måndag 28 september 2009

En härlig Stockholmshelg med Öviksbrudarna!

Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm. Det har varit en väldigt trevlig helg (trots diverse förkylningar och halsont) och förstås jättekul att träffa Öviksbrudarna! Och det var inte utan att det kändes lite (mycket) konstigt att jag skulle åka "hem" söderut, och alla andra norrut...

I fredags var planen att promenera milen ute på Lidingö i samband med att jag hämtade nummerlappen, men med tanke på att dagsformen inte alls var speciellt bra så blev det inte något av det. Det blev som sagt istället en dag strosande på stan, lite shopping och mot slutet väldigt gnälligt och småfebrigt... Men en Ipren räddade kvällen och vi slöt upp med resten av gänget på Imperiet för middag.

I lördags var halsen lite piggare, och vi hann först med lite mer strosande på stan innan det var dags att sluta upp med ytterligare två (stockholmska) Övikstjejer för dagens (helgens?) höjdpunkt: Djurgården-Modo på Hovet! Foppas fot höll i premiärmatchen i torsdags och han spelade alltså även i lördags - och som han spelade!
Att säga att han är i toppform är en stor överdrift, han kan ännu mycket bättre, men det var nog ingen på Hovet som klagade över uppvisningen. Inte ens Djurgårdarna, innerst inne...

Efter fem minuters spelande hade han redan hunnit uppsöka utvisningsbåset två gånger, det är ett gott tecken. Det är oftast när han är som grinigast som han spelar som bäst. Eller som han sa själv till nån kvällstidning "Jag var väldigt grining, jag måste ha sovit dåligt inatt...".

Det var skönt att se att han inte tog det försiktigt i närkamperna utan verkligen gick in hundra procent, det borde betyda att fotj*veln känns rätt okej. Handlederna var det som vanligt inget fel på; han spelade fram till 1-1 målet och drog själv upp det avgörande 2-1 målet i krysset i förlängningen...



En ytterst välregisserad föreställning på Hovet i lördags. 250 tillresta Modosupportrar från Övik och minst lika många anslutande på egen hand. Djurgården-Modo 1-2 där Foppa assisterade till Modos första mål - och förstås själv gjorde det avgörande målet i förlängningen. Vem hade trott något annat?!


Men självklart har man lärt sig att inte ropa hej än. Det är ju inte direkt första comebacken han har försökt sig på... Jag håller tummarna för att foten håller och att han känner sig "okej" och kan fortsätta spela hela säsongen (om han själv tycker han är "okej" så kan man räkna med att han håller världsklass, annars brukar han mest recensera sig själv som "värdelös"... allt är relativt). I så fall blir det ju förstås spännande att se om han hamnar i NHL eller Modo, men som sagt ett steg i taget...


Laddar med vitamindryck "för skärpa" på bussen från Ropsten till Lidingövallen. Nummerlapps- och chip-pyssel i solen. Jätteladdade. Verkligen.


Och igår var det ju dags för Lidingö Tjejlopp. Det var inte bara jag som kände mig lite krasslig, så det var väl inte världens mest laddade gäng som slöt upp på Lidingövallen och pysslade med nummerlapparna. Bäst att lyda instruktionerna och skriva telefonnummer till närmast anhörig på baksidan av nummerlappen, man vet ju aldrig om man kollapsar där ute i skogen nånstans...

Som vi sa, hemma hade vi aldrig gett oss ut och sprungit igår med tanke på dagsformen, men när vi nu ändå var där så kunde man ju lika gärna försöka... Eftersom jag haft ont i halsen och varit febrig i två dagar så siktade jag in mig på en promenad runt milen - och om jag skulle orka något annat än promenad var det bara bonus.

Det gick faktiskt lite bättre än så. Med tanke på omständigheterna är jag väldigt nöjd med att jag sprang (ja, hela spurten sprang jag faktiskt!) in på 1 h 26 min 47 sek, om jag inte minns helt fel. Jag tog det lugnt, men "sprang" så mycket jag orkade, i lugn takt utan att försöka utmana mig själv. I uppförsbackarna gick jag, och det med gott samvete - för jag var i gott sällskap, av många som såg ut att vara mycket mer vältränade än jag. Och i några partier blev jag lite bekväm och fortsatte promenerande lite längre än jag kanske behövt efter backens slut...

Tyckte inte att det fanns någon anledning att pressa och plåga en kropp som uppenbarligen försökt säga ifrån att den inte var så sugen på detta just nu. Kanske var det därför som den var så pass samarbetsvillig ändå? :)

Tur att allting är relativt. Jag kom i mål på en tid 26 minuter långsammare än den snabbaste i sällskapet. Och då var hon ändå missnöjd för att hon missat att klara sig under timmen med bara några sekunder. Själv var jag jättenöjd att jag kom i mål, hade krafter kvar att spruta in på målrakan - och kände mig hyfsat fräsch!

Förra helgen sprang jag 9 km på ca 80 min, och enda gången jag har försökt mig på 10 km var i måndags och då tog det nästan 100 min. Och med tanke på det så var det ju nästan tom en bra tid. =P

Fram till 7 km kändes benen ganska fräscha faktiskt (passerade 7 km efter ca 60 min), men i backen vid 8 km dog de. Trots att jag gick upp för backen. Det var nästan tvärstopp. Men jag kom upp till slut, och tog mig ju även i mål. Sista kilometrarna var benen tunga och tårna onda.


Uppvärmning, start och slagna glada hjältar!

3 kommentarer:

mamma sa...

du verkar ha haft en härlig helg

Sara sa...

Märks ju vem som varit fotograf! :) Inte med på ett enda kort. Men även jag har haft en mycket trevlig helg med ett gäng härliga övikstjejer.

Kanonbra gjort där med loppet. Trodde jag inte nån dag innan där.

O Foppa är ju alltid Foppa!! :)

Vi ses snart igen.
Kram

Prralin sa...

Sara - Nej, men så sprang du ju inte heller... fokus var ju på oss. :)