagen bredvid nästa gång!

Ändrade planer

Idag hade jag egentligen tänkt befinna mig på gymmet och steppa och ha roligt hela dagen lång. Men jag tänkte ett varv till och beslutade mig för att låta bli. Visst hade det varit roligt, och dagsformen idag är faktiskt ganska okej (peppar peppar!). Men en rivstart av det slaget hade inte varit schysst mot en kropp (och knopp) som under flera månaders tid visat uppenbara tecken på att inte må riktigt bra. Och därför har tagit det lugnt. Så istället blev det en timmes promenad i förmiddags, några timmars fixande framför datorn och sen några timmars Malmöfestivalande senare i eftermiddag.

Igår kväll bjöd festivalen på Anna Bergendahl och Perikles. Annas framträdande var lite lamt och det kändes inte som om hon fick någon kontakt med publiken, men det kanske inte är så konstigt när den stora massan bara känner igen en enda låt. Som dessutom spelades allra sist. Perikles däremot, de vet hur man röjer. Herrejösses vilket drag, gubbarna vet hur man rockar på skånska! ;)

I eftermiddag bjuder festivalen enligt rykten på allt annat än gubbar. Idag blir det lammkött. Om jag inte minns helt fel kommer både Ola, Erik Saade, Erik Grönwall och EMD stå på scenen. Gissa om tonårstjejerna kommer bli till sig!

Ett år går snabbt

Ja, ett år går snabbt. Men ändå inte. Idag är det precis ett år sen jag och Fritzen lämnade Övik i en ganska välpackad bil. Hur väl jag har hunnit komma till rätta talar väl föregående inlägg om. Året har gått ganska snabbt. Men ändå känns det avlägset. Jag ska dock fira 1-årsjubileumet ikväll med att besöka Malmöfestivalen, för första gången som Malmöbo. Man får ju åtminstone försöka ta seden dit man kommer... ;)

Fritzen var nog rädd att bli kvarglömd i flyttkaoset för ett år sen. Men han kom med, och var så duktig i bilen och sa inte ett knyst på 110 mil. Saknar dig!

Äntligen hemma?

I måndags återvände jag till Malmö efter att inte ha varit här alls på en månad, och mycket lite de senaste dryga två månaderna. Jag tror jag har sovit i min egen lägenhet max 5 gånger sen i mitten på juni. Faktum är att jag inte saknat mitt "eget hem" på hela den här tiden, som jag brukar göra när jag är hemifrån. Jag brukar ju vara ganska hemkär och gilla att pyssla i mitt hem. Det har fått mig att inse att jag måste anstränga mig lite för att "börja om" och "bo in mig" här. Jag har ju trots allt själv valt att bo här just nu, då måste jag göra det bästa av situationen. Gilla läget eller gör något åt det!

Sen jag kom tillbaka till lägenheten har jag tagit tag i några småprojekt som legat på vänt i flera månader. Jag har helt enkelt inte orkat ta tag i det. Så nu är hela hallen inoljad, eller i alla fall byrån, spegeln (ja, träramen runt den alltså), hatthyllan och skohyllan. En träpall är ommålad och gardinerna i vardagsrummet har äntligen kommit på plats. Dvs tvättats, strukits, hängts upp, måttats, sytts upp och hängts upp igen. Det ser med andra ord ut som hej kom och hjälp mig med alla grejer som ligger och torkar överallt och symaskin, strykbräda, verktygslåda osv lagom snyggt utspritt.

Mitt i alltihop får jag frågan hur det känns att vara ensam i lägenheten. Ja, för det första har jag ju haft sällskap hela sommaren var jag än har befunnit mig så visst känns det lite märkligt att vara ensam. Men jag brukar ju inte vara ensam i lägenheten. Jag inser att jag nog har hållt mig sysselsatt och "ställt upp" i lägenheten för att slippa känna efter. Hur tomt det är.

Ibland när jag haft en bra dag utan yrsel och faktiskt haft lite energi att orka göra något och inte alltför många hjärnspöken på besök så tänker jag att det kan nog ordna sig ändå, det kan nog bli folk av mig igen. Men så inser jag. Det finns en sak som jag aldrig kommer att få tillbaka. Fritz. Älskade lilla Fritzen, jag kan inte förstå att han är borta. För alltid. Hur kunde det hända?

Things will never be the same.

Äntligen hemma?

Mamma Mia!

Stjärnornas favoritkrog har fått förstärkning i köket. Och i disken. Det verkar vara tufft att vara rookie även i denna branschen. Övikshumor när den är som bäst!

Recept: Tant Huldas inlagda gurka

Häromdagen var jag hos pappa och fick med mig ett gäng gurkor och ett "superenkelt recept", och ja - nån gång ska väl vara den första som man lägger in gurkor själv. Mycket riktigt var receptet löjligt enkelt, och smaken verkar det inte heller vara något fel på.

3 kg gurkor

1 kg socker

1 hg salt

3 grader ättika (24%)

2 tsk Atamon

dill

pepparrot

3 msk gula senapsfrö

Tvätta gurkorna och skär i tunna skivor. Bland alltsammans, inkl gurkorna, i en stor skål och låt stå några timmar så att gurkorna vattnar av sig till ett fint spad. Häll på burkar. Tada!

Jag anpassade receptet till mina 2 kg gurkor och fick ca 6 st "normalstora" burkar.

Roxette

Igår åkte jag och Emma till Halmstad för att se och lyssna på Roxette. Det var ett regnigt och blött Halmstad som mötte oss, men lagom till att Roxette gick på scenen (efter fyra timmars väntande i regnet) lättade det och höll sig torrt hela konserten. Det blöta som syntes i ögonvrån på många i publiken kan alltså inte skyllas på regnet.

Jag har varit ett Roxette-fan så länge jag kan minnas. Eller fan och fan. Det är väl snarare som jag sa igår; jag har inget musikintresse - men jag tycker om att lyssna på musik. Jag lyssnar nästan aldrig på musik hemma (inte ens radion eller spotify), men när någon spelar musik för mig så gillar jag det. Jag gillar det mesta. Men Roxette var nog mina första "musik-idoler". Letar jag i gömmorna så har jag nog alla Roxettes (och Gyllene Tiders och Marie Fredrikssons) skivor. Jag minns att jag hade albumet Look Sharp! på kassettband. Ni vet sånt där "köpe-kassettband" med omslag och allt (nu kanske ni börjar undra hur gammal jag är egentligen...).

Min kusin som är två år äldre än mig gillade Roxette, och det kanske snarare var så att det var hon som var min idol - så då måste ju förstås jag tycka lika som hon. ;) Det resulterade i stora affischer på Roxette ovanför sängen och en och annan session med hopprepet som mikrofon tillsammans med kusinen. Jag minns inte riktigt när jag började digga Roxette, men jag gissar på att jag kan ha varit i 8-10 års-åldern (?).

Jag har dessutom alltid gillat Marie och Per var för sig. Marie fick jag nog upp ögonen (öronen) för i samband med att serien Sparvöga gick på tv. Hon sjöng ledmotivet och jag tror att jag var helt betagen. Jag har googlat att detta var 1989, då var jag alltså 8 år. Av serien minns jag inget, men jag tycker fortfarande att låten är fantastiskt bra! Och Maries soloalbum I en tid som vår har rullat många många varv i min cd-spelare. Men det var nog också många många år sen nu. Som sagt, jag lyssnar inte på musik så ofta. Gyllene tider-gillandet kom nog parallellt med Roxette, jag tror att kusinen diggade dem också. ;)

I början av 2000-talet (antagligen innan 2002 då Marie blev sjuk) var jag i Globen och såg Roxette. Och Gyllene Tider såg jag i Skellefteå när de var ute på sin jubileumsturné för några år sen. Igår var det alltså dags igen. Första riktiga Roxette-spelningen på hemmaplan på 16 år. Ja, i Halmstad alltså.

De tidigare konserterna i Sundsvall och Köpenhamn har fått sval kritik. Och jag kan förstå kritikerna. Marie är (knappt ens) en skugga av sitt forna jag. Jag har sett så många konserter på tv när jag var yngre där Marie verkligen "tog" scenen och flög runt, igår kunde hon knappt röra sig. Hon var väldigt stel och förflyttade sig inte nämnvärt över scenen, hon höll ett stadigt grepp om mikrofonstativet så ofta hon kunde, lyfte på sin höjd armarna över huvud och vickade lite. Rösten höll inte för det breda register som hon hade en gång i tiden. Hon hade nog inte blivit långvarig i en Idol-audition.

Men. Om man gick på gårdagens konsert och förväntade sig ett band på uppgång eller på topp, då var man nog fel ute. Men om man däremot gick för att uppleva ett stort stycke nostalgi och att få hylla ett band för allt de har gjort, ja då var man på rätt plats. Som Per sa så spelade de "några gamla låtar, och några ännu äldre". Med bakgrund till vad Marie har gått igenom kändes det fantastiskt att få hylla hennes prestation att ens stå på scenen - och ja, jag kan erkänna att jag var en av dem som fick en tår i ögat. Och jag måste också erkänna att jag nog inte tidigare hade förstås hur dålig Marie faktiskt var...

Som grädde på moset avslutades konserten oväntat med extranummer - av Gyllene Tider. Grabbarna grus kom på scenen och drog av både Juni juli augusti, Sommartider och När alla vännerna gått hem. Mycket mer sommar än så blir det inte. Och frågan är om inte Gyllene Tider drog kvällens största jubel?

Glass med dopp

Tillbaka i Skåne efter nästan tre veckor i Övik. Hemma eller inte, det förtäljer inte historien just nu. Igår blev det en utflykt till Åhus eftersom kusinen hört ryktas om stooora glassar (jag var där med syrran, dvs andra kusinen, förra sommaren)... Men först ett dopp i havet från Åhus bryggan - och sen stora glassar it was!

Får jag presentera en Åhus special? Jag gav upp efter halva, men kommer nog ändå inte att bli sugen på glass på ett tag framöver... ;)

Aerobic weekend i Malmö 21 aug

Jag har inte besökt Friskis & Svettis hemsida på evigheter, då jag för det första inte varit "hemma" i Malmö på flera månader känns det som och för det andra inte direkt varit träningsför på ungefär lika länge. Men idag surfade jag förbi för att kolla om höstschemat dykt upp - och såg att de har ett träningskonvent lördagen den 21 aug, på "min" anläggning dessutom!

Förra året hade de något liknande såg jag, och då grämde jag mig för att jag inte såg det förrän det hade varit (och jag hade väl i och för sig inte hunnit flytta till Malmö riktigt då än heller). Det är framför allt ett gäng step-pass på schemat som lockar, men även att få lite träningsinspiration (välbehövligt!) och överhuvudtaget att vara med på något konventliknande eftersom jag aldrig varit det tidigare.

Men... Jag känner att jag har två problem. För det första är jag totalt otränad, sen yrseln dök upp i juni har jag inte vågat mig på annat än promenader, om ens det. Och för det andra så dras jag ju som bekant fortfarande med yrseln. Har jag tur så har jag 2-4 "bra dagar" per vecka, då jag nästan känner mig normal. Resterande tid är som ett töcken, på ett eller annat sätt.

Fast å andra sidan kan man ju hålla tummarna för att jag har just en bra dag den 21 aug. Och man kan ju ta det lugnt. Och om dagsformen inte tillåter får jag väl helt enkelt stanna hemma, eftersom F&S-medlemmar har 50% rabatt så är ju dessutom anmälningsavgiften överkomlig.

Ja, så får det bli. Jag mår inte bättre av att planera att jag kommer fortsätta må dåligt. Nu planerar jag att jag ska må bra den 21 aug, att kroppen ska vakna piggare än vanligt och få med sig massa endorfiner hem efter en härlig dag!

Mission not completed

Nej, det blev inga 500 minutrar den här veckan. Men 340 min har jag i alla fall kommit upp i. Torsdag-fredag dök yrseln upp på oönskat besök och höll mig i princip sängliggande. Och nu i helgen hade vi planerat en längre promenad a la Gula leden, men då har Sara istället känt sig dålig så vi har tagit det lilla lugna.

Hoppas på en yrselfri vecka nästa vecka så att jag kan göra ett nytt försök att nå 500 minuter!

Hockey vs bandy

Igår var det dags för Modo hockeys ispremiär. Eller ja, de gick ju på is redan i måndags. Men den officiella "premiären" med tillhörande jippo ägde rum igår. Jag laddade upp med att bli bjuden på lunch hemma hos ett Luleå-fan och en gammal Modo-spelare, ja tänka sig de bor faktiskt under samma tak.

När alla småkillar och -tjejer fått autografer bjöds det på presentation av Modos A-lag, väldigt många nya namn som man måste plugga in inför kommande säsong. Speciellt när man inte ser dem på stan (och på isen eller i tidningen för den delen) var och varannan dag, då krävs det lite pluggande för att "vara med i matchen".

Dagen till ära var svenska landslaget i bandy (!) inbjudna till Swedbank Arena höll jag på att säga, men Fjällräven Center heter det ju nuförtiden ja. Först värmde de upp med en skills competition mellan bandyspelarna och hockeyspelarna; hastighetsbana, teknikbana, straffar mm. Straffarna la bandyspelarna med hockeyklubba och puck, och hockeyspelarna således med bandyklubba och boll. Det var ganska jämnt skägg, men Modo vann med 1 poäng totalt tror jag.

Sen avslutades det hela med en match på 2 x 15 min; första perioden hockey då alla spelade med hockeyklubba och puck, och andra perioden bandy då alla spelade med bandyklubba och boll. Det var ganska jämnt här också; bandyspelarna såg lite bortkomna ut med stora hockeyklubbor och en tung puck, och hockeyspelarna nådde knappt ner till isen med de korta bandyklubborna och bollen for mest runt som en studsboll utan kontroll. Men även här lyckades Modo ändå vinna matchen med 5-4.

Det var en rolig idé att bjuda hit bandylandslaget, det blev en annorlunda ispremiär (om än utan proffsen som annars brukar gästspela i en internmatch mot Modo) och många skratt både från isen och från läktaren. Frågan är bara hur de ska följa upp det här nästa år? Svenska fotbollslandslaget? Eller kanske hålla sig till "klubb-sporter" och prova golf, lacrosse eller hästpolo?

Man frågar sig ju också om svenska ishockeylandslaget hade ställt upp på en jippo-match för tex Sandvikens ispremiär... ;)