Livet på en pinne

Påskafton. Frukost till Melodikrysset tillsammans med mormor. Årets första promenad till stranden. Musöron på träden. Grävande och fixande i trädgårdslandet. Solande husödla. Livet på en pinne.

Livet på en pinne. Min pinne som jag brukar sitta på och filosofera vid stranden.

Husödlan solar i uterummet.

Helgar vilodagen

Såhär dagen efter, på veckans enda kalasfria dag, är det "helga vilodagen" som gäller. Som tur var fanns det fortfarande (gott om) rester, så middagen blev snabbt hopplockad från kylen och sen var det soffan som gällde. Åh så skönt! Det dröjde inte länge förrän det blev zzzz och nästan en timmes tupplur. Helt färdig.

Lite slötittande på tv, och sen är det dags att diska, dammsuga och förbereda lite för morgondagens kalas. Ingen rast, ingen ro. Och så åldern på det. Phu.

Happy Birthday to me!

Så kom den där dagen till slut. 30-årsdagen. Inte för att det var en dag jag hade fasat för direkt, 30 är ju faktiskt bara en siffra. Och jag kan inte påstå att jag känner mig mycket äldre än 29. 30 låter ju faktiskt rätt så bra. Lite vuxet sådär. För visst börjar det bli dags att samla vuxenpoäng nu? ;)

Dagen började med att ta reda på gårdagens diskberg, men sen ordnade det upp sig med sång, tårta, blomma och present på jobbet. Och så fortsatte det med gratulationer hela dagen, presenter och blomsterbud. Grannen knackade på och sa grattis, och så kom Mimmi över och hjälpte mig äta upp lite av helgens kalasrester.

Stort tack till alla som inte bara skänkt mig en tanke utan faktiskt lagt lite av sin tid och energi på att på något sätt förmedla en grattishälsning till mig! Tack!

Kalas nr 2

Om man hade kunnat utöka sin önskelista såhär i sista stund så hade jag nog lagt till "större kök", "större kyl" och "diskmaskin" på listan idag. Phu. Idag stod det buffé på (den lite vuxnare) menyn när "Malmö-släkten" skulle komma på kalas. Och eftersom kylen redan var proppfull så kunde jag inte förbereda så mycket i förväg (eftersom jag inte hade nånstans att ställa det kallt), villket resulterade i några väldigt effektiva timmar på eftermiddagen precis innan gästerna kom.

Det blev bland annat pizza med mozzarella, parmaskinka & ruccola, mozzarella- & tomatsallad, pastasallad med kyckling & bacon, hemgjord pesto, kall räkpaj och kräftpaj, laxrullar och lite annat smått och gott. Däremellan monterades även en prinsesstårta (känns inte riktigt rätt att säga "baka" när man använder färdiga tårtbottnar och färdigt marsipanlock, det är ju egentligen bara att bygga ihop och kleta lite gotta emellan) och med ena handen rörandes på spisen och den andra med plattången i högsta hugg. Och ett par minuter innan det ringde på dörren hade jag faktiskt hunnit få anständiga kläder på mig också. Phu.

Kalaset var trevligt och kusinen rapporterade från både Idol-auditionen och mötet med Dalai Lama. Där ligger man i lä när det gäller att "vara med där det händer". ;) Jag fick bland annat några slantar som ska bidra till köpet av systemkamera, och en kruka persilja till balkongen av mamma. Inget konstigt alls - om det inte vore för att Ernst K hade ett finger med i spelet. I like!

Och sen när gästerna gått hem så dök den där önskan om diskmaskinen upp...

Kalasmarathon

Igår började kalasmarathonet som kommer att hålla i sig en hel vecka (med vilodag på tisdag dock!), och som dessutom kommer att avslutas med en påskhelg - och det är ju nästan lite kalas i sig det också. Så några större sysselsättningsproblem lider jag inte av - det ska städas, fixas, lagas mat och diskas mest hela tiden.

Men alltså, när man fyller år - visst borde någon annan komma hem och göra allt detta och fixa kalas åt en. Eller? Tydligen funkar det inte längre så när man närmar sig 30 (nej, jag har inte passerat än - är rena rama ungdomen fortfarande!).

Kalas nr 1 igår var väldigt trevligt. Det serverades tacos och marängsviss på klassiskt barnkalasmanér, det gäller ju som sagt att hålla fast vid ungdomen så länge man kan. Men självklart stal lilltjejen Elsa hela showen. Ett riktigt charmtroll! Katten var ganska nyfiken på henne, men undrade vad det var för skrik hon ställde till med mellan varven. Jag är dock väldigt nöjd med att han fick lite nya intryck att smälta - imorse väckte han mig inte förrän vid 05.30. Sovmorgon!

Frisk "på pappret"

Imorse ringde doktorn mig och meddelade att alla 13 prover som tagits var normala. Dvs jag är frisk. Och det är ju i och för sig skönt att veta att man är frisk "på pappret", men det hade ju varit ännu bättre om man varit frisk "på riktigt". Och frågan är om jag inte hellre hade varit sjuk på pappret, men känt mig frisk i kroppen? (be careful what you wish for...)

Fast i den bästa av världar hade jag förstås varit frisk både på pappret och i kroppen. Men eftersom jag är frisk på pappret så är det inte så mycket annat att göra än att avvakta och vänta, "det går över" sa doktorn.

När då? undrar jag.

Däckbyte & söndagskörning

Idag har jag roat mig med att byta däck på 3 bilar och sen tvätta desamma. Med nya galoscher på bilen får man ju ut och söndagsköra lite för att prova däcken, så jag tänkte ta med er på en liten guidad tur i mina hoods!

Vid 1.33 passerar vi vägen ner till höger där pappa numera bor, i farmor & farfars gamla hus. Ungefär vid 1.45 har vi på vänster sida huset där jag är uppväxt, och som mamma och pappa hade fram till för några år sen. Enjoy the ride!

Vilken dag!

Vilken dag! Först en heldags föreläsning och inspiration av Anders Haglund. När man lyckas sitta en hel dag "rakt upp och ner" utan att titta på klockan (och om man gör det så är det för att konstatera neeej varför går tiden så snabbt, jag vill ha mer!) - då är det ett gott tecken. Det var mycket skratt och insikter. En väldigt bra vinst - och dessutom lyckades jag av en slump hamna bredvid den andra tjejen som också vunnit sin biljett via Friskis, så vi sällskapade varandra under dagen bland alla andra gäng av kollegor som var där tillsammans.

Sen var det till att småkuta hem och snabbpacka för en helg på Österlen, sätta sig i Lillpolon, hålla hårt i ratten för att inte blåsa av vägen och dra till pappa för helgens första stopp. Var på plats lagom till matchen började. Ödesmatchen. Modo-Södertälje. Matchen då hela Övik stod på spel kändes det som.

Men det gick vägen. There is a God. (Ja, jag hade kunnat bli religiös på kuppen.) Efter matchen kändes det som att det lättat ungefär ett ton från axlarna, och jag insåg vilken grym pärs de senaste veckorna varit. För er som inte är insatta i Modo och Örnsköldsvik ska jag inte ens försöka förklara, men det är långt ifrån "bara hockey" de här veckorna har handlat om - det har varit så mycket mer än så. Här kan man verkligen prata om att det hade varit "hela världen" om de inte klarat sig kvar. Eller i alla fall hela Övik. Minst.

Phew!

Lite av en turvecka alltså. Jag kände flowet i början av veckan och köpte en trisslott - och nog tusan vann jag! 25 spänn! Men jag har inte vågat lösa in vinsten mot en ny lott - jag vågade inte förbruka mer tur innan dagens match var spelad...

Blir mitt liv ett mästerverk idag?

Let's find out!

Vakuumet är punkterat

Vakuumet är punkterat - och nu vet jag i alla fall det jag tidigare bara har tvingats till att tro och ana. Det känns bra att veta, men själva situationen i sig lämnar väl lite övrigt att önska. Dock var jag väl medveten om att det andra alternativet inte direkt hade varit bättre så det är mest bara ett konstaterande. Min intuition verkar det dock inte vara något större fel på.

To be continued...

Vikten av information

Efter att ha varit på en inspirerande och härlig föreläsning med Olof Röhlander i höstas började jag prenumerera på hans veckobrev som då kallades för Mental styrketräning men som nu har bytt namn till Veckans peptalk. Det är väl spenderade minuter att läsa några rader från honom varje måndag.

Idag belyste han vikten av information, och det är något som jag verkligen kan ta till mig i den situation av informationsvakuum som jag befinner mig i just nu. Det är så frustrerande att inte kunna påverka situationen själv, att inte få den avstämning man önskar, att inte veta - som att sitta i en båt utan åror. Dessutom tycker jag att det är respektlöst. Om jag hade fått det bemötandet som kund någonstans hade jag troligtvis aldrig återkommit, men det är svårare när det handlar om en själv som person och ens vardag och egna framtid... Det rör den där delen av livet där man tillbringar (minst) åtta timmar om dagen, och dit kan man väl inte bara låta bli att återkomma? Eller kan man det?
Jag håller dock tummarna för att kunna sticka hål på vakuumet under veckan.


Tåget som slutade skaka

I torsdags satt jag på X2000 mot Stockholm för att tala på en konferens.
Plötsligt började kupén skaka något fruktansvärt. Alla tittade frågande på varandra. Vad är det som händer, håller tåget på att spåra ur? Man fick nästan hålla i datorn för att den inte skulle ramla ned på golvet.

Efter en rätt lång stunds ovisshet kom konduktören och berättade att endast vår kupé skakade (oflyt - klapp klapp klapp!), men att det inte var någon fara eller så. Sen sa han att det fanns lediga platser två vagnar bort om vi ville sitta där istället, där skakade inte tåget.
Det som hände precis efter vi fått den här informationen var både märkligt och fascinerande.

I samma stund som jag visste att jag kunde göra något åt situationen närhelst jag ville (gå till en annan kupé) så kändes skakningarna mycket lättare. Jag valde faktiskt att sitta kvar, började till och med se det som en utmaning, en mental styrketräning.

Faktum är att de flesta i kupén valde att sitta kvar. Varför? Jo, för nu hade vi just ett val.

Utifrån det här kan man säga att det är bra med information. Ta reda på hur saker ligger till istället för att gissa och spekulera. Sen kan man också säga att man ska söka handlingsalternativ och inte bara tro att det är kört och bli passiv och börja beklaga sig så fort nåt jobbigt dyker upp.

För det tredje, när du hamnar i situationer som stör dig, försök också se det som mental styrketräning. Låt inget få knäcka dig, bara göra dig starkare!

Gör ditt liv till ett mästerverk!

Fredag 8 april kl 9.00-17.00. Anders Haglund - Gör ditt liv till ett mästerverk!

Vi har alla någon gång varit i det underbara tillstånd där allt bara flyter, när inget kan gå fel. Kanske när du spelade golf och varenda putt trillade i eller när du under ett möte hittade de rätta orden och argumenten utan ansträngning. Hur användbart skulle det vara att kunna plocka fram det på beställning?

Här får du reda på hur du kan fungera optimalt både på jobbet och i privatlivet. Med hjälp av ett antal effektiva verktyg upptäcker deltagarna hur de fungerar när de fungerar som bäst och hur de kan använda det på bästa sätt när det behövs som mest i livets alla olika situationer.

* Hitta ditt eget personliga framgångsrecept.
* Gå från trött och uttråkad till fylld med energi och glädje på ett ögonblick
* Höj livskvaliteten genom att förstärka positiva känslor och ta kraften ur negativa.
* Förbättra din kommunikation med andra och, ännu viktigare, dig själv.
* Bli en bättre ledare oavsett vilken position du för närvarande har.
* Konkurrera med framtidens kunskap redan idag!

Varning: Detta seminarium innehåller innovativa idéer, annorlunda perspektiv på tillvaron och en hel del idéer som går stick i stäv med vad som är den allmänna uppfattningen i samhället om hur du skapar äkta framgång. När du prövar dessa strategier kan du upptäcka hur allt fungerar bättre än du trodde. Var även med på att en förbättrad plan för framtiden kan leda till allvarliga bieffekter så som ökad livsglädje, passion, ekonomisk frihet samt bättre tidsanvändning, mer kärleksfulla förhållanden och annat som är grunden till lycka och framgång.

Turdag!

Veckan börjar bra måste jag säga. Det är inte varje måndagmorgon man öppnar mailboxen och har fått mail från självaste Ulla-Bella sekreterare (remember?). Mannen bakom Ulla-Bella jobbar nämligen på Friskis & Svettis i Malmö - och just idag fick jag ett mail från honom om att jag hade vunnit en tävling som jag i en hast deltog i häromveckan. Och det är inget dåligt pris - det handlar om en hel dags inspiration.

På fredag kommer det att bli en bra dag!

Världens sämsta matte?

Jag känner mig som världens sämsta matte. Stackars fina katten har fortfarande inte fått något namn. Jag har inte orkat ta mig tiden att lära känna honom tillräckligt bra för att kunna döpa honom. Han är jättefin, mysig och busig precis som en femmånaders kattunge ska vara. Men han har bott hos mig i två månader och jag känner fortfarande inte det där "bandet".

Han är ju inte Fritz. Jag känner mig jätteelak när jag sitter med en supersöt liten spinnande myskisse i knät - och gråter för att jag saknar Fritz. Jag och Fritz hade något speciellt. Sen den dagen han föddes var han min lilla bebis. Världens bästa kisse.

Jag var kanske inte redo för ny katt än. Jag kände mig inte själv det. Eller jag hade i alla fall inte riktigt tänkt tanken själv. Men det hade gått över ett halvår och folk runt omkring mig började oberoende av varandra ungefär samtidigt att fråga om jag inte skulle skaffa ny katt. De som följer upp min rehabprocess menade att det skulle vara läkande. Tanken slog rot och visste skulle det vara mysigt med ett spinnande sällskap igen?

Sen gick det snabbt. Vid första kiken på blocket hittade jag honom direkt - en supersöt sak som påminde om Fritz. Plötsligt hade jag bokat tid för att komma och kolla på honom, och självklart förstod jag redan då att det inte skulle "gå att tacka nej" när man väl sett honom. Kanske är han för lik Fritz. Kanske gick det för snabbt. Kanske var det inte riktigt läge just då att förlora så mycket sömn varje dag som man gör när man blir väckt kl 4. Varje dag. Men han är bedårande och jag måste bara lära känna honom. Han börjar dock redan bli "stor" och jag ångrar att jag inte orkade dokumentera hans första veckor hos mig lite mer. Jag vill ju att vi skapar ett band och en gemensam historia.

Förlåt finaste katten för att jag inte har mer ork och kärlek att ge dig just nu.

Till exempel

Exempel på saker som känns övermäktiga när tröttheten omsluter en. Förutom vardagliga grejer som att ta sig upp ur sängen, ge katten mat, ta sig till jobbet och laga mat, dvs sånt som är en kamp varje dag...

- Ringa ett samtal. Förra veckan hade jag ett samtal jag skulle ringa i början av veckan. Bara för att stämma av en (kul) grej. Alltså inget jobbigt samtal. På torsdagen ringde den andra parten upp mig istället. Tur.
- Svara på sms. Dödsjobbigt. Fingrarna orkar liksom inte styras.
- Socialisera. Online eller irl - lika jobbigt.
- Tänka. Planera. Jag fyller år om två veckor och "alla" frågar när jag ska gratuleras. Klart jag vill ha kalas. Men jag orkar inte tänka.
- Gå utanför hemmet. Fick ett sms häromkvällen av en mycket god vän som bad om hjälp. En lätt grej för mig att fixa som inte tar mer än ett par minuter, och en person jag som sagt tycker väldigt mycket om. Jag bröt ihop. Jag orkar inte ens ta hand om mig själv.
- Bli väckt av katten kl 4 varje morgon. Tycka det är roligt när han vill busas och mysas.
- Döpa katten. Tydligen omöjligt jobbigt.

Den här veckan har jag dock haft ett par bra dagar och både lyckats med konststyckena att både träna, laga mat och varit hemma hos en kompis. Jag tänkte att "nu har det gått över". Icke. Idag är jag omsluten igen. Har spenderat hela eftermiddagen i soffan funderandes på hur jag på något sätt ska orka gå till jobbet imorgon.

Tröttheten. Den tröttheten.

Den är inte att leka med. Den enorma tröttheten som liksom isolerar mig från omvärlden. Det är dimmigt, det går långsamt, det sticker i armarna - och jag vill bara sova. Helst hela tiden. Försöker "rycka upp mig" och "skärpa till mig", men det funkar liksom inte. Det går inte. Det är bara som ett "töcken" runt omkring mig. Jag går genom arbetsdagen som en zombie, tar mig hem (ibland utan att minnas hur det gick till) och sover. Jag har dåligt samvete för stackars katten som jag knappt orkar ta hand om och gör så gott jag kan för att styra bort sociala aktiviteter. Jag. Orkar. Inte. Det känns ungefär som det gjorde innan yrseln kom och hälsade på förra våren.

Det har varit så några veckor nu. Och jag vill verkligen inte köra en repris på förra året. Men orken att "rycka upp sig" finns ju som sagt inte. På nåt sätt lyckades jag dock ringa Vårdcentralen för ett tag sen i alla fall, och i veckan var jag där och träffade en doktor som faktiskt lyssnade på mig. Jag gillar människor som lyssnar på mig, och som tror på mig (åtminstone tills motsatsen är bevisad). Till skillnad från somliga andra Vårdcentralserfarenheter.

Han skrev ut en lång lista på prover som skulle tas och skickade mig till "labbet". Jag vill minnas att det var bland annat salter, socker (både långt och kort), järn, b12, lever, sköldkörtel och ämnesomsätting som skulle testas - jag visste knappt att man kunde se så mycket grejer i blodet bara. Återstår att se om det är kroppen eller knoppen det är fel på. Jag hoppas på kroppen. Det skulle va så skönt med en quickfix.