lördag 3 februari 2007

Hockeyn - början och slutet?

Ok när klockan bara var 12 och jag redan hade kollat på klockan ett antal gånger för att se hur lång tid det var kvar till Melodifestivalen insåg jag att jag kanske skulle ta mig i kragen o gå på hockeyn ändå för att iaf få tiden att gå... Lite frisk luft på vägen dit skadar väl inte heller.
Det är fruktansvärt långtråkigt att vara trött o rastlös men ändå inte orka göra något.

* * *

Men hockeyn alltså. Det var ju den som lurade hit mig, men kanske kan det jämna ut sig genom att det är den som nu har fått mig att inse att det är dags att dra härifrån igen...?

Hockeyn som under flera år varit mitt största intresse och största anledning att få känna mig glad, nästan lycklig o tillfredsställd får mig nu att känna raka motsatsen.
Hela säsongen har varit bläää. Jag har missat fler matcher den här säsongen än jag gjort sammanlagt på alla andra säsonger jag varit här. När jag väl varit där (sååå många matcher är det ändå inte jag har missat, en dryg handfull kanske) så har jag säkert minst hälften av gångerna varit där ensam. Inte ensam där förstås, men utan sällskap.
Man kan ju fråga varför man går dit ensam när man ändå bara blir deprimerad av det? Kanske för att man inte vill känna sig så beroende av andra, om jag vill gå på hockey får jag väl göra det själv om ingen vill följa med mig... men hur kul är det egentligen?

Inte ett dugg.

Men det kan jag ju naturligtvis inte klandra någon annan för.
Att andra inte har samma intresse som jag, har tid eller lust att sällskapa är ju som det är. Men det är just när jag har försökt ragga sällskap till hockeyn (ofta har jag haft en biljett över att bjuda ev sällskap på) som jag insett att jag har gjort mitt i den här stan.
För trots att jag alltså kunnat bjuda på underhållning (?) så har inte mitt sällskap lockat speciellt många gånger (det finns undantag, o du/ni vet vem ni är). Men framför allt är det så att jag har insett att jag inte har mer än 2-3 personer jag kan fråga.
Jag har i tidigare Skåne vs Övik-funderingar ändå tyckt att jag känner en del folk här, som jag skulle sakna. Men det gör jag inte. Max 2-3 personer som sagt som jag kan säga att jag umgås med, resten är bara ytliga bekantskaper. De gillar jag iofs också, men allvarligt talat så kan jag skapa mig ytliga bekantskaper nån annanstans + att jag lika gärna kan ha mail/sms/msn-kontakt med dem på distans som här.

Det finns två personer här som jag hade kunnat tänka mig att stanna kvar för. Men ingen av dem står o faller med mig på samma sätt som jag gör med dem. Det känns inte som att Övik har mer att ge mig, och det känns framför allt inte som att jag har mer att ge här.
Jag har aldrig tidigare känt mig redo att ge upp Övik, men jag tror förälskelsen har gått över. Jag tyckte ändå att jag gav livet här en chans förra året när jag försökte så gott jag kunde att skaffa mig ett riktigt jobb, socialisera, prova nya saker o träffa nya människor.

Det här året känner jag absolut inte för att träffa nya människor. Jag har ingen som helst lust att lära känna nya människor, eller ens vistas bland människor här. Jag vill bara härifrån.

På ett sätt känns det skönt, för jag har ju kommit i en "gilla läget eller göra något åt det-situation". Gilla läget vill jag inte göra, för jag gillar inte läget. Förra året försökte jag göra något åt det här. Det hjälpte inte. Alltså tror jag nu att det är dags att göra något åt det på annat håll. Jag kommer fortsätta fundera på var jag ska vara i livet tills jag dör om jag inte provar nåt annat.

Just nu känns det bara som att jag slösar bort mitt liv här. Jag tror absolut inte att livet i Skåne är en dans på rosor, tvärtom, det kommer nog att ta knäcken på mig om nåt när jag inser hur mycket jag har förträngt som jag där måste ta itu med... Men det kanske är det ända rätta? Bryt ihop och kom igen? Det känns som att jag är skyldig dem det...

Jag vet att det finns åtminstone en handfull människor i Skåne som verkligen skulle uppskatta o vilja att jag flyttade tillbaka. På ett helt annat sätt än vad nån här uppe skulle vilja ha mig kvar. Det kan ju kännas som en liten ego-tripp, men dessa människor skulle också betyda så mycket för mig att bara få vara hos. Det är nog det jag saknar mest här, jag har ingen att bara vara med. Det är trots allt det jag verkligen behöver, att bara få vara...

5 kommentarer:

mamma sa...

kom hem Petra, jag önskar inget hellre än att få vara med de dej, har just inte så många fler att bara va med längre, du hade iallafall gjort mej och mitt liv lyckligare, men försök bestämma det som är bäst för dej, kram

Maria sa...

Förstår dina tankar och den där känslan...att något har gjort sitt, att man har försökt och att det räcker nu. (Förstår kanske inte ALLT precis exakt men ungefär...) Hoppas att det blir bra, hur än det blir! *kramar om*

Engma sa...

Jag förstår dig. Jag kan förstå känslan av att "ge upp". Men din magkänsla är ju tydlig! Du ska veta vad mycket gladare du kommer att bli nu när ditt hjärta sagt sitt! Flytta "hem" för guds skull! Övik finns ju kvar ändå. Så som du mått på slutet ska du inte behöva må... Kram på dig!

Prralin sa...

Tänk om vi hade kunnat synka varandra lite bättre, tänk om du bott kvar/flyttat tillbaka under min tid i Övik - va mycket mer jag hade haft att hämta här då! (kan man ju få tro/hoppas iaf...)

Sara sa...

Petra, hos mig hoppas jag du känner att du "bara får vara"... Hur mycket som helst ska du veta.
Du ska inte må dåligt, känns det som du vill härifrån ska du det. Jag finns alltid kvar. *krama om dig*