Long time no spinning

Idag var det dags för spinning på Framsteget. Passet som alla (som inte spinnat tidigare) bävat för ända sen vi fick schemat för ett antal veckor sen. Men som jag i smyg sett fram emot. Jag har ju inte spinnat på hundra år. Eller i alla fall inte på åtminstone två. Typ.

Jag lyckades leta fram mina spinningskor och dammade av dem lagom till passet i eftermiddags. Det såg ju proffsigt ut att ha med sig spinningskor liksom. Lite mindre proffsigt när man inte lyckas komma i skorna. Observera att det inte var att få fast clipsen i pedalerna som var problemet, utan att få foten i skon alltså. Och det var varken skon som krympt eller foten som växt. Jag hade helt enkelt glömt bort hur låsanordningen på skon funkade. Snacka om pinsamt!

Hur svårt kan det va?! Jag tryckte och drog och lirkade och gjorde allt jag kunde tänka mig för att försöka få upp dem så jag kunde komma i dem. Men det gick f-n inte, och jag började se framför mig hur jag skulle få köra mitt efterlängtade spinningpass i strumplästen. Proffsigt var ordet...

Ja vad gör man. Tur man inte har mer stolthet än att man kan fråga instruktören om hjälp. Alltså, ehh, jag har inte använt mina spinningskor på rätt länge och lyckas inte få upp dem?! Rätt länge. Just det.

Men men. Jag kom i skorna till slut (det var förstås skitlätt när instruktören gjorde det), klickade i clipsen på första försöket (alltid något!) och kände mig sen ganska hemma på sadeln. Så nu är skorna avdammade (och uppknäppta) och Friskis spinningcyklar är testade - återstår inte speciellt många ursäkter för att inte fortsätta gå på spinning framöver med andra ord.