Hur svårt kan det vara att bara sätta sig och läsa en bok rakt upp och ner? Tydligen jättesvårt, om du frågar mig... Jag kan helt omöjligt koncentrera mig mer än några sidor i taget. Plugga 10 min, pausa 30 min - i den takten kommer man inte så långt på en dag... och det är kanske därför som jag egentligen skulle ha läst 300 sidor mer tills imorgon än vad jag "hunnit" med?
Suck.
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Det kom ett mail...
Ett långt mail. Från en förtvivlad fd kollega.
Efter en månad har deras nya chef fått kalla fötter, lämnat jobbet gråtande och inte återkommit på hela veckan... Usch, jag kan se deras kaos framför mig. Jag vet precis hur de har det. Jag kan inte låta bli att få dåligt samvete. Men det är väl inte mitt fel att jag sagt upp mig och att de anställt fel ersättare?
Jag kände mig tveksam till deras val av ny chef från början, men inte av anledningen att jag inte trodde hon skulle klara det. Snarare för att hon verkade "överkvalificerad" och skulle kosta lite för mycket för byråns budget. Men jag valde att inte låta det vara mitt problem. För jag hade ju sagt upp mig, right?!
20 års erfarenhet från (flyg-)branschen, minst 10 års erfarenhet som ledare inom samma bransch samt ett års erfarenhet från affärsresebyråbranschen bådade väl ganska gott? När jag träffade henne under hennes första vecka på nya jobbet var jag övertygad om att hon skulle göra ett jättebra jobb, och jag ska erkänna att jag kände att "okej, hon kommer göra ett bättre och proffsigare jobb än jag gjort, men jag är ändå jäkligt stolt över vad jag åstadkommit - från noll till hundra på tre år".
Men jag har aldrig sagt att mitt fd jobb var lätt. Ju mer distans jag får till det desto mer inser jag hur extremt komplext det var. Stundtals roligt, stundtals förtvivlande. Alltid utmanande.
Jag ska erkänna att min första tanke var att åka upp och hjälpa dem till rätta. Jag känner ansvar för byrån, det är ju min lilla bebis. Fel, det var min lilla bebis. Nu är den inte alls min.
Men så insåg jag varför jag slutade. För att jag inte mådde bra av det. Det är inte mitt problem. Försöker jag övertyga mig själv om.
Men det hjälps inte, för jag ser stackars kollegans kaos framför mig och önskar henne ett mycket bättre öde. Utan henne hade jag också sprungit hem gråtande för länge, länge sen...
Efter en månad har deras nya chef fått kalla fötter, lämnat jobbet gråtande och inte återkommit på hela veckan... Usch, jag kan se deras kaos framför mig. Jag vet precis hur de har det. Jag kan inte låta bli att få dåligt samvete. Men det är väl inte mitt fel att jag sagt upp mig och att de anställt fel ersättare?
Jag kände mig tveksam till deras val av ny chef från början, men inte av anledningen att jag inte trodde hon skulle klara det. Snarare för att hon verkade "överkvalificerad" och skulle kosta lite för mycket för byråns budget. Men jag valde att inte låta det vara mitt problem. För jag hade ju sagt upp mig, right?!
20 års erfarenhet från (flyg-)branschen, minst 10 års erfarenhet som ledare inom samma bransch samt ett års erfarenhet från affärsresebyråbranschen bådade väl ganska gott? När jag träffade henne under hennes första vecka på nya jobbet var jag övertygad om att hon skulle göra ett jättebra jobb, och jag ska erkänna att jag kände att "okej, hon kommer göra ett bättre och proffsigare jobb än jag gjort, men jag är ändå jäkligt stolt över vad jag åstadkommit - från noll till hundra på tre år".
Men jag har aldrig sagt att mitt fd jobb var lätt. Ju mer distans jag får till det desto mer inser jag hur extremt komplext det var. Stundtals roligt, stundtals förtvivlande. Alltid utmanande.
Jag ska erkänna att min första tanke var att åka upp och hjälpa dem till rätta. Jag känner ansvar för byrån, det är ju min lilla bebis. Fel, det var min lilla bebis. Nu är den inte alls min.
Men så insåg jag varför jag slutade. För att jag inte mådde bra av det. Det är inte mitt problem. Försöker jag övertyga mig själv om.
Men det hjälps inte, för jag ser stackars kollegans kaos framför mig och önskar henne ett mycket bättre öde. Utan henne hade jag också sprungit hem gråtande för länge, länge sen...
måndag 28 september 2009
En härlig Stockholmshelg med Öviksbrudarna!
Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm. Det har varit en väldigt trevlig helg (trots diverse förkylningar och halsont) och förstås jättekul att träffa Öviksbrudarna! Och det var inte utan att det kändes lite (mycket) konstigt att jag skulle åka "hem" söderut, och alla andra norrut...
I fredags var planen att promenera milen ute på Lidingö i samband med att jag hämtade nummerlappen, men med tanke på att dagsformen inte alls var speciellt bra så blev det inte något av det. Det blev som sagt istället en dag strosande på stan, lite shopping och mot slutet väldigt gnälligt och småfebrigt... Men en Ipren räddade kvällen och vi slöt upp med resten av gänget på Imperiet för middag.
I lördags var halsen lite piggare, och vi hann först med lite mer strosande på stan innan det var dags att sluta upp med ytterligare två (stockholmska) Övikstjejer för dagens (helgens?) höjdpunkt: Djurgården-Modo på Hovet! Foppas fot höll i premiärmatchen i torsdags och han spelade alltså även i lördags - och som han spelade!
Att säga att han är i toppform är en stor överdrift, han kan ännu mycket bättre, men det var nog ingen på Hovet som klagade över uppvisningen. Inte ens Djurgårdarna, innerst inne...
Efter fem minuters spelande hade han redan hunnit uppsöka utvisningsbåset två gånger, det är ett gott tecken. Det är oftast när han är som grinigast som han spelar som bäst. Eller som han sa själv till nån kvällstidning "Jag var väldigt grining, jag måste ha sovit dåligt inatt...".
Det var skönt att se att han inte tog det försiktigt i närkamperna utan verkligen gick in hundra procent, det borde betyda att fotj*veln känns rätt okej. Handlederna var det som vanligt inget fel på; han spelade fram till 1-1 målet och drog själv upp det avgörande 2-1 målet i krysset i förlängningen...
Men självklart har man lärt sig att inte ropa hej än. Det är ju inte direkt första comebacken han har försökt sig på... Jag håller tummarna för att foten håller och att han känner sig "okej" och kan fortsätta spela hela säsongen (om han själv tycker han är "okej" så kan man räkna med att han håller världsklass, annars brukar han mest recensera sig själv som "värdelös"... allt är relativt). I så fall blir det ju förstås spännande att se om han hamnar i NHL eller Modo, men som sagt ett steg i taget...
Laddar med vitamindryck "för skärpa" på bussen från Ropsten till Lidingövallen. Nummerlapps- och chip-pyssel i solen. Jätteladdade. Verkligen.
Och igår var det ju dags för Lidingö Tjejlopp. Det var inte bara jag som kände mig lite krasslig, så det var väl inte världens mest laddade gäng som slöt upp på Lidingövallen och pysslade med nummerlapparna. Bäst att lyda instruktionerna och skriva telefonnummer till närmast anhörig på baksidan av nummerlappen, man vet ju aldrig om man kollapsar där ute i skogen nånstans...
Som vi sa, hemma hade vi aldrig gett oss ut och sprungit igår med tanke på dagsformen, men när vi nu ändå var där så kunde man ju lika gärna försöka... Eftersom jag haft ont i halsen och varit febrig i två dagar så siktade jag in mig på en promenad runt milen - och om jag skulle orka något annat än promenad var det bara bonus.
Det gick faktiskt lite bättre än så. Med tanke på omständigheterna är jag väldigt nöjd med att jag sprang (ja, hela spurten sprang jag faktiskt!) in på 1 h 26 min 47 sek, om jag inte minns helt fel. Jag tog det lugnt, men "sprang" så mycket jag orkade, i lugn takt utan att försöka utmana mig själv. I uppförsbackarna gick jag, och det med gott samvete - för jag var i gott sällskap, av många som såg ut att vara mycket mer vältränade än jag. Och i några partier blev jag lite bekväm och fortsatte promenerande lite längre än jag kanske behövt efter backens slut...
Tyckte inte att det fanns någon anledning att pressa och plåga en kropp som uppenbarligen försökt säga ifrån att den inte var så sugen på detta just nu. Kanske var det därför som den var så pass samarbetsvillig ändå? :)
Tur att allting är relativt. Jag kom i mål på en tid 26 minuter långsammare än den snabbaste i sällskapet. Och då var hon ändå missnöjd för att hon missat att klara sig under timmen med bara några sekunder. Själv var jag jättenöjd att jag kom i mål, hade krafter kvar att spruta in på målrakan - och kände mig hyfsat fräsch!
Förra helgen sprang jag 9 km på ca 80 min, och enda gången jag har försökt mig på 10 km var i måndags och då tog det nästan 100 min. Och med tanke på det så var det ju nästan tom en bra tid. =P
Fram till 7 km kändes benen ganska fräscha faktiskt (passerade 7 km efter ca 60 min), men i backen vid 8 km dog de. Trots att jag gick upp för backen. Det var nästan tvärstopp. Men jag kom upp till slut, och tog mig ju även i mål. Sista kilometrarna var benen tunga och tårna onda.
Uppvärmning, start och slagna glada hjältar!
Andra bloggar om: lidingö tjejlopp, lidingöloppet, hockey, hovet, modo, foppa, djurgården, fotjäveln
I fredags var planen att promenera milen ute på Lidingö i samband med att jag hämtade nummerlappen, men med tanke på att dagsformen inte alls var speciellt bra så blev det inte något av det. Det blev som sagt istället en dag strosande på stan, lite shopping och mot slutet väldigt gnälligt och småfebrigt... Men en Ipren räddade kvällen och vi slöt upp med resten av gänget på Imperiet för middag.
I lördags var halsen lite piggare, och vi hann först med lite mer strosande på stan innan det var dags att sluta upp med ytterligare två (stockholmska) Övikstjejer för dagens (helgens?) höjdpunkt: Djurgården-Modo på Hovet! Foppas fot höll i premiärmatchen i torsdags och han spelade alltså även i lördags - och som han spelade!
Att säga att han är i toppform är en stor överdrift, han kan ännu mycket bättre, men det var nog ingen på Hovet som klagade över uppvisningen. Inte ens Djurgårdarna, innerst inne...
Efter fem minuters spelande hade han redan hunnit uppsöka utvisningsbåset två gånger, det är ett gott tecken. Det är oftast när han är som grinigast som han spelar som bäst. Eller som han sa själv till nån kvällstidning "Jag var väldigt grining, jag måste ha sovit dåligt inatt...".
Det var skönt att se att han inte tog det försiktigt i närkamperna utan verkligen gick in hundra procent, det borde betyda att fotj*veln känns rätt okej. Handlederna var det som vanligt inget fel på; han spelade fram till 1-1 målet och drog själv upp det avgörande 2-1 målet i krysset i förlängningen...
En ytterst välregisserad föreställning på Hovet i lördags. 250 tillresta Modosupportrar från Övik och minst lika många anslutande på egen hand. Djurgården-Modo 1-2 där Foppa assisterade till Modos första mål - och förstås själv gjorde det avgörande målet i förlängningen. Vem hade trott något annat?!
Men självklart har man lärt sig att inte ropa hej än. Det är ju inte direkt första comebacken han har försökt sig på... Jag håller tummarna för att foten håller och att han känner sig "okej" och kan fortsätta spela hela säsongen (om han själv tycker han är "okej" så kan man räkna med att han håller världsklass, annars brukar han mest recensera sig själv som "värdelös"... allt är relativt). I så fall blir det ju förstås spännande att se om han hamnar i NHL eller Modo, men som sagt ett steg i taget...
Laddar med vitamindryck "för skärpa" på bussen från Ropsten till Lidingövallen. Nummerlapps- och chip-pyssel i solen. Jätteladdade. Verkligen.Och igår var det ju dags för Lidingö Tjejlopp. Det var inte bara jag som kände mig lite krasslig, så det var väl inte världens mest laddade gäng som slöt upp på Lidingövallen och pysslade med nummerlapparna. Bäst att lyda instruktionerna och skriva telefonnummer till närmast anhörig på baksidan av nummerlappen, man vet ju aldrig om man kollapsar där ute i skogen nånstans...
Som vi sa, hemma hade vi aldrig gett oss ut och sprungit igår med tanke på dagsformen, men när vi nu ändå var där så kunde man ju lika gärna försöka... Eftersom jag haft ont i halsen och varit febrig i två dagar så siktade jag in mig på en promenad runt milen - och om jag skulle orka något annat än promenad var det bara bonus.
Det gick faktiskt lite bättre än så. Med tanke på omständigheterna är jag väldigt nöjd med att jag sprang (ja, hela spurten sprang jag faktiskt!) in på 1 h 26 min 47 sek, om jag inte minns helt fel. Jag tog det lugnt, men "sprang" så mycket jag orkade, i lugn takt utan att försöka utmana mig själv. I uppförsbackarna gick jag, och det med gott samvete - för jag var i gott sällskap, av många som såg ut att vara mycket mer vältränade än jag. Och i några partier blev jag lite bekväm och fortsatte promenerande lite längre än jag kanske behövt efter backens slut...
Tyckte inte att det fanns någon anledning att pressa och plåga en kropp som uppenbarligen försökt säga ifrån att den inte var så sugen på detta just nu. Kanske var det därför som den var så pass samarbetsvillig ändå? :)
Tur att allting är relativt. Jag kom i mål på en tid 26 minuter långsammare än den snabbaste i sällskapet. Och då var hon ändå missnöjd för att hon missat att klara sig under timmen med bara några sekunder. Själv var jag jättenöjd att jag kom i mål, hade krafter kvar att spruta in på målrakan - och kände mig hyfsat fräsch!
Förra helgen sprang jag 9 km på ca 80 min, och enda gången jag har försökt mig på 10 km var i måndags och då tog det nästan 100 min. Och med tanke på det så var det ju nästan tom en bra tid. =P
Fram till 7 km kändes benen ganska fräscha faktiskt (passerade 7 km efter ca 60 min), men i backen vid 8 km dog de. Trots att jag gick upp för backen. Det var nästan tvärstopp. Men jag kom upp till slut, och tog mig ju även i mål. Sista kilometrarna var benen tunga och tårna onda.
Uppvärmning, start och Andra bloggar om: lidingö tjejlopp, lidingöloppet, hockey, hovet, modo, foppa, djurgården, fotjäveln
söndag 27 september 2009
(Inte) den bästa uppladdningen
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra idag. Springa eller inte springa? Det vore nog smartast att inte springa. Men jag känner mig iaf lite piggare idag. I fredags mådde jag inte alls bra, halsen var svullen och jag var nog lite febrig mest hela dagen - antagligen blev det inte bättre av att vi gick på stan hela dagen i väntan på att alla skulle sluta upp och sen gå ut och käka på kvällen. Innan det var dags för middag var jag redo att kasta in handduken och åka "hem" till hotellet och lägga mig... Men det blev en Ipren istället, och så orkade jag några timmar till.
Igår var halsen halvbra och jag hostade hela tiden istället. Lite shopping och sen en mycket välregisserad hockeymatch på Hovet. Foppa kan än!
Tidigt i säng och jag har sovit ordentligt för första natten i Stockholm (kan inte sova när jag har ont i halen). Lite bättre idag - men kraxig, hes och slö. Men jag byter om till joggingoutfit och drar till Lidingö och känner efter lite längre fram under dagen, kanske blir det bara en promenerande mil istället...
Igår var halsen halvbra och jag hostade hela tiden istället. Lite shopping och sen en mycket välregisserad hockeymatch på Hovet. Foppa kan än!
Tidigt i säng och jag har sovit ordentligt för första natten i Stockholm (kan inte sova när jag har ont i halen). Lite bättre idag - men kraxig, hes och slö. Men jag byter om till joggingoutfit och drar till Lidingö och känner efter lite längre fram under dagen, kanske blir det bara en promenerande mil istället...
fredag 25 september 2009
God morgon Stockholm
Idag vaknade jag till en ny dag i Stockholm - med en ny omgång förkylning, halsont och lite febrig. Det ingick inte riktigt i min plan. Men kan ju förklara varför jag inte känt mig pigg tidigare i veckan...
Nåja, jag tar mig till Lidingö idag och hämtar ut nummerlappen, men skippar den planerade 10 km-promenaden för att kolla banan och strosar istället på stan i eftermiddag i väntan på att resten av gängen anländer storstaden.
Om halsontet håller i sig och jag inte kan springa på söndag så är det inte så mycket att göra åt det. Inte lönt att oroa sig för det redan nu. Det blir som det blir. Det finns ju fler höjdpunkter än Lidingömilen den här helgen, även om allt blir lite jobbigare när man är mossig i hjärnan...
Nåja, jag tar mig till Lidingö idag och hämtar ut nummerlappen, men skippar den planerade 10 km-promenaden för att kolla banan och strosar istället på stan i eftermiddag i väntan på att resten av gängen anländer storstaden.
Om halsontet håller i sig och jag inte kan springa på söndag så är det inte så mycket att göra åt det. Inte lönt att oroa sig för det redan nu. Det blir som det blir. Det finns ju fler höjdpunkter än Lidingömilen den här helgen, även om allt blir lite jobbigare när man är mossig i hjärnan...
torsdag 24 september 2009
Who is the Biggest Loser? (v 7)
Jag och Ofelia har bestämt oss för att hänga på Who is the Biggest Loser? 2.0-utmaningen från Sara och Karin. Who is the Biggest Loser pågår 18 veckor och målet är att gå ner 10 kg på dessa 18 veckor (för min del totalt 13 kg då jag redan tjuvstartat lite tidigare). Resultatet redovisas på torsdagar.
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
15 jun -0,8 kg
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
Vecka 6 (17 sep) +0,4 kg (totalt -5,6 kg)
Vecka 7 (24 sep) +1,0 kg (totalt -4,6 kg)
Ännu en dålig vecka. Och jag har säkert gjort mig förtjänt av dagens resultat. Det är nåt lurt på gång i kroppen igen, det känns inte alls hundra... Kanske chockade jag kroppen med helgens joggande. Det fick bära eller brista. Det kan hända att det brast...
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
Eftersom jag hade smygstartat en formcheck tidigare i sommar och lyckats gå ner några kilo i början på sommaren (fast också gått upp några igen under mitten av sommaren) så har jag valt att ändra mitt totala mål efter dessa 18 biggest loser-veckor till 13 kg, varav 10 kg ska bort under denna period. Total viktminskning som anges är alltså beräknat på startvikt 1 jun.
Exakt startvikt för biggest loser-utmaningen är lite oklar, men uppskattningsvis nånstans på ca -1 eller -2 kg.
15 jun -0,8 kg
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
Vecka 6 (17 sep) +0,4 kg (totalt -5,6 kg)
Vecka 7 (24 sep) +1,0 kg (totalt -4,6 kg)
Ännu en dålig vecka. Och jag har säkert gjort mig förtjänt av dagens resultat. Det är nåt lurt på gång i kroppen igen, det känns inte alls hundra... Kanske chockade jag kroppen med helgens joggande. Det fick bära eller brista. Det kan hända att det brast...
onsdag 23 september 2009
Vilar mig i form
Det blev ingen joggning idag som planerat. Varken 10 km eller 5 km. Vaden har ont och jag känner mig inte riktigt hundra. Jag satsar på att vila mig i form istället...
Imorgon eftermiddag bär det av norrut mot Stockholm för en riktigt trevlig helg med "Öviks-brudarna". God mat, gott sällskap, hotellfrukost, shopping, hockey och Lidingö-milen står på schemat! :)
Imorgon eftermiddag bär det av norrut mot Stockholm för en riktigt trevlig helg med "Öviks-brudarna". God mat, gott sällskap, hotellfrukost, shopping, hockey och Lidingö-milen står på schemat! :)
Att jobba eller inte jobba
Det är frågan.
Det är nog en stor anledning till att jag har haft svårt att koncentrera mig och fokusera hundra procent på pluggandet. Sen jag började skolan har jag blivit uppringd från tre olika företag, som jag sökt jobb hos tidigare i sommar, och nu varit på intervju hos alla tre. Det har tagit en del fokus från skolan, dels genom att förbereda sig för intervjuerna och läsa på om företagen och dels genom alla tankar och funderingar detta skapar...
Vill jag jobba? Vill jag plugga? Är detta jobb något för mig? Eller detta? Eller kanske det första? Vad gör jag om jag får ett ja från ett jobb? Är jag beredd att hoppa av skolan då? Är jobbet så intressant? Eller är det mer taktiskt klokt att läsa klart terminen? Är det rätt för mig? Men om jag får en hyfsad lön? Vilken lön ska jag ha som minimikrav för att det ska vara lönt att avbryta skolan och börja jobba istället? Orkar jag läsa denna boken och lägga denna energin på det här skolarbetet om det skulle vara så att jag hoppar av snart? Törs jag tacka nej om jag skulle bli erbjuden ett jobb? Vad vill jag? Vad fan vill jag?
I förmiddags blev jag dessutom uppringd av ett bemannings-/konsultföretag som "hade blivit tipsade om att jag jobbat inom hotellbranschen och nu var jobbsökande i Öviks-trakten". Jag sa som det var, att visst jag har en viss erfarenhet från hotellbranschen men att det kanske inte är min specialitet, däremot har jag bra erfarenhet från andra delar av turism-/resebranschen. Och dessutom så har jag flyttat ifrån Övik och befinner mig numera i Malmö. Fast det gjorde tydligen inte så mycket, eftersom det här konsultföretaget har kontor i Malmö också. Så jag mailade in mitt CV som jag blev ombedd att göra...
Jag är grymt nyfiken på vem som lämnat in detta tips! (Dessutom är jag nyfiken på vad det är för vakans i Övik detta avser, det kom jag mig inte för att fråga...) Jag misstänker att det är någon som jag haft att göra med genom jobbet där uppe i Övik, men de bör ju alla veta att jag flyttat från Övik (eftersom de vet att jag inte längre jobbar)... hmm. Ännu en sak att fundera på! ;)
I eftermiddag har jag varit på en andra intervju på ett av de tre företagen (jag har aldrig varit på en "andra intervju" tidigare, så bara det var ju intressant i sig). Ett jobb som från början lät sådär halvintressant, men som framför allt efter dagens session verkar mer och mer intressant. Så nu är snart väntetiden över, snart vet jag om jag har något "problem" (läs: jobb att ta ställning till) eller om jag ska ställa in siktet på att fokusera på att lära mig projektledning!
Ett nej har jag inkasserat hitintills (från det minst intressanta jobbet), och två frågetecken kvarstår alltså... Det är ju tur att det är så roligt att vänta!
Det är nog en stor anledning till att jag har haft svårt att koncentrera mig och fokusera hundra procent på pluggandet. Sen jag började skolan har jag blivit uppringd från tre olika företag, som jag sökt jobb hos tidigare i sommar, och nu varit på intervju hos alla tre. Det har tagit en del fokus från skolan, dels genom att förbereda sig för intervjuerna och läsa på om företagen och dels genom alla tankar och funderingar detta skapar...
Vill jag jobba? Vill jag plugga? Är detta jobb något för mig? Eller detta? Eller kanske det första? Vad gör jag om jag får ett ja från ett jobb? Är jag beredd att hoppa av skolan då? Är jobbet så intressant? Eller är det mer taktiskt klokt att läsa klart terminen? Är det rätt för mig? Men om jag får en hyfsad lön? Vilken lön ska jag ha som minimikrav för att det ska vara lönt att avbryta skolan och börja jobba istället? Orkar jag läsa denna boken och lägga denna energin på det här skolarbetet om det skulle vara så att jag hoppar av snart? Törs jag tacka nej om jag skulle bli erbjuden ett jobb? Vad vill jag? Vad fan vill jag?
I förmiddags blev jag dessutom uppringd av ett bemannings-/konsultföretag som "hade blivit tipsade om att jag jobbat inom hotellbranschen och nu var jobbsökande i Öviks-trakten". Jag sa som det var, att visst jag har en viss erfarenhet från hotellbranschen men att det kanske inte är min specialitet, däremot har jag bra erfarenhet från andra delar av turism-/resebranschen. Och dessutom så har jag flyttat ifrån Övik och befinner mig numera i Malmö. Fast det gjorde tydligen inte så mycket, eftersom det här konsultföretaget har kontor i Malmö också. Så jag mailade in mitt CV som jag blev ombedd att göra...
Jag är grymt nyfiken på vem som lämnat in detta tips! (Dessutom är jag nyfiken på vad det är för vakans i Övik detta avser, det kom jag mig inte för att fråga...) Jag misstänker att det är någon som jag haft att göra med genom jobbet där uppe i Övik, men de bör ju alla veta att jag flyttat från Övik (eftersom de vet att jag inte längre jobbar)... hmm. Ännu en sak att fundera på! ;)
I eftermiddag har jag varit på en andra intervju på ett av de tre företagen (jag har aldrig varit på en "andra intervju" tidigare, så bara det var ju intressant i sig). Ett jobb som från början lät sådär halvintressant, men som framför allt efter dagens session verkar mer och mer intressant. Så nu är snart väntetiden över, snart vet jag om jag har något "problem" (läs: jobb att ta ställning till) eller om jag ska ställa in siktet på att fokusera på att lära mig projektledning!
Ett nej har jag inkasserat hitintills (från det minst intressanta jobbet), och två frågetecken kvarstår alltså... Det är ju tur att det är så roligt att vänta!
Har vi tur får vi se Foppa spela på lördag
Enligt den tillförlitliga källan Aftonblaskan är Foppa tillbaka på isen - redan imorgon! Och om vi, som ska till Stockholm i helgen, har tur kanske han spelar även på lördag. :)
Update: Även modohockey.se säger samma sak, känns lite mer tillförlitligt...
En månad som skåning - hur känns det?!
Nu har jag varit skåning på heltid en dryg månad. Men frågan är om jag har funnit mig till rätta?
Svaret är nog tveksamt. Jag har ingen stad/ort/plats som är "hemma" och inte heller nåt boende som är "hemma". Men jag jobbar på saken. Jag har bestämt mig för att ge Malmö en chans, då det är den stad här nere i södern som jag har mest anknytning till - trots att jag har en känsla av att stan är för stor för mig... Men det vet man inte förrän man testat!
Livet känns fortfarande lite smått förvirrande och jag har nu turnerat runt som inneboende och bott i min kappsäck i snart två månader. Det är ingen optimal situation för att "komma till ro", men jag är tacksam för att få låna tak över huvudet och inte ha något jättepanik att hitta mitt eget bo, vilket inte är så lätt i dessa bostadsbristtider... ;)
När jag tänker "hemma" tänker jag fortfarande Övik. Och kommer nog att göra så ett bra tag framöver. Jag saknar både stan och människorna. Även om jag i Övik inte har särskilt många nära vänner, så har jag ändå ett par stycken som jag "klickar" väldigt bra med. Som är på. (you know) Vi pratar kvalitet, inte kvantitet. I miss you!
Kanske blir det också Övik som blir mitt hemma igen framöver, vem vet, men det får vi inte veta förrän jag provat på Skånelandet på riktigt ett längre tag. Det är bara något jag måste göra, i min strävan efter att bli "... i framtiden tillfreds" som Emliscious så fint skriver.
Pluggandet då? Hur går det? I ärlighetens namn sådär. Jag har inte riktigt kommit in i studietekniken och självdisciplinen man behöver för att hinna (läs: ta sig tid) att plugga och läsa allt det man behöver. Just nu känns det som jag har en stor tröskel framför mig att komma över. Men kanske rullar det på lite lättare efter den...
Om jag ångrar mig? Inte alls. Man ångrar bara det man inte gör... ;)
Svaret är nog tveksamt. Jag har ingen stad/ort/plats som är "hemma" och inte heller nåt boende som är "hemma". Men jag jobbar på saken. Jag har bestämt mig för att ge Malmö en chans, då det är den stad här nere i södern som jag har mest anknytning till - trots att jag har en känsla av att stan är för stor för mig... Men det vet man inte förrän man testat!
Livet känns fortfarande lite smått förvirrande och jag har nu turnerat runt som inneboende och bott i min kappsäck i snart två månader. Det är ingen optimal situation för att "komma till ro", men jag är tacksam för att få låna tak över huvudet och inte ha något jättepanik att hitta mitt eget bo, vilket inte är så lätt i dessa bostadsbristtider... ;)
När jag tänker "hemma" tänker jag fortfarande Övik. Och kommer nog att göra så ett bra tag framöver. Jag saknar både stan och människorna. Även om jag i Övik inte har särskilt många nära vänner, så har jag ändå ett par stycken som jag "klickar" väldigt bra med. Som är på. (you know) Vi pratar kvalitet, inte kvantitet. I miss you!
Kanske blir det också Övik som blir mitt hemma igen framöver, vem vet, men det får vi inte veta förrän jag provat på Skånelandet på riktigt ett längre tag. Det är bara något jag måste göra, i min strävan efter att bli "... i framtiden tillfreds" som Emliscious så fint skriver.
Pluggandet då? Hur går det? I ärlighetens namn sådär. Jag har inte riktigt kommit in i studietekniken och självdisciplinen man behöver för att hinna (läs: ta sig tid) att plugga och läsa allt det man behöver. Just nu känns det som jag har en stor tröskel framför mig att komma över. Men kanske rullar det på lite lättare efter den...
Om jag ångrar mig? Inte alls. Man ångrar bara det man inte gör... ;)
måndag 21 september 2009
Döda ben efter 10 km...
Idag var det premiär för milen. Det blev för första gången två varv runt 5 km-slingan. Första varvet gick hyfsat bra, men benen var inte helt pigga. Andra varvet fick jag verkligen kämpa mig genom. Det var tungt, tungt, tungt. Helt sjukt tungt faktiskt... Dessutom fick jag ont i tårna och en blåsa på foten = allmänt kinkig... Slitigt, kämpigt, ont.
Planen var att även andra varvet bara gå-pausa två gånger, men det var inte genomförbart. Jag sprang (ja, ni vet ju hur jag definierar "springa"...) på enligt planerna fram till 2,5 km-markeringen, men sen gick det bara inte. Sista biten blev småhaltande, både bildligt och bokstavligt... Och det kändes som en evighet innan jag kom till målet. Och det vittnar också tiden om; 1 h 40 min!
Det hade nog gått snabbare att krypa runt...
Men jag kan förstå mina ben. På tre dagar har jag nu 26 kilometer i benen - det har definitivt aldrig hänt tidigare i benens 28-åriga liv. Visserligen har jag nu tagit mig runt 10 km (nästan) joggandes, men jag har verkligen ingen bra känsla i kroppen inför milen på söndag...
Imorgon blir det vila för benen, och på onsdag är det dags igen (och sen blev det flera dagars välförtjänst vila för stackars benen). Men beroende på hur benen känns kanske det bara blir 5 km då (istället för planerade 10 km) - jag tror det är viktigare att ha med sig en skön känsla inför helgen än fler mördande kilometer...
Planen var att även andra varvet bara gå-pausa två gånger, men det var inte genomförbart. Jag sprang (ja, ni vet ju hur jag definierar "springa"...) på enligt planerna fram till 2,5 km-markeringen, men sen gick det bara inte. Sista biten blev småhaltande, både bildligt och bokstavligt... Och det kändes som en evighet innan jag kom till målet. Och det vittnar också tiden om; 1 h 40 min!
Det hade nog gått snabbare att krypa runt...
Men jag kan förstå mina ben. På tre dagar har jag nu 26 kilometer i benen - det har definitivt aldrig hänt tidigare i benens 28-åriga liv. Visserligen har jag nu tagit mig runt 10 km (nästan) joggandes, men jag har verkligen ingen bra känsla i kroppen inför milen på söndag...
Imorgon blir det vila för benen, och på onsdag är det dags igen (och sen blev det flera dagars välförtjänst vila för stackars benen). Men beroende på hur benen känns kanske det bara blir 5 km då (istället för planerade 10 km) - jag tror det är viktigare att ha med sig en skön känsla inför helgen än fler mördande kilometer...
söndag 20 september 2009
7 km med tunga, tunga ben
Det kanske hade varit smartare att vila benen idag och satsa på att knäcka milen med lite piggare ben i morgon när jag är tillbaka i Malmö. Men det är inte alltid man är så smart, det gäller ju att smida medans järnet är varmt!
7 km tog jag mig i alla fall runt idag, med tunga tunga ben. Det blev fyra gå-pauser, men om benen hade fått bestämma hade det blivit många många fler....
Planen för veckan är följande:
Måndag - 10 km
Tisdag - vila
Onsdag - 10 km
Torsdag - vila, resa till Stockholm
Fredag - ev promenad Lidingö-milen om det går, annars vila
Lördag - vila, hockey DIF-Modo
Söndag - Lidingö-milen
7 km tog jag mig i alla fall runt idag, med tunga tunga ben. Det blev fyra gå-pauser, men om benen hade fått bestämma hade det blivit många många fler....
Planen för veckan är följande:
Måndag - 10 km
Tisdag - vila
Onsdag - 10 km
Torsdag - vila, resa till Stockholm
Fredag - ev promenad Lidingö-milen om det går, annars vila
Lördag - vila, hockey DIF-Modo
Söndag - Lidingö-milen
lördag 19 september 2009
9 km... det är bara 1 km kvar till milen!
Det är inte utan att man förstår att jag faktiskt hade MVG i matte... =P
Igår blev det varken något promenerande eller joggande som planerat. Så därför var det läge att ta igen det idag. Jag har ju ännu så länge inte tagit mig runt mer än 5 km i taget, men faktum kvarstår - att det är en vecka kvar till milen.
Så idag blev det två varv runt "lilla Onslunda-rundan", dvs ca 9 km. Förkylningen känns borta (lite snuvig brukar jag vara flera veckor efteråt så det kan jag inte ta hänsyn till), och nu finns det inte så mycket mer tid kvar att spela på. Visserligen har jag inte rört på mig på en vecka, och jag har inte sprungit mer än 5 km på säkert 4-5 år (dvs antagligen när jag sprang Tjejmilen, vilket år nu det var). Mjukstart har jag inte tid med just nu!
Första varvet kändes helt okej, ungefär som senast jag sprang den rundan. Två korta gå-pauser (uppskattningsvis ca 100 m resp 200 m), uppför vardera backe. Precis innan "varvning" hade jag överläggning med mig själv om det var så smart att ta ett varv till, om jag orkade osv... men ja, jag kom fram till att jag får prova. Det är väl inte värre än att jag får gå andra varvet om jag inte orkar springa.
Eller ja, "springa" och "springa". Det är väl en skymf mot alla er som faktiskt springer, att kalla det jag gör för att springa. Men det känns så trist att skriva "lunka". Det blir lite roligare om jag iaf får kalla det springa - min definition på "springa" är således: inte gå. :)
Andra varvet gick faktiskt förvånansvärt bra. Det gick absolut inte snabbt och det var inga pigga ben. Men de kämpade på! Och även andra varvet klarades av med endast samma två korta gå-pauser, även om benen gjorde allt vad de kunde för att övertala mig om att ta en eller två extra gå-pauser. Men icke! Inte idag!
Summa summarum: 9 km med endast 4 korta gå-pauser. Det är jag jättenöjd med! Om jag fixar milen nästa helg med bara 5-6 gå-pauser så är jag skitnöjd! Men i ärlighetens namn så kommer jag vara nöjd om jag bara tar mig runt, hur det än går till... :)
Tiden då? Fantastiska ca 80 min. ;) Men jag ser det positiva - att jag faktiskt har orkat springa hela 80 min, det är fan bra avlilla stora mig!
Igår blev det varken något promenerande eller joggande som planerat. Så därför var det läge att ta igen det idag. Jag har ju ännu så länge inte tagit mig runt mer än 5 km i taget, men faktum kvarstår - att det är en vecka kvar till milen.
Så idag blev det två varv runt "lilla Onslunda-rundan", dvs ca 9 km. Förkylningen känns borta (lite snuvig brukar jag vara flera veckor efteråt så det kan jag inte ta hänsyn till), och nu finns det inte så mycket mer tid kvar att spela på. Visserligen har jag inte rört på mig på en vecka, och jag har inte sprungit mer än 5 km på säkert 4-5 år (dvs antagligen när jag sprang Tjejmilen, vilket år nu det var). Mjukstart har jag inte tid med just nu!
Första varvet kändes helt okej, ungefär som senast jag sprang den rundan. Två korta gå-pauser (uppskattningsvis ca 100 m resp 200 m), uppför vardera backe. Precis innan "varvning" hade jag överläggning med mig själv om det var så smart att ta ett varv till, om jag orkade osv... men ja, jag kom fram till att jag får prova. Det är väl inte värre än att jag får gå andra varvet om jag inte orkar springa.
Eller ja, "springa" och "springa". Det är väl en skymf mot alla er som faktiskt springer, att kalla det jag gör för att springa. Men det känns så trist att skriva "lunka". Det blir lite roligare om jag iaf får kalla det springa - min definition på "springa" är således: inte gå. :)
Andra varvet gick faktiskt förvånansvärt bra. Det gick absolut inte snabbt och det var inga pigga ben. Men de kämpade på! Och även andra varvet klarades av med endast samma två korta gå-pauser, även om benen gjorde allt vad de kunde för att övertala mig om att ta en eller två extra gå-pauser. Men icke! Inte idag!
Summa summarum: 9 km med endast 4 korta gå-pauser. Det är jag jättenöjd med! Om jag fixar milen nästa helg med bara 5-6 gå-pauser så är jag skitnöjd! Men i ärlighetens namn så kommer jag vara nöjd om jag bara tar mig runt, hur det än går till... :)
Tiden då? Fantastiska ca 80 min. ;) Men jag ser det positiva - att jag faktiskt har orkat springa hela 80 min, det är fan bra av
torsdag 17 september 2009
Who is the Biggest Loser? (v 6)
Jag och Ofelia har bestämt oss för att hänga på Who is the Biggest Loser? 2.0-utmaningen från Sara och Karin. Who is the Biggest Loser pågår 18 veckor och målet är att gå ner 10 kg på dessa 18 veckor (för min del totalt 13 kg då jag redan tjuvstartat lite tidigare). Resultatet redovisas på torsdagar.
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
Vecka 6 (17 sep) +0,4 kg (totalt -5,6 kg)
Nej, nu går det inge bra för mig. Jag var ju på gång, det här skulle bli en bra vecka! Jag trodde vi kom överens om det; jag, min kropp, Ofelia och hennes kropp?
Både i fredags och i lördag var jag ute i 5 km-spåret och kände mig verkligen på gång med joggingen, jag kände att jag skulle försöka mig på 10 km redan i början på veckan för att ha två veckor på mig att "känna in mig" på milen...
Men i söndags när jag vaknade insåg jag att det inte skulle bli nåt av det. Jag kände vad som var på gång i halsen, och mycket riktigt - sen dess har halshelvetet jäklats. Jag hatar verkligen att ha ont i halsen! Man orkar inte göra nåt, men man kan inte sova eftersom man knappt kan svälja och än mindre koppla av...
Nåja, jag är iaf glad att halsontet nu har gått över och istället övergått till en hederlig förkylning. Mot förkylning kan man värja sig med ipren, näsdukar och nässpray. Men mot halsont står man handfallen. Idag känner jag mig faktiskt hyfsat pigg, om än med snorig näsa, och tror att jag ska försöka mig på en lätt jogg (eller åtminstone promenad) imorgon.
För en vecka sen tyckte jag det var tight om tid med två veckor kvar - nu är det för jösses bara en vecka kvar...
Ett litet plus idag var alltså väntat. Har inte rört på mig sen i lördags, och när halsen gör ont får man (läs: jag) vara så snäll att ge halsen vad den behagar äta/dricka. Ett par dagar har den mest behagat äta blåbärssoppa, nyponsoppa och mackor. Inget annat smakar. Energin att klura ut en fantastisk middag lyser dessutom med sin frånvaro...
Så så är det med det. Men nu då? Nu har jag haft ont i vaden en vecka och varit förkyld med halsont en vecka? Kan nästa vecka få bli en bra vecka då? Skam den som ger sig!
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
Eftersom jag hade smygstartat en formcheck tidigare i sommar och lyckats gå ner några kilo i början på sommaren (fast också gått upp några igen under mitten av sommaren) så har jag valt att ändra mitt totala mål efter dessa 18 biggest loser-veckor till 13 kg, varav 10 kg ska bort under denna period. Total viktminskning som anges är alltså beräknat på startvikt 1 jun.
Exakt startvikt för biggest loser-utmaningen är lite oklar, men uppskattningsvis nånstans på ca -1 eller -2 kg.
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
Vecka 6 (17 sep) +0,4 kg (totalt -5,6 kg)
Nej, nu går det inge bra för mig. Jag var ju på gång, det här skulle bli en bra vecka! Jag trodde vi kom överens om det; jag, min kropp, Ofelia och hennes kropp?
Både i fredags och i lördag var jag ute i 5 km-spåret och kände mig verkligen på gång med joggingen, jag kände att jag skulle försöka mig på 10 km redan i början på veckan för att ha två veckor på mig att "känna in mig" på milen...
Men i söndags när jag vaknade insåg jag att det inte skulle bli nåt av det. Jag kände vad som var på gång i halsen, och mycket riktigt - sen dess har halshelvetet jäklats. Jag hatar verkligen att ha ont i halsen! Man orkar inte göra nåt, men man kan inte sova eftersom man knappt kan svälja och än mindre koppla av...
Nåja, jag är iaf glad att halsontet nu har gått över och istället övergått till en hederlig förkylning. Mot förkylning kan man värja sig med ipren, näsdukar och nässpray. Men mot halsont står man handfallen. Idag känner jag mig faktiskt hyfsat pigg, om än med snorig näsa, och tror att jag ska försöka mig på en lätt jogg (eller åtminstone promenad) imorgon.
För en vecka sen tyckte jag det var tight om tid med två veckor kvar - nu är det för jösses bara en vecka kvar...
Ett litet plus idag var alltså väntat. Har inte rört på mig sen i lördags, och när halsen gör ont får man (läs: jag) vara så snäll att ge halsen vad den behagar äta/dricka. Ett par dagar har den mest behagat äta blåbärssoppa, nyponsoppa och mackor. Inget annat smakar. Energin att klura ut en fantastisk middag lyser dessutom med sin frånvaro...
Så så är det med det. Men nu då? Nu har jag haft ont i vaden en vecka och varit förkyld med halsont en vecka? Kan nästa vecka få bli en bra vecka då? Skam den som ger sig!
måndag 14 september 2009
Halsont istället för milträning
Dagens plan var att ge mig på två varv runt 5 km-slingan (eftersom jag vilade igår och hade tänkt mig ha pigga ben idag) och således hamna på de 10 km jag strävar efter. Men istället har jag ont i halsen och känner mig allmänt seg och trött.
Jag tror att dagens enda två aktiviteter får bli de redan avklarade: arbetsintervju plus shopping av diverse förkylnings-/halsont-medikamenter på Apoteket.
Nu: soffläge. Sova.
Jag tror att dagens enda två aktiviteter får bli de redan avklarade: arbetsintervju plus shopping av diverse förkylnings-/halsont-medikamenter på Apoteket.
Nu: soffläge. Sova.
lördag 12 september 2009
På't igen!
Nu har jag i alla fall klarat 10 km inom loppet av 24 timmar... :)
Dagens 5 km-runda fick ungefär liknande upplägg som gårdagens - fast bättre! 500 meter uppvärmings-gång, 2500 meter jogging, ca 250 meter paus-promenad, och resterande 1750 meter jogg i mål. Det var ganska tungt runt 4 km idag också, men eftersom jag tog min paus-promenad lite längre fram idag än igår så var benen inte riiiiiktigt lika sega (paus-promenaden hamnade nu istället upp för en backe = jag slapp jogga upp för den). Många gånger var det väldigt lockande att stanna till, men jag lyckades klara det utan att tjuva...
Nästa gång får jag ta uppvärmningen innan starten - och därmed ska jag klara en 5:a med bara en liten gång-paus. Och sen ska det ju som sagt bara dubblas, hur svårt kan det va?!
Dagens 5 km-runda fick ungefär liknande upplägg som gårdagens - fast bättre! 500 meter uppvärmings-gång, 2500 meter jogging, ca 250 meter paus-promenad, och resterande 1750 meter jogg i mål. Det var ganska tungt runt 4 km idag också, men eftersom jag tog min paus-promenad lite längre fram idag än igår så var benen inte riiiiiktigt lika sega (paus-promenaden hamnade nu istället upp för en backe = jag slapp jogga upp för den). Många gånger var det väldigt lockande att stanna till, men jag lyckades klara det utan att tjuva...
Nästa gång får jag ta uppvärmningen innan starten - och därmed ska jag klara en 5:a med bara en liten gång-paus. Och sen ska det ju som sagt bara dubblas, hur svårt kan det va?!
fredag 11 september 2009
Mot 1 mil
Vaden är (nästan) frisk!
Så dagens tänkta promenad blev istället en joggingtur. 5 km-slingan på Bulltofta rekreationsområde fick en ny chans. Runt slingan finns det markeringar var 500:e meter, och jag körde 500 meter snabb gång som uppvärmning, sen 2000 meter jogging, 500 meter paus-promenad och 2000 meter jogging in i mål (nedvarvningspromenaden fick komma efter målgång).
Eller ja, iaf var det så jag hade tänkt mig. Och det gick jäkligt bra fram till 4 km-markeringen, då blev jag tvärtrött och var tvungen att ta mig en liten promenad. Men sen höll jag hela vägen in i mål, trots att sista 500 meterna bjuder på motlut...
Jag måste säga att det kändes förvånansvärt bra idag, och jag är lite imponerad över mig själv! Men det här var 5 km, och nu har jag bara två veckor på mig att dubbla detta då jag har tänkt mig att försöka klara 10 km på Lidingö Tjejlopp. Hur ska det gå till? Mina ben (eller flås för den delen) var ju inte direkt piggast i stan efter dessa 5 km...
Jag hade tänkt provträna på SATS nästa vecka, men jag tror att jag tänker om och lägger all träning i joggingspåret kommande två veckor. Hur ska jag lämpligast lägga upp taktiken??
Så dagens tänkta promenad blev istället en joggingtur. 5 km-slingan på Bulltofta rekreationsområde fick en ny chans. Runt slingan finns det markeringar var 500:e meter, och jag körde 500 meter snabb gång som uppvärmning, sen 2000 meter jogging, 500 meter paus-promenad och 2000 meter jogging in i mål (nedvarvningspromenaden fick komma efter målgång).
Eller ja, iaf var det så jag hade tänkt mig. Och det gick jäkligt bra fram till 4 km-markeringen, då blev jag tvärtrött och var tvungen att ta mig en liten promenad. Men sen höll jag hela vägen in i mål, trots att sista 500 meterna bjuder på motlut...
Jag måste säga att det kändes förvånansvärt bra idag, och jag är lite imponerad över mig själv! Men det här var 5 km, och nu har jag bara två veckor på mig att dubbla detta då jag har tänkt mig att försöka klara 10 km på Lidingö Tjejlopp. Hur ska det gå till? Mina ben (eller flås för den delen) var ju inte direkt piggast i stan efter dessa 5 km...
Jag hade tänkt provträna på SATS nästa vecka, men jag tror att jag tänker om och lägger all träning i joggingspåret kommande två veckor. Hur ska jag lämpligast lägga upp taktiken??
torsdag 10 september 2009
Who is the Biggest Loser? (v 5)
Jag och Ofelia har bestämt oss för att hänga på Who is the Biggest Loser? 2.0-utmaningen från Sara och Karin. Who is the Biggest Loser pågår 18 veckor och målet är att gå ner 10 kg på dessa 18 veckor (för min del totalt 13 kg då jag redan tjuvstartat lite tidigare). Resultatet redovisas på torsdagar.
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
1 kg minus, det är bara att tacka och ta emot!
Veckan har varit långt ifrån optimal, men jag väljer att tolka minuset som att jag trots allt gör nånting rätt. Trots ett bröllopskalas med massa godsaker (men där jag för övrigt kom i klänningen), trots ostrikt mathållning och trots endast två träningspass utöver promenader.
I söndags fick jag äntligen steppa igen, och det var hur roligt som helst! Tills jag sträckte vaden... Den gör fortfarande ont, men det känns som att det onda området minskat lite. Nu är det bara i nedre delen av vaden som det gör ont, och endast när jag "sträcker" vaden (går i trappor eller tar långa steg så att benet sträcks ut). Jag har tagit det lugnt ett par dagar men försökt promenera lite ändå för att kanske mjuka upp vaden (eller vad vet jag?)...
Törs jag utsätta vaden för större utmaningar nu och känna mig för, eller bör jag vara försiktig för att inte göra det hela värre?
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
Eftersom jag hade smygstartat en formcheck tidigare i sommar och lyckats gå ner några kilo i början på sommaren (fast också gått upp några igen under mitten av sommaren) så har jag valt att ändra mitt totala mål efter dessa 18 biggest loser-veckor till 13 kg, varav 10 kg ska bort under denna period. Total viktminskning som anges är alltså beräknat på startvikt 1 jun.
Exakt startvikt för biggest loser-utmaningen är lite oklar, men uppskattningsvis nånstans på ca -1 eller -2 kg.
22 jun -0,8 kg (-1,6 kg)
29 jun -0,6 kg (-2,2 kg)
6 jul -0,8 kg (-3,0 kg)
Vecka 1 (13 aug) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21 aug) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27 aug) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3 sep) -1,2 kg (totalt -5,0 kg)
Vecka 5 (10 sep) -1,0 kg (totalt -6,0 kg)
1 kg minus, det är bara att tacka och ta emot!
Veckan har varit långt ifrån optimal, men jag väljer att tolka minuset som att jag trots allt gör nånting rätt. Trots ett bröllopskalas med massa godsaker (men där jag för övrigt kom i klänningen), trots ostrikt mathållning och trots endast två träningspass utöver promenader.
I söndags fick jag äntligen steppa igen, och det var hur roligt som helst! Tills jag sträckte vaden... Den gör fortfarande ont, men det känns som att det onda området minskat lite. Nu är det bara i nedre delen av vaden som det gör ont, och endast när jag "sträcker" vaden (går i trappor eller tar långa steg så att benet sträcks ut). Jag har tagit det lugnt ett par dagar men försökt promenera lite ändå för att kanske mjuka upp vaden (eller vad vet jag?)...
Törs jag utsätta vaden för större utmaningar nu och känna mig för, eller bör jag vara försiktig för att inte göra det hela värre?
tisdag 8 september 2009
Det kanske kommer ett träningskonvent till Malmö
Jag hade lite ångest för de där projektidéerna som skulle presenteras idag. På väg till skolan imorse hade jag fortfarande bara kommit på två, men ingen speciellt bra tyckte jag. På bussen lyckades jag krysta fram en tredje. Varför är det så svårt att få idéer på beställning?
Vi var 60 personer på dagens seminarium, och alla hade ju som sagt i uppgift att ha med sig vardera 3 uppslag. Vi startade alltså dagen med 180 olika uppslag (snacka om allt mellan himmel och jord), och avslutade den med 15 projektidéer som det ska jobbas vidare med.
Och en av mina idéer var en av dessa 15!
Jag lyckades komma igenom tre olika gruppkonstellationer och tre olika "omröstningar" med min idé, som jag imorse egentligen inte tyckte var så mycket att ha. Men efterhand som dagen gick och jag fick gensvar på det jag presenterade så blev jag allt mer "patriotisk" och trodde mer och mer på min idé, och vid sista gruppkonstellationen så var det lite av en sport att komma med till topp-15...
Jag är kanske inte så dum som jag ser ut ändå... :)
Idén var så enkel som att anordna ett träningskonvent/hälsodag eller -helg. Jag har lite olika idéer på hur jag skulle vilja ha upplägget, men på torsdag (när alla ska välja vilket av de 15 projekten de vill jobba med) får jag veta vad jag får för medlemmar i min projektgrupp och då får vi diskutera vidare...
Jag har aldrig varit med på något träningskonvent själv, och har inga egna erfarenheter av detta, men jag tycker det verkar roligt... och ja, vill man ha nåt gjort får man väl göra det själv! :)
Har du några idéer/tips/önskemål etc på vad du skulle vilja ha (eller inte ha...) på ett tränings-/hälsoevent?
Tränar du, eller känner du någon som tränar i Malmö-trakten?
Tips på intressanta anläggningar/företag/lokaler/instruktörer?
Träningsformer, föreläsningar, produkter?
Andra bloggar om: träningskonvent, konvent, malmö, hälsodag, hälsohelg, träning
Vi var 60 personer på dagens seminarium, och alla hade ju som sagt i uppgift att ha med sig vardera 3 uppslag. Vi startade alltså dagen med 180 olika uppslag (snacka om allt mellan himmel och jord), och avslutade den med 15 projektidéer som det ska jobbas vidare med.
Och en av mina idéer var en av dessa 15!
Jag lyckades komma igenom tre olika gruppkonstellationer och tre olika "omröstningar" med min idé, som jag imorse egentligen inte tyckte var så mycket att ha. Men efterhand som dagen gick och jag fick gensvar på det jag presenterade så blev jag allt mer "patriotisk" och trodde mer och mer på min idé, och vid sista gruppkonstellationen så var det lite av en sport att komma med till topp-15...
Jag är kanske inte så dum som jag ser ut ändå... :)
Idén var så enkel som att anordna ett träningskonvent/hälsodag eller -helg. Jag har lite olika idéer på hur jag skulle vilja ha upplägget, men på torsdag (när alla ska välja vilket av de 15 projekten de vill jobba med) får jag veta vad jag får för medlemmar i min projektgrupp och då får vi diskutera vidare...
Jag har aldrig varit med på något träningskonvent själv, och har inga egna erfarenheter av detta, men jag tycker det verkar roligt... och ja, vill man ha nåt gjort får man väl göra det själv! :)
Har du några idéer/tips/önskemål etc på vad du skulle vilja ha (eller inte ha...) på ett tränings-/hälsoevent?
Tränar du, eller känner du någon som tränar i Malmö-trakten?
Tips på intressanta anläggningar/företag/lokaler/instruktörer?
Träningsformer, föreläsningar, produkter?
Andra bloggar om: träningskonvent, konvent, malmö, hälsodag, hälsohelg, träning
Gratis träningsvecka på SATS!
Sugen på att testa en gratis träningsvecka på SATS?
Klicka här och gör deras "kom igång-test" så belönas du med en gratis träningsvecka på valfri SATS-anläggning. Det har jag precis gjort, och så snart min vad mår bättre ska jag bege mig till närmsta SATS för att testa.
Kampanjen gäller tom den 30 sep 2009.
Gratis är gott!
Klicka här och gör deras "kom igång-test" så belönas du med en gratis träningsvecka på valfri SATS-anläggning. Det har jag precis gjort, och så snart min vad mår bättre ska jag bege mig till närmsta SATS för att testa.
Kampanjen gäller tom den 30 sep 2009.
Gratis är gott!
måndag 7 september 2009
söndag 6 september 2009
Steppat bort lite bröllopstårta
Ikväll har jag äntligen fått steppa igen, det var flera flera månader sen. Och det är ju så kul!!! My cup of tea!
Jag provade Friskis & Svettis i Tomelilla, som på söndagkvällar erbjuder Step 75 min. Jag tror att det kan passa ganska bra eftersom jag troligen kommer att vara i Tomelilla-trakten en del helger framöver. Ikväll fick jag faktiskt träna gratis eftersom det är första veckan på nya schemat, så jag har lite tid att fundera på om jag ska köpa ett terminskort eller om jag ska lösa engångsbiljetter. Dagens i-landsproblem.
Passet började lite trevande, och när instruktören började prata om att hon skulle köra mycket basic idag så kändes det som att det skulle bli ett halvtråkigt pass. Men där hade jag fel, för det var riktigt roligt och alldeles lagom avancerat. Dessutom ett par nya steg som jag inte stött på tidigare, kul!
När det var som allra roligast mot slutet, när man hade lärt sig stegen och tempot skruvades upp lite för att "gasa in i mål" så lyckades jag tyvärr sträcka vänster vad... Jag vet inte riktigt vad jag gjorde, men jag kände direkt att det drog till... så sen var det bara att ta det lugnt in i mål istället. Det känns inte bra i vaden nu, men jag hoppas att det är något som går över av sig själv... snart.
Men jag hade allvarligt talat lite problem med dialekten. Jag är inte van vid skånska instruktörer. Flera gånger när hon sa "V-steg" så hörde jag "basic" (hur man nu kan höra fel på det, men det lät faktiskt väldigt lika...) och var då ute och cyklade. Men det är väl bara att vänja sig. :)
Jag provade Friskis & Svettis i Tomelilla, som på söndagkvällar erbjuder Step 75 min. Jag tror att det kan passa ganska bra eftersom jag troligen kommer att vara i Tomelilla-trakten en del helger framöver. Ikväll fick jag faktiskt träna gratis eftersom det är första veckan på nya schemat, så jag har lite tid att fundera på om jag ska köpa ett terminskort eller om jag ska lösa engångsbiljetter. Dagens i-landsproblem.
Passet började lite trevande, och när instruktören började prata om att hon skulle köra mycket basic idag så kändes det som att det skulle bli ett halvtråkigt pass. Men där hade jag fel, för det var riktigt roligt och alldeles lagom avancerat. Dessutom ett par nya steg som jag inte stött på tidigare, kul!
När det var som allra roligast mot slutet, när man hade lärt sig stegen och tempot skruvades upp lite för att "gasa in i mål" så lyckades jag tyvärr sträcka vänster vad... Jag vet inte riktigt vad jag gjorde, men jag kände direkt att det drog till... så sen var det bara att ta det lugnt in i mål istället. Det känns inte bra i vaden nu, men jag hoppas att det är något som går över av sig själv... snart.
Men jag hade allvarligt talat lite problem med dialekten. Jag är inte van vid skånska instruktörer. Flera gånger när hon sa "V-steg" så hörde jag "basic" (hur man nu kan höra fel på det, men det lät faktiskt väldigt lika...) och var då ute och cyklade. Men det är väl bara att vänja sig. :)
... och det var ett fantastiskt trevligt bröllop!
Ett fantastiskt trevligt bröllop! Vackert, mysigt och personligt. Precis som brudparet.
I kyrkan sjöng LTH-kören så vackert Av längtan till dig och Aldrig ska jag sluta älska dig så att alla fick (minst) en tår i ögat, och när de tu sa ja till varandra fick även det andra ögat sällskap av en tår, eller två...
Utanför kyrkan stod brudgummens scouter "alltid redo". Vädergudarna var inte riktigt på detta härliga brudpars sida, men de hann i alla fall stå en liten stund utanför kyrkan och hyllas innan himlen öppnade sig och alla fick springa in i kyrkan igen.
Fotografen var med under hela dagen och kvällen och förevigade varenda ögonblick.
I kyrkan sjöng LTH-kören så vackert Av längtan till dig och Aldrig ska jag sluta älska dig så att alla fick (minst) en tår i ögat, och när de tu sa ja till varandra fick även det andra ögat sällskap av en tår, eller två...
Utanför kyrkan stod brudgummens scouter "alltid redo". Vädergudarna var inte riktigt på detta härliga brudpars sida, men de hann i alla fall stå en liten stund utanför kyrkan och hyllas innan himlen öppnade sig och alla fick springa in i kyrkan igen.Fotografen var med under hela dagen och kvällen och förevigade varenda ögonblick.
Mammas klänning, mormors örhängen, håruppsättning och sminkning av en vän, otroligt fina (och goda) tårtor bakade av en annan vän, lustiga ordningsregler i "programmet", trevliga sånger, fina tal, dans (hellre än bra, gällde nog alla på dansgolvet), staplar, diagram och roliga spex.
Det känns befriande att dessa tu gör som de själva vill, och inte som "man ska". Istället för traditionella långbord hade det dukats runt flera småbord vilket gjorde att lokalen blev väldigt mysig och inbjudande. Och jag tror att alla hade väldigt trevligt. Jag fick äran att sitta bredvid självaste bruden vid "honnörsbordet", men nåt tal slapp jag hålla för det var det så många andra som gjorde - med den äran.
Tack för att jag fick dela denna fantastiska dag och kväll med er, herr och fru Olsson!
lördag 5 september 2009
Sovit som en prinsessa
I natt har jag, för första gången på över en månad, sovit i min egen säng! Så skönt - och inte helt oväntat har jag sovit som en prinsessa, och Fritzen som en liten prins bredvid mig. :)
Dagen idag bjuder inte på nåt vidare bröllopsväder; rejäl blåst och regn i luften. Men det kan man inte göra så mycket åt. Jag trotsade vädret på morgonkvisten och gav mig ut på en liten joggingtur - och fast att det var länge sen nu så höll jag ångan uppe lika bra som sist och klarade mig med bara två gå-pauser (upp för resp backe). Tunga ben, motvind och regn stoppade mig faktiskt inte idag.
Nu ska jag turnera vidare till pappa för att låna dusch (badrumsrenovering pågår hos mamma...) och göra mig redo för eftermiddagens bröllop. Håll tummarna för att jag kommer i klänningen!
Dagen idag bjuder inte på nåt vidare bröllopsväder; rejäl blåst och regn i luften. Men det kan man inte göra så mycket åt. Jag trotsade vädret på morgonkvisten och gav mig ut på en liten joggingtur - och fast att det var länge sen nu så höll jag ångan uppe lika bra som sist och klarade mig med bara två gå-pauser (upp för resp backe). Tunga ben, motvind och regn stoppade mig faktiskt inte idag.
Nu ska jag turnera vidare till pappa för att låna dusch (badrumsrenovering pågår hos mamma...) och göra mig redo för eftermiddagens bröllop. Håll tummarna för att jag kommer i klänningen!
fredag 4 september 2009
En händelserik vecka lider mot sitt slut
Det känns som att den här veckan har varit hur lång som helst. Och när jag tänker efter kanske det inte är så konstigt att mitt huvud är helt slut av alla intryck... Det har varit väldigt skönt att få bo några dagar för mig själv, för jag har verkligen behövt göra ingenting på kvällarna när jag kommit hem.
Första skolveckan är avslutad, massa nya människor, nya böcker, nya intryck, nya kunskaper, nya ställen att hitta till...
I förmiddags var jag också på veckans andra arbetsintervju. Detta jobb kändes intressantare än det jag var på intervju för i måndags, trots att det egentligen är ett betydligt "sämre" jobb. Men det som är intressant med detta är att det är i en ny bransch, och jag känner mig sugen att prova något nytt. Testa om vingarna håller - vilket jag tror att de gör, men eftersom jag inte har det på "papper" kan det vara svårare att övertala andra om detta och därmed få in den berömda foten...
Intervjun kändes bra, det var en riktigt trevlig tjej jag träffade och det kändes inte alls nervöst eller konstlat. Jag var mig själv, och jag fick sagt det jag ville ha sagt. Men jag har egentligen inte den kompetensen de söker (men jag är övertygad om att jag kan skaffa mig den väl på plats), och det är vi båda överens om så jag har inga större förhoppningar. Jag är i alla fall glad att mitt CV ser så pass intressant ut att jag har blivit kallad på två intervjuer samma vecka, men om det inte blir något mer så gör det inget eftersom min plan A egentligen är att plugga den närmsta terminen. Och försöka fortsätta komma på vad jag vill bli när jag blir stor...
Jag har också utforskat Malmö så gott jag kunnat i veckan, på egen hand både inne i stan, med olika busslinjer och i närområdet där jag (läs: mormor och morfar) bor. Och idag i två timmar med guidad buss tillsammans med en massa andra studenter; runt Västra Hamnen & Turning Turso, inne i stan, Limhamn, Zlatans hus (till guidens dåligt dolda glädje), brofästet mm mm.
Tror faktiskt att jag utforskat Malmö mer den här veckan än vad jag gjort i hela mitt liv innan!
Jag har funderat på var jag skulle kunna tänka mig att bo (och om det här överhuvudtaget är rätt för mig, men det vet jag ju inte förrän jag har provat), och varit och kollat på en andra hands-lägenhet, men den var så sunkig så det var inte ens nåt att fundera på.
Nu återstår bara att packa ihop mina grejer och städa undan spåren efter mig och Fritz - och sen att dra... "hem" tänkte jag säga, men något sådant har jag ju inte... österut över helgen.
Första skolveckan är avslutad, massa nya människor, nya böcker, nya intryck, nya kunskaper, nya ställen att hitta till...
I förmiddags var jag också på veckans andra arbetsintervju. Detta jobb kändes intressantare än det jag var på intervju för i måndags, trots att det egentligen är ett betydligt "sämre" jobb. Men det som är intressant med detta är att det är i en ny bransch, och jag känner mig sugen att prova något nytt. Testa om vingarna håller - vilket jag tror att de gör, men eftersom jag inte har det på "papper" kan det vara svårare att övertala andra om detta och därmed få in den berömda foten...
Intervjun kändes bra, det var en riktigt trevlig tjej jag träffade och det kändes inte alls nervöst eller konstlat. Jag var mig själv, och jag fick sagt det jag ville ha sagt. Men jag har egentligen inte den kompetensen de söker (men jag är övertygad om att jag kan skaffa mig den väl på plats), och det är vi båda överens om så jag har inga större förhoppningar. Jag är i alla fall glad att mitt CV ser så pass intressant ut att jag har blivit kallad på två intervjuer samma vecka, men om det inte blir något mer så gör det inget eftersom min plan A egentligen är att plugga den närmsta terminen. Och försöka fortsätta komma på vad jag vill bli när jag blir stor...
Jag har också utforskat Malmö så gott jag kunnat i veckan, på egen hand både inne i stan, med olika busslinjer och i närområdet där jag (läs: mormor och morfar) bor. Och idag i två timmar med guidad buss tillsammans med en massa andra studenter; runt Västra Hamnen & Turning Turso, inne i stan, Limhamn, Zlatans hus (till guidens dåligt dolda glädje), brofästet mm mm.
Tror faktiskt att jag utforskat Malmö mer den här veckan än vad jag gjort i hela mitt liv innan!
Jag har funderat på var jag skulle kunna tänka mig att bo (och om det här överhuvudtaget är rätt för mig, men det vet jag ju inte förrän jag har provat), och varit och kollat på en andra hands-lägenhet, men den var så sunkig så det var inte ens nåt att fundera på.
Nu återstår bara att packa ihop mina grejer och städa undan spåren efter mig och Fritz - och sen att dra... "hem" tänkte jag säga, men något sådant har jag ju inte... österut över helgen.
Gratis cykelhjälm
En bra sak med att vara student i Malmö är att Malmö Stad bjuder studenterna på en gratis cykelhjälm! Gratis är gott!Cykelkarta är också införskaffad, nu är det bara cykeln som saknas... :)
torsdag 3 september 2009
Who is the Biggest Loser? (v 4)
Jag och Ofelia har bestämt oss för att hänga på Who is the Biggest Loser? 2.0-utmaningen från Sara och Karin. Who is the Biggest Loser pågår 18 veckor och målet är att gå ner 10 kg på dessa 18 veckor (för min del totalt 13 kg då jag redan tjuvstartat lite tidigare). Resultatet redovisas på torsdagar.
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
All cred till ovan nämnda Sara och Karin för upplägget och inspirationen! Men jobbet får vi nog göra själva... ;)
Eftersom jag hade smygstartat en formcheck tidigare i sommar och lyckats gå ner några kilo i början på sommaren (fast också gått upp några igen under mitten av sommaren) så har jag valt att ändra mitt totala mål efter dessa 18 biggest loser-veckor till 13 kg, varav 10 kg ska bort under denna period. Total viktminskning som anges är alltså beräknat på startvikt 1 jun.
Exakt startvikt för biggest loser-utmaningen är lite oklar, men uppskattningsvis nånstans på ca -1 eller -2 kg.
Vecka 1 (13/8) ingen vägning för mig
Vecka 2 (21/8) -0,8 kg (totalt -3,8 kg)
Vecka 3 (27/8) +/- 0 (totalt -3,8 kg)
Vecka 4 (3/9) -1,2 kg (totalt - 5,0 kg)
-1,2 kg är absolut inget att klaga på. Bra resultat, men ingen speciellt bra vecka. Två promenader är allt jag har lyckats åstadkomma i "träningsväg" den senaste veckan... Det är bara att inse att det kommer bli tufft att få en hyfsad rutin på både mat och träning så länge jag bor överallt och ingenstans, och inte har någon egen fast punkt i tillvaron eller vet var jag kommer bli av framöver. Jag är verkligen ingen kappsäcks-människa; jag hatar att packa, och att leva i en packning dygnet runt vecka efter vecka efter vecka är inte direkt min favoritsituation...
Men det är bara att fortsätta försöka göra det bästa av situationen. Har man gett sig in i leken får man leken tåla!
För en vecka sen ungefär trodde jag att jag hade nån förkylning eller feber i kroppen, men det har inte blivit något av det. Däremot är jag konstant trött. Trött, trött, trött. Sjukt trött. Jag tycker att jag sover ganska bra om nätterna, går ju inte direkt upp i ottan (börjar skolan kl 10) och även om jag kommer hem hyfsat tidigt på eftermiddagen så är jag helt färdig.
Idag kom jag hem vid 15-tiden (hade iofs inte ätit nån lunch så det fick bli en sen sådan då), och sen kunde jag bara inte hålla ögonen öppna. Somnade en halvtimme på soffan. När jag vaknade var jag helt borta och var helt groggy en timme till innan jag ens orkade sätta mig upp.
Jag tror jag får ta en sväng om Apoteket imorgon och införskaffa mig en dos Rosenrot om det överhuvudtaget ska finnas en chans att orka plugga också...
onsdag 2 september 2009
Rekreation?
Ikväll tog jag mig en utflykt för att utforska Bulltofta rekreationsområde (tjusigt namn va?).
Rekreationsområdet är anlagt på det som tidigare var Bulltofta flygplats. Det är ett av Sveriges största parkprojekt någonsin. Området är lika stort som Slotts-, Kungs- och Pildammsparken tillsammans. Målet var dock inte att skapa en traditionell park utan ett naturlikt rekreationsområde.
Flygplatsens gräsfält är nu bollplaner och en cirkusplats som inramas med skogsdungar. Betong- och asfaltytorna är uppbrutna och har blivit underlag till parkeringsplatser, tennisbanor och vägar. Radartornet är raststuga och en annan av flygplatsens byggnader är en del av motionscentret . Här finns också promenad- och motionsspår och vintertid pulka- och skidbackar.
Att hitta dit var inga problem, men att hitta runt var lite klurigare. Området är ett myller av stigar, cykelvägar, promenadspår, motionsspår, fotbollsplaner, tennisplaner, minigolf, frisbeegolf und so weiter.
Jag tog sikte på gul markering 5 km och var så fräck så att jag promenerade i motionsspåret. (Jag undrar vad det egentligen är för skillnad på promenadspår och motionsspår? Att man promenerar i promenadspåret förstår jag, men kan man inte promenera i motionsspåret och motionerar man inte om man promenerar?)
Tanken från början var i och för sig att jag skulle jogga (och det kanske räknas som "motion"?), men jag kom på så himla många anledningar att låta bli: skavsår på båda hälarna och under ena foten, kissnödig, huvudvärk, vill reka spåret en runda först så jag hittar rätt - ja ni hör ju. Allt kan egentligen sammanfattas i ett enda ord: lat.
Motionsspåret var ganska trevligt till en början, förbi lite andra aktiviteter (frisbeegolf ser kul ut, det skulle jag vilja prova), några dammar, lite folk, några hundar, en massa kaniner (vilket för övrigt verkar finnas precis överallt i Malmö), IKEA, ko-hagar... motorvägen.
Det gällde att hålla tungan rätt i mun och hålla utkik efter de gula markeringarna, för spåret grenade av sig till väldigt ofta - det kan inte vara svårt att gå vilse där direkt. Emellanåt kändes det evighetslångt och jag tappade orienteringen ganska snart efter alla vägskäl... Men till slut kom jag till en skylt där det var en gul markering och så stod det "mål". Mitt ute i skogen. Ehhh okej tänkte jag, och hur ska jag nu hitta härifrån då...?! Men efter lite mera traskande hittade jag tillbaka till starten också...
Sammanfattningsvis: Ett trevligt område, men i stor skala. Det här kanske är rekreation för stadsbor, men det är inte direkt Hörnsjön... Hela området andas storstad.
Och frågan är - är jag verkligen en storstadsmänniska?
Rekreationsområdet är anlagt på det som tidigare var Bulltofta flygplats. Det är ett av Sveriges största parkprojekt någonsin. Området är lika stort som Slotts-, Kungs- och Pildammsparken tillsammans. Målet var dock inte att skapa en traditionell park utan ett naturlikt rekreationsområde.
Flygplatsens gräsfält är nu bollplaner och en cirkusplats som inramas med skogsdungar. Betong- och asfaltytorna är uppbrutna och har blivit underlag till parkeringsplatser, tennisbanor och vägar. Radartornet är raststuga och en annan av flygplatsens byggnader är en del av motionscentret . Här finns också promenad- och motionsspår och vintertid pulka- och skidbackar.
Att hitta dit var inga problem, men att hitta runt var lite klurigare. Området är ett myller av stigar, cykelvägar, promenadspår, motionsspår, fotbollsplaner, tennisplaner, minigolf, frisbeegolf und so weiter.
Jag tog sikte på gul markering 5 km och var så fräck så att jag promenerade i motionsspåret. (Jag undrar vad det egentligen är för skillnad på promenadspår och motionsspår? Att man promenerar i promenadspåret förstår jag, men kan man inte promenera i motionsspåret och motionerar man inte om man promenerar?)
Tanken från början var i och för sig att jag skulle jogga (och det kanske räknas som "motion"?), men jag kom på så himla många anledningar att låta bli: skavsår på båda hälarna och under ena foten, kissnödig, huvudvärk, vill reka spåret en runda först så jag hittar rätt - ja ni hör ju. Allt kan egentligen sammanfattas i ett enda ord: lat.
Motionsspåret var ganska trevligt till en början, förbi lite andra aktiviteter (frisbeegolf ser kul ut, det skulle jag vilja prova), några dammar, lite folk, några hundar, en massa kaniner (vilket för övrigt verkar finnas precis överallt i Malmö), IKEA, ko-hagar... motorvägen.
Det gällde att hålla tungan rätt i mun och hålla utkik efter de gula markeringarna, för spåret grenade av sig till väldigt ofta - det kan inte vara svårt att gå vilse där direkt. Emellanåt kändes det evighetslångt och jag tappade orienteringen ganska snart efter alla vägskäl... Men till slut kom jag till en skylt där det var en gul markering och så stod det "mål". Mitt ute i skogen. Ehhh okej tänkte jag, och hur ska jag nu hitta härifrån då...?! Men efter lite mera traskande hittade jag tillbaka till starten också...
Sammanfattningsvis: Ett trevligt område, men i stor skala. Det här kanske är rekreation för stadsbor, men det är inte direkt Hörnsjön... Hela området andas storstad.
Och frågan är - är jag verkligen en storstadsmänniska?
Sökes: idéer/uppslag till skarpt projektarbete
Sökes:
Idéer/uppslag till projektarbete som ska genomföras i skarpt läge av en mindre grupp projektlednings-studenter under kommande termin.
En viktig del av kursen kommer att vara ett projektarbete i skarpt läge. Projektarbetet kommer att pågå under hela terminen och ska förstås kopplas samman med den teorin vi lär oss under tiden.
Detta ska påbörjas nästa vecka och tills på tisdag ska vi ha kommit på några idéer som kan vara lämpliga (och utmanande, roliga, lärorika, spännande och engagerande!) att jobba vidare med.
Men jag har som vanligt idétorka. Vad brinner jag för? Vad vill jag förbättra? Vad tycker jag det finns för lite av? För mycket av? Vad saknar jag i samhället?
Exempel på projektarbeten som tidigare studenter gjort är tex anordna ett event för hemlösa, producera en musikvideo, etablera en ny travbana, etablera en färjelinje från Simrishamn-Kaliningrad, starta ett IT-bolag, olika utvärderings- och forskningsprojekt etc.
Det kan alltså vara i princip vad som helst - det viktiga är inte att det går att genomföra till hundra procent, att kunna se lösningen direkt - utan det viktiga är att komma upp med en idé som man sedan kan jobba vidare med och utveckla i ett projekt.
Har du några idéer? Är det något du själv har funderat på? Behöver ditt företag eller din förening hjälp med något som kan utvärderas/jobbas på i en projektgrupp?
Alla tips mottages tacksamt!
Idéer/uppslag till projektarbete som ska genomföras i skarpt läge av en mindre grupp projektlednings-studenter under kommande termin.
En viktig del av kursen kommer att vara ett projektarbete i skarpt läge. Projektarbetet kommer att pågå under hela terminen och ska förstås kopplas samman med den teorin vi lär oss under tiden.
Detta ska påbörjas nästa vecka och tills på tisdag ska vi ha kommit på några idéer som kan vara lämpliga (och utmanande, roliga, lärorika, spännande och engagerande!) att jobba vidare med.
Men jag har som vanligt idétorka. Vad brinner jag för? Vad vill jag förbättra? Vad tycker jag det finns för lite av? För mycket av? Vad saknar jag i samhället?
Exempel på projektarbeten som tidigare studenter gjort är tex anordna ett event för hemlösa, producera en musikvideo, etablera en ny travbana, etablera en färjelinje från Simrishamn-Kaliningrad, starta ett IT-bolag, olika utvärderings- och forskningsprojekt etc.
Det kan alltså vara i princip vad som helst - det viktiga är inte att det går att genomföra till hundra procent, att kunna se lösningen direkt - utan det viktiga är att komma upp med en idé som man sedan kan jobba vidare med och utveckla i ett projekt.
Har du några idéer? Är det något du själv har funderat på? Behöver ditt företag eller din förening hjälp med något som kan utvärderas/jobbas på i en projektgrupp?
Alla tips mottages tacksamt!
tisdag 1 september 2009
Närmsta Malmö-omgivningarna utforskade
I eftermiddags efter skolan gick jag en sväng på stan och gjorde mitt bästa för att känna mig som en Malmö-bo. Det lyckades sådär. Jag fick lite norrlandslängtan och fick käka en GI-burgare på Max till lunch. Men idag har vädret (sommaren!) visat sig från sin allra bästa sida med riktig sommarvärme och klarblå himmel, så idag har det varit lite lättare att gilla staden... :)
Man är ju inte så svårflörtad när solen glittrar i vattnet i kanalen...
När jag kom "hem" tog jag den där promenaden som inte blev av igår och utforskade de närmsta omgivningarna. Det blev en rask promenad på 1,5 timme till närmsta park, runt slingan i parken (undrar hur långt det kan vara, hittar ingen information om det nånstans), vidare till närmsta Friskis & Svettis (där jag sett att de har step-pass på onsdagkvällar) för att kolla läget, och hem via en Fitness24Seven-anläggning som ligger alldeles runt hörnet.
Försöker hitta något bra träningsupplägg, men det är lite svårt när jag inte vet var jag kommer att hålla till och hur länge... Men det lutar åt att jag löser någon form av kort på Friskis eftersom det ligger ganska nära mormor & morfars lägenhet, inte är hutlöst dyrt, ger möjlighet att lösa aningen 6-månaders kort eller klippkort - och förstås -erbjuder step!
Det är lite irriterande dock att man måste ha CSN-kort för att få student-rabatt (frågar ni mig borde det räcka med antagningsbesked och kvitto på att kåravgiften är betald), för det tar ju alltid evigheter innan man får det där förbaskade kortet... och jag vill ju börja träna nu. Men vill förstås också ha rabatt. Är man student så är man...
Man är ju inte så svårflörtad när solen glittrar i vattnet i kanalen...
När jag kom "hem" tog jag den där promenaden som inte blev av igår och utforskade de närmsta omgivningarna. Det blev en rask promenad på 1,5 timme till närmsta park, runt slingan i parken (undrar hur långt det kan vara, hittar ingen information om det nånstans), vidare till närmsta Friskis & Svettis (där jag sett att de har step-pass på onsdagkvällar) för att kolla läget, och hem via en Fitness24Seven-anläggning som ligger alldeles runt hörnet.
Försöker hitta något bra träningsupplägg, men det är lite svårt när jag inte vet var jag kommer att hålla till och hur länge... Men det lutar åt att jag löser någon form av kort på Friskis eftersom det ligger ganska nära mormor & morfars lägenhet, inte är hutlöst dyrt, ger möjlighet att lösa aningen 6-månaders kort eller klippkort - och förstås -erbjuder step!
Det är lite irriterande dock att man måste ha CSN-kort för att få student-rabatt (frågar ni mig borde det räcka med antagningsbesked och kvitto på att kåravgiften är betald), för det tar ju alltid evigheter innan man får det där förbaskade kortet... och jag vill ju börja träna nu. Men vill förstås också ha rabatt. Är man student så är man...
Första skoldagen avklarad
Första skoldagen gick finfint! Jag lyckades byta buss på Centralen imorse och hittade rätt och kom i tid. Visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta att gå från Centralen så vågade inte chansa på det imorse, men det tog inte mer än 15-20 min klockade jag när jag gick därifrån i eftermiddags så framöver blir det promenerande sista biten istället...
Vi hade upprop och introduktion idag och slutade redan vid 13-tiden. Det är 94 st antagna till kursen Projektledning I, så det blir några ansikten och namn att hålla reda på... Det verkar vara en väldigt seriös och intressant kurs, men den kommer nog att vara ganska krävande. Men det känns bra, jag vill ju att det ska ge något!
Idag fick jag namn på två av tjejerna i "klassen" (det heter väl knappast klass när man är 94 st, men vad vet jag...), och båda verkade trevliga. Så nu känns det betydligt bättre att gå dit på torsdag igen. :)
Vi hade upprop och introduktion idag och slutade redan vid 13-tiden. Det är 94 st antagna till kursen Projektledning I, så det blir några ansikten och namn att hålla reda på... Det verkar vara en väldigt seriös och intressant kurs, men den kommer nog att vara ganska krävande. Men det känns bra, jag vill ju att det ska ge något!
Idag fick jag namn på två av tjejerna i "klassen" (det heter väl knappast klass när man är 94 st, men vad vet jag...), och båda verkade trevliga. Så nu känns det betydligt bättre att gå dit på torsdag igen. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)