Kärt barn har inget namn

Stackars lilla kissen som inte har fått något eget namn än. Nu är det hög tid att döpa honom, och jag behöver hjälp. Förslagen är just nu tre.

Tycker ni att han är en Ernst? Werner? Charlie? Eller kanske Foppa? Eller har du ett ännu bättre förslag? Hjälp gärna till och svara i enkäten till höger!

Överraskningshelg

Det har varit en helg i överraskningens tecken. Det började i fredags med en "after work" med några tjejer. Ja, det var i alla fall vad den nyblivna 30-åringen trodde. Men vi andra hade planerat lite mer än så, så när vi hade fått lite mat i oss drog vi vidare ut mot Malmö Arena och det var nog inte förrän hon fick en rosa fjäderboa runt halsen som hon förstod vad det var vi skulle göra. Digga schlager på Melodifestivalens genrep!

Det är fjärde gången jag är på det här spektaklet live, och det är väldigt roligt att vara med "bakom kulisserna" - även på genrepet. Allt blir liksom bättre live. I alla fall vid en första anblick. Men sen är det rätt trevligt att se det på tv dagen efter också. De olika låtarna gör sig ganska olika live eller i rutan. Måste säga att jag tyckte det var ett ganska bra startfält med många bra låtar. Ska bli spännande att se vilka som tar sig genom andra chansen, och sen ser jag fram emot finalen! Har ingen direkt favorit (än i alla fall), man kommer ju att få höra alla låtarna till leda ett år framöver ändå... ;)

Och sen fortsatte överraskandet igår då pappa fyllde år. Det blev födelsedagsöverraskning a la bowlingturnering och efterföljande buffé. Bowling är en trevlig sysselsättning måste jag säga, även om gångerna jag bowlat är ganska lätträknade, men det är liksom något som alla brukar vara ganska jämndåliga på. ;) Det gick ganska bra för mig till en början, men sen blev fingrarna trötta och då blev siktet lite snett inställt. Men jag fick i alla fall en strike!

Kvällens mello

Nej, jag har inte missat att Melodifestivalen har dragit igång (och snart är över igen - hur fort går tiden egentligen?!). Jag har självklart sett alla deltävlingar på ett eller annat sätt.

Kvällens startfält har jag redan inspekterat på plats - och jag tror på Melody Club. 

Vad tror ni?!

Reunion!

Nej, jag har inte gått och dött eller frusit fast i någon snödriva där uppe i norr. ;) Och självklart blev det en reunion! Jag lämnade Norrland i måndags, och sen dess har det gått i ett som man brukar säga - jag har knappt varit hemma och än mindre orkat packa upp resväskan. Den där förkylningen som jag pratade om för ett tag sen har bestämt sig för att bryta ut, men jag har inte riktigt tid att vara sjuk just nu så jag ignorerar det som gott jag kan!

Men reunionen ja. Lördagen började med att Sara och jag fixade och donade på förmiddagen, sen blev det en fika på stan med några trevliga människor, och sen dök det upp ännu fler trevliga människor på eftermiddagskvisten och så käkade vi. Vi hade fixat lite av varje; pastasallad med hemlagad pesto, bönsalsa, tomat- & mozzarellasallad, skaldjurspaj, tunnbrödsrullar med lax, ost, brödpinnar, tapenade och lite av varje. Smarrigt!

(Hockey var det också ja. Men matchen var modell sämre och dessutom blev det förlust, så den kan vi sätta lite inom parantes.)

Eftersom vi missade Melodifestivalen när vi var på hockey så hade jag spelat in den, och därför blev det Melodifestivalmys när vi kom hem istället! Med minisemlor både i vanlig variant och i chokladvariant. Och fler trevliga människor. Och sen på söndagen blev det ännu fler trevliga människor som tyvärr inte kunde vara med på lördagen. Och för den delen var det trevliga människor på fredagen också.

Summa summarum en mycket lyckad reunion (igen!) och en fantastiskt trevlig Övikshelg!

Sunshine!

Gårdagen bjöd på en helförmiddag hos frissan (vilket bland annat resulterade i ny färg, slingor, lugg och lite uppdatering på läget), en trevlig lunch på arenan (och fler bekanta ansikten) och sen en massa reunionförberedelser på kvällen. Idag är det ju dags!

Solen strålar i kapp med kylan, det är ungefär lika kallt som det är soligt - drygt 20 minusgrader. Det bådar gott för en eftermiddag på stan, reunionmiddag, hockey och kanske lite Melodifestival.

... men det där är inte slingor i håret - det är is!

Home sweet Foppaland

Sent igår kväll trampade jag norrländsk mark igen. Det var ett drygt halvår sedan sist - så länge har jag inte varit ifrån Övik på 10 år. Men det kändes förstås som hemma ändå. Planen för långhelgen är andas norrlandsluft, njuta av ledigheten - och förstås blir det traditionsenlig reunion med hockey på lördag. Och nej, jag åkte inte hit nu bara för att deltaga i den kollektiva sorgen, det var faktiskt planerat sen länge. ;)

Med mig norrut fick jag även en förkylning som inte var det minsta önskad, men kanske inte heller helt oväntad. Det är bara att gilla läget, boka av den planerade Energihuset-träningsdejten och istället njuta av lite lugnare aktiviteter. Typ dra på stan och shoppa vilket är vad jag har gjort idag. Ett par skor, en väska, ett par örhänge, en kjol och lite andra smågrejer rikare har jag blivit (och förstås lite pengar fattigare). Så mycket enklare att shoppa i en småstad där allt finns samlat (och att man hittar överallt gör ju inte saken sämre) och stan går hyfsat snabbt att gå över. Dessutom sprang jag på kollegor från mina tre olika arbetsplatser här i stan på bara några timmar, och många andra bekanta ansikten - det är så härligt!

Lunchen blev förstås en Ceasarsallad på Wayne's, det hör liksom till. Och eftersom det var torsdag så lyxade vi till det med kladdkaka till dessert efter lunchen (vadå, varför skulle man inte kunna fira lite extra att det är torsdag?!). Ikväll kommer Göteborgarn också norrut, imorgon bitti ska håret få sitt efterlängade besök hos frissan och därefter vankas det affärslunch. Det kommer bli en bra helg det här!

Peter the great - my story

Sista comebacken varade inte mer än två matcher. Och man kan verkligen inte säga att han inte försökte. Han försökte, försökte och försökte, som han sa själv. Men vinnarskallen förlorade till slut. Det finns ju ett liv efter hockeyn också, som han i intervjuer under de senaste åren har vittnat om när han nog innerst inne har förstått att slutet närmar sig. När foten inte håller för att försvara sig på isen, då går det inte att spela i NHL - då kan problemen blir betydligt större och värre än en fotjävel som inte passar i en skridsko. Och kan han inte spela bland de bästa så får det vara. Det är ju där han hör hemma.

Det måste vara tungt att inte få sluta på sina egna villkor. Att bli besegrad av kroppen. Att inte komma till rätta med problemen, att inte kunna få ordning på fotjäveln, att ingen vet vad problemet egentligen är. Trots 25 operationer och 200 olika par skridskor. Men ingen ska säga att han inte försökte. Att han inte har viljan. Att han inte älskar hockeyn. Sen får man självklart tycka vad man vill om det. Själv kommer jag alltid att stå i det lägret som försvarar honom. Jag kan inte själv föreställa mig hur det är att brinna så mycket för något att man inte vill ge upp, no matter what. Jag har inte den passionen för något. Men jag vet att Peter har haft det.

Foppa kallas han bara i media. Peter the great kallas han over there. Och hemma i Övik är det rätt och slätt Peter. Peter som inte bett om mediacirkusen som varje comeback har inneburit. Peter som haft problem med fotjäveln sen 2003 men som vägrat ge upp. Peter som tränat i smyg hemma i Övik för att slippa allt vad journalister och fotografer heter. Peter som har tränat med juniorerna och veterangänget och skrinnat runt i både Kempehallen och Swedbank Arena nattetid, när alla andra sover. Peter som gjort comeback i en DM-final mot Bjästa.

Peter som faktiskt bidragit till att jag är där jag är. Eller snarare varit där jag varit. När jag gick i sexan spelade Malmö och Modo SM-final. Året var 1994 och jag hade nog inte ens fyllt 13 år då. Hela klassen hejade på Malmö (vi befann ju oss i Skåne). Utom jag och en kille. Jag hade bänklocket fyllt med bilder av Foppa. Ja, jag kände ju honom bara genom media. Varför jag egentligen fastnade för Foppa och Modo minns jag inte. Kanske ville jag bara inte vara som alla andra. Mest troligt hade jag "upptäckt" honom i OS i Lillehammer som spelats några månader tidigare. Ni vet, frimärksstraffen. Jag har inget minne av den finalen, men jag vet att jag såg den - och jag är ganska säker på att jag hejade på Foppa redan då.

Modo förlorade mot Malmö. Foppa skällde ut domaren. Och ja, vad är det man brukar säga - resten är historia. Jag åkte till Övik första gången sommaren 1997. Då hade jag skaffat mig en brevvän i Övik (ni vet, på den tiden skrev man faktiskt brev till varandra). En brevvän som lämpligt nog också gillade Foppa och Modo (vilket kanske inte var lika konstigt när hon faktiskt var därifrån, till skillnad från mig som var från Skåne). Vi gick på Modo-museumet, besökte Kempis och hängde på Mc Donalds där det fanns möjlighet att spotta hockeyspelare. Ja, vi var ju i den åldern.

Sommaren 1999 åkte jag till Övik igen. Då hade jag värvat med mig en kompanjon från skolan som också gillade Foppa, och hon åkte med norrut. Och jag hade skaffat mig en ny brevvän i Övik att besöka. Henne hade jag förresten fått kontakt med via en gemensam "Foppa-bekant" från Åland. Och Ålandstjejen hade jag fått fått kontakt med via en (hockey)VM-chatt. Vi gillade båda Foppa. Sommaren 1999 hejade vi på Wernblom i Stadskampen, hängde på Statt på efterfesten och spanade hockeyspelare på Mc Donalds. Ja, det var tydligen där det hände. Ja just det ja, och så lekte vi turister runt Foppas hus och smög i skogen och knäppte kort. Eller ja, det där skötte nog de andra mest - jag var nog den enda som skämdes och nöjde mig med att ha sett huset och sen gick därifrån.

Flera somrar i rad under högstadie- och gymnasietiden åkte jag, pappa och morfar till Halmstad för att se på hockey. Foppa spelade i ett All Stars-lag som mötte Halmstad Hammers. En sommar var den här årliga matchen en tisdag, och inte vilken tisdag som helst - utan Kiviks marknadstisdagen! Den mest heliga tisdagen på hela året. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att missa en marknads-tisdag tidigare, men Foppa vann även den matchen. Som tröst för att jag missade marknaden hade mamma fixat en Foppa-pappfigur i naturlig storlek till mig som hon hade tjatat till sig på marknaden. Han stod väl och gjorde reklam för några Tre Kronor-grejer eller nåt. (Kanske borde samlingen kompletteras med den Risifrutti-figur med Foppa som ska finnas i butikerna, själv har jag inte sett den?!).

Jag fick en matchtröja med Forsberg #21 på ryggen i 18-årspresent av mina kompisar. Jag lurade med mig mina (ganska hockeyointresserade) släktingar och vänner till Malmö för att se Modos bortamatcher. Jag skrev mitt specialarbete i trean på gymnasiet om Örnsköldsvik. Ett år efter jag tagit studenten flyttade jag 110 mil norrut och blev kär. I stan. Jag blev kvar i åtta år och älskade varje sekund. Jag pluggade, fick jobb och samlade på mig erfarenheter. Och jag såg förstås på hockey. Jag fick se Foppa på isen på hemmaplan de två säsonger han gästspelade hemma. Och de hemmamatcher jag missade på åtta år är utan tvekan räknade på en hand. Men också alla sekunder utanför hockeyn älskade jag - Övik är en fantastisk stad och jag har träffat fantastiska människor där!
Nu är jag tillbaka i Skåne, men nästan alla runt omkring mig är Modoiter och har besökt Övik minst en gång - jag undrar hur det kan komma sig?!

Foppa var min första stora idol (kanske min enda?) och tack vare honom så pushades mitt liv i en riktning som jag nog inte hade hittat annars. Vad som hänt utan honom vet jag inte, men min tid i Övik har varit fantastisk. Om det inte varit för att jag redan haft en katt som hette Foppa (förstås!) så hade Snuff fått bli en Foppa. För att hylla världens bäste.

Läs även andra bloggares åsikter om foppa, peter forsberg, forsberg, peter the great, modo, örnsköldsvik, övik

Bilderna ovan har i högsta grad med inlägget att göra. Somliga är helt fräckt stulna från nätet och andra är framrotade ur mitt eget arkiv. Bör tilläggas och förtydligas att en del har många många år på nacken.

Sjuk?

Jag kände redan igår kväll när jag gick och la mig att jag höll på att bli sjuk, och imorse fick jag det bekräftat - fan, jag har varit ute och sprungit! Tänk vad solen kan lura en att göra. Fast det var skönt. Jag var ute 50 minuter, fyra varv runt parken. De tre första varven blandade jag jogg och promenad ungefär 50/50, och sista varvet tog jag promenerandes och bara njöt av solen. I parken hade jag sällskap av såväl barnfamiljer, pensionärer med hundar som ett fotbollslag som klockades varv efter varv efter varv. Jag konstaterade att fotbollskillar är något mindre muskulösa och något mindre hjulbenta än de hockeykillar jag är van att möta i skogen... ;)

Men faktum är att jag faktiskt kände mig lite sjuk igår kväll. Men det gick nog över. Eller så är det dubbelt upp imorgon. Den som lever får se!

Welcome back Foppa

Nattens comeback rapporteras ha gått bra. Till och med huvudpersonen själv var "ganska nöjd". Så länge han inte enligt egen utsago varit "bedrövlig" så har han varit mer än bra med andras ögon mätt. Att han sen inte i sin första NHL-match på tre år går in och frälser sitt lag till seger är en annan sak. "Foppa höll men Colorado föll". Han fortsätter i alla fall att skapa rubriker. Och om det inte varit för Egypten tror jag att han hade haft alla löp idag.

Heja Foppa!



Helg! Sol! Ledighet!

Swosch sa den här veckan. Det är lite jobbigt att komma (rejält) efter med sömnen redan på måndagen. Resten av veckan har mest gått åt till att hålla sig vaken och försöka gå och lägga sig tidigt. Men jag har faktiskt även hunnit med ett yogapass, ett step-pass och haft en ganska givande vecka på jobbet. Igår sprang jag på en gammal Modo-bekant i affären - det kändes nästan som hemma - och sen blev det fredagsmys och semmelpremiär hos mormor. Snuffen följde också med, han tyckte det fanns mycket spännande att spana på eller leka med. Inte minst en torkad vindruvskvist som han fiskade upp ur papperskorgen. Små barn roar sig lätt!

Idag skiner vårsolen obarmhärtligt och avslöjar väldigt skitiga fönster. Mission för dagen är att komma ut och ladda lite solenergi, kanske ta en powernap (det var nämligen någon som inte tyckte jag skulle få någon sovmorgon imorse) - och sen blir det 50-årskalas!

Trött

Jag kunde omöjligt somna i natt. Gick och la mig vid elva-tiden. Vid fyra tittade jag på klockan och då hade jag fortfarande inte sovit en blund. Däremellan hade jag försökt somna "vanligt" ett par timmar, provat spikmattan en stund, lyssnat på avslappningsövning, flyttat in till soffan, tittat på tv, läst tidning, smörjt in det värkande vänsterknät med Zon-salva, och några timmar senare även med Tigerbalsam. Vid fyra tittade jag som sagt på klockan. Klockan sex vaknade jag av väckarklockan så däremellan har jag sovit något lite. Men långt ifrån tillräckligt.

Inte piggast i stan idag direkt.

Söndagsmys

Idag har jag och Snuffen (nej han har fortfarande inte fått något bättre namn, bidra gärna om du har ett förslag!) mest tagit det lugnt och söndagsmyst. Det har varit fullt upp både fredag och lördag med besök (som nog varit mest intresserade av nytillskottet i familjen) - och nytillskottet har därmd också haft fullt upp med att leka med alla. Så idag har han mest sovit.

Själv började jag dagen med att ta mig upp när klockan ringde vid halv nio, fast att jag helst skulle vilja sova vidare. Men jag hade ju bokat Cirkelgym/Indoor Walking på Friskis, så det var bara att ta sig dit. Det har varit en seg vecka och jag har inte alls varit nå sugen på att träna, och steppen i onsdags var i det närmaste katastrof (ja, inte själva passet alltså - men min insats). Men jag var där. Både då och idag. Bra där!

Och idag var det faktiskt ganska kul. Även om det resulterade i ännu segare ben. Men förhoppningsvis är det bra seghet denna gången... Anar dock en liten liten tendens till förkylning i kroppen, men hoppas på falskt alarm. Boostar för säkerhets skull med c-vitamin a la fruktsallad till Wallander ikväll.

Soffa + film + fruktsallad + kattgos = söndagsmys!

He's back!

Nu rapporteras det från både höger och vänster om att Foppa har signat för Colorado. Håller tummarna för att foten håller! Heja Foppa!

Säg hej till Snuff!

Idag är jag hemma och vak:ar. Ja, vård av katt alltså. Igår kväll flyttade nämligen lille Snuff hem till mig. Jag har länge velat fram och tillbaka om jag skulle skaffa ny katt eller inte, eller kanske framför allt när jag i så fall skulle göra det. Jag har fått några erbjudanden om katter men då har det inte känts "rätt". Men så förra veckan "råkade" jag gå in på Blocket och kolla lite på kattutbudet i Skåne, jag bläddrade sida efter sida men hittade inget som föll mig i smaken - men på sidan 4 dök han upp. Snuff! (översta bilden är annonsbilden som jag fastnade för)

Ganska (mycket) lik sin "storebror" Fritz (antar att det var därför jag fastnade för bilden, och klickade upp första annonsen) till utseendet, och sen läste jag i annonstexten att han också var ensambarn, precis som Fritzen var (jag håller tummarna för att han även är lik till lynnet). Jag tog ingen action där och då, men ett par dagar senare insåg jag att jag fortfarande gick och funderade på den fina lille kissen - så då skickade jag ett mail till matten. Och sen vips, så igår åkte jag till Helsingborg och hämtade honom!

Men Snuff... nog är han väl lite tuffare än namnet "Snuff"?! Vi får ha en liten namntävling. Vinsten består, förutom ära och berömmelse förstås, av en stor gosig spinnande kram från sötnosen i fråga. Vad tycker ni??

Ikväll gör Foppa entré!

Ikväll gör Foppa entré i Landskampen samtidigt som fotproblemen fortsätter på andra sidan Atlanten. Och här sitter han och sågar "sin egen" toffel... ;)