Lucka 21 - En person jag beundrar

Ni vet vem som döljer sig bakom denna luckan. Världens bästa #21 - läs och njut! 

Och när ni ändå håller på så tycker jag ni ska läsa det här också.

Lucka 20 - Jul i mitt hus

Lucka 19 - En favoritbild

Det finns många favoritbilder att välja från i arkivet. Men nu var det ett tag sen lille Franzon fick vara med, så det får bli en bild från förra julen när jag precis lämnat honom hos pappa på jullov. Jag vet inte om han försöker få mig att få dåligt samvete eller nåt, men han lyckades i alla fall...

Skämt å sido, det är värsta kollot för honom hos pappa så det går verkligen ingen nöd på honom där med både kompis och eget rum. Han tycker nog bara det är skönt att få en veckas mattefritt. :)

Lucka 18 - Det här vill jag bli när jag blir stor

Oj. Det är den där frågan som man trodde man skulle ha ett svar på vid det här laget ja. Men det går ju sådär. Jag vet i alla fall att jag måste jobba med något jag tror på, i ett positivt klimat och med kollegor som tycker om sitt jobb. Jag är bra på att bygga långsiktiga relationer med kunder och kollegor, men jag är sjukt dålig på att göra tråkiga saker. Därför vill jag ha ett roligt jobb. Om ni skulle ha ett jobb som destinationsutvecklare eller projektledare inom turismbranschen till övers får ni gärna höra av er, för det är nog ungefär det jag tror att jag vill göra när jag blir stor. Just nu. :)

Lucka 17 - Berätta om en vän som bor nära

För rättvisans skull så tycker jag att även vännerna som bor nära förtjänar en egen liten lucka. De där härligt sprudlande glada tjejerna som också vill vara med där det händer. Ja ni ser ju själva; i år har vi avverkat bland annat Vårruset, en hel drös med 4good-kvällar, knytis till både höger och vänster, schlagerkvällar, vandring, konserter, kräftskiva, glöggmys, filmkvällar, långpromenader och ett uppstartat träningsprojekt.

När jag flyttade till Malmö för tre år sen kände jag (förutom mormor, morfar och morbror med familj) bara en enda person i stan. Resten av mina "gamla vänner" bodde kvar utspridda på Österlen och hade ju förstås skaffat sig nya bekantskapskretsar under de åtta år som jag varit på vift. Jag trodde det skulle vara väldigt svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder, när man inte pluggar eller dyl, och dessutom levde jag i föreställningen att jag själv inte var speciellt social av mig och att det därför skulle bli ännu svårare.

Men ja, the rest is history som vi brukar säga. Tack, ni är underbara!

Lucka 16 - Berätta om en vän som bor långt bort

Alla mina fina Öviksvänner bor alldeles för långt bort. Visserligen är det inte så många av dem som bor kvar i Övik längre, men det är inte mycket bättre med Piteå, Uppsala och Göteborg... fast jag är väl inte mycket bättre som bor i Malmö.

Vi ses inte så ofta, men när vi väl gör det så känns det som att det var igår. Våra reunions brukar oftast gå till historien. Men vad ska jag berätta om dem då? Att de är galna, snackiga, vintokiga och alldeles... alldeles underbara. Miss you!

Sugna på mer galenskaper? Då kan ni roa er med att klicka på Turist javisst-kategorin och bläddra ner några inlägg, så kan ni följa hela vår förra reunion. Det är i Gladsax det händer!

Lucka 15 - Det här är min stad II

Det här har ni redan läst. Men ni får läsa det igen. För det är ju det här som ÄR min stad.


En kärleksförklaring till Örnsköldsvik

”Du är inte härifrån va?” Det var en kommentar jag fick höra många gånger under de åtta år jag bodde i Örnsköldsvik. Svaret var ju egentligen ganska uppenbart med tanke på min skorrande skånska dialekt. Nej, jag är inte härifrån. Men jag älskar Örnsköldsvik – och det var svaret på den lika frekventa följdfrågan om hur det kunde komma sig att jag var här.

Min Örnsköldsvikshistoria började redan 1994 då jag knappt 13 år gammal gick i sjätte klass (i en skola på en liten ort i sydöstra Skåne), och jag var den enda i klassen som inte höll på Malmö i SM-finalen. Ja ni minns säkert finalen mellan Malmö och Modo, den som slutade med att Foppa bröt sin klubba och svor över domaren? Han var inte så gammal han heller då. Och nog var det han som hade ett finger med i spelet för att göra mig till Modoit. Jag minns egentligen inte riktigt hur det gick till, men jag tror att jag fastnade för den där straffen i Lillehammer några månader tidigare. Och sen har jag väl i och för sig alltid varit en såndär som inte tvunget behöver göra som alla andra – så om alla andra hejar på Malmö kan väl jag heja på Modo. Och sen fortsatte det…

1997 åkte jag till Örnsköldsvik första gången. Då tog jag tåget ensam genom halva vårt avlånga land, landade i Mellansel mitt i natten och blev där uppmött på stationen av en brevkompis. Att den här brevkompisen bodde just i Örnsköldsvik (eller i Moliden närmare bestämt) var nog ingen slump. Hon visade mig bland annat stan, Arken, Kempehallen, Varvsberget, Högakustenbrobygget och (vad jag åtminstone minns som) ett Modo hockey-museum (men var är det nu?).

Jag tror att jag blev kär. För två år senare satt jag på tåget igen. Denna gången för att besöka en annan brevkompis. Som jag inte heller hade träffat förut. Stadskampen (minns ni, Staffan Ling och Sofia Wistam?) var i stan och Örnsköldsvik fick med hjälp av Wernblom & co revansch på Gävle för debaclet på isen tidigare under våren. Den där avgörande finalen den 18 april, det var min 18-årsdag förresten. Kompisarna var samlade och det var upplagt för fest. Att jag fick en Modo hockey matchtröja i födelsedagspresent kändes som en klen tröst.

Sen gick det två år till. Jag hann med att skriva mitt specialarbete sista året på gymnasiet om – just det – Örnsköldsvik, ta studenten och åka en sväng till England som au pair. Men när mina vänner stannade kvar i England för att förlänga sin au pair-tid var jag tvungen att åka hem. Jag skulle ju flytta till Örnsköldsvik, det hade jag bestämt sedan länge. Sommaren 2001 packade jag min bil full och drog drygt 100 mil norrut. Mamma och pappa vinkade av mig och grät en skvätt, de insåg kanske redan då att jag skulle bli fast.

Egentligen flyttade jag för att jag ville se på hockey, och för att jag ville bo i Örnsköldsvik. Så enkelt var det. (Och kanske för att jag inte visste vad jag ”ville göra med mitt liv” nu när jag äntligen var utsläppt från skolan.) Men det kändes som att jag behövde en ”vettigare” anledning, ett bättre svar på frågan hur tusan jag kunde få för mig att flytta till Norrland, så därför sökte jag till Europaprogrammet som Umeå universitet gav i Örnsköldsvik. Där pluggade jag två år innan jag upptäckte Turismakademien och fortsatte ytterligare två år. Det var nog egentligen mest för att jag ville stanna kvar i stan, och en ny utbildning var ju en bra anledning. Det tog dock inte lång tid innan jag var fast i turismbranschen, och sen hann jag knappt blinka innan jag fick jobb på Resia. Och då var jag ju förstås tvungen att stanna kvar ett tag till. Första ”riktiga” jobbet kan man ju inte tacka nej till. Och så fortsatte det.

I åtta år. Tills jag en vacker (nej det minns jag faktiskt inte om den var) februarimorgon 2009 vaknade och visste svaret på mitt velande. Örnsköldsvik och Skåne? Skåne eller Örnsköldsvik? Nu är tiden inne. Nu är det rätt att flytta. Så jag sa upp mig och flyttade några månader senare tillbaka söderut på vinst och förlust, utan vare sig jobb eller bostad. Det var med sorg i hjärtat jag lämnade mitt älskade Örnsköldsvik. Men det var också med ett lättat hjärta jag närmade mig Skåne och närheten till min familj, min släkt och mina gamla vänner. Två år senare saknar jag fortfarande Örnsköldsvik varje dag. Men jag uppskattar också det jag har i södern. Och det finns ju faktiskt de som tycker att Österlen också är fantastiskt vackert, och några år på vift har gjort gott för den hemmablindheten.

I Örnsköldsvik infann sig dock aldrig hemmablindheten. Hur skulle man kunna bli blind för detta fantastiska landskap? Vattnet, skogen, bergen, vyerna. Utsikten över fjärden från min balkong. Hörnsjön, Höglandssjön, Gula Leden, Nyänget, Varvsberget. Närheten. Känslan av framåtanda och stolthet. Jag har ju visserligen inte någon erfarenhet av hur det var ”innan min tid”, men jag har en känsla av att jag hade förmånen att få vara Öviksbo under de åren då det hände som allra mest i stan. Då ambitionerna var påtagliga och det kändes som att alla var med på tåget. Gallerior, nyetableringar, arenabygge, Botniabanan, SM-guld, Melodifestival. (Fast jag måste erkänna att jag inte var i stan när SM-guldet bärgades. Det grämer mig än.) Om det finns någon som fortfarande kallar denna fantastiska stad för Dö-vik, vänligen hör av dig till mig så lovar jag att få dig på andra tankar!

För mig är Örnsköldsvik fortfarande ”hemma”. Jag åker upp för att hälsa på vänner, se på hockey och bara njuta av tillvaron och omgivningarna så ofta jag har möjlighet. Tyvärr är det lika långt uppåt som neråt i landet. Om det inte hade varit för det där avståndet på drygt 100 mil så hade jag inte tvekat en sekund; då hade det varit i Örnsköldsvik jag slagit mig till ro och levt happily ever after. Jag hoppas jag får möjlighet och anledning att kalla detta för ”hemma” på riktigt någon gång i framtiden igen. Kanske snart.

Jag har många gånger fått frågan om det var kärleken som höll mig kvar så länge? Ja, det var det – kärleken till Örnsköldsvik. Denna underbara stad.

Lucka 14 - Det här är jag bra på

Jag är bra på en himla massa saker, om jag får säga det själv. ;)

Därmed inte sagt att jag är bättre än någon annan på det jag är bra på.

Jag är (ofrivilligt) grym på att koordinera julklappar, och fungerar såhär i önskelisttider som någon sorts sambandscentral för släkten dit alla ringer och frågar om jag vet vad andra önskar sig, vad andra köpt till andra, vad som finns kvar på andras önskelistor osv. Inget konstigt med det, jag är ju någon sorts allvetande guru när det kommer till julklappar. I den bästa av världar leder detta till att alla får allt som de önskar sig, utan några dubletter. Eller ja, åtminstone att alla andra får det, för det är antagligen ingen som koordinerar min lista. :)

Dessutom tycker jag det är väldigt roligt att köpa julklappar och presenter. Det behöver inte kosta en halv förmögenhet, men konsten är att köpa det som folk önskar sig fast med en liten twist. Jag har spenderat många kvällar i december tillsammans med google för att hitta the julklapp. Det gäller ju att sondera terrängen och inte köpa första bästa, även om det står på önskelistan. Helst av allt ska man ha snappat upp önskningar under året som gått, men som personen i fråga själv glömt bort när det väl kommer till önskelista.

Tips är att anteckna i mobilen om du hör någon säga något som de vill ha, och här gäller det att vara på hugget oavsett om almanackan säger mars, augusti eller december. Ett annat tips, om ni jobbar med önskelistor och du själv vill komma på nåt kul att önska dig, är att ha en rullande önskelista antingen i mobilen eller i datorn där du själv skriver upp saker du kan önska dig. Sånt som du inte direkt behöver (då köper man det ju själv), men som hade varit kul fast lite onödigt, i lagom prisklass för någon i släkten att ge dig i julklapp. Jag har en sån lista som har rullat flera år, och när det blir dags att skicka önskelistor sammanställer jag detta - sen är det bara att stryka det man eventuellt får, och övriga grejer kan ju bli kvar till nästa år. Om det inte är nåt du behöver innan, men som sagt, då köper du ju det själv. :)

Kan man jobba som julklappskoordinator på heltid tror ni? Om ni ser någon sådan ledig tjänst får ni gärna tipsa. Jag är available från januari!

Lucka 13 - Lucia

Lucka 13 brukar av tradition berätta hur jag firat Lucia. Så även denna gång.

Luciadagen började med att världens bästa kollegor lussade för gästerna i frukostmatsalen. Själv har jag mest traumatiska minnen från alla luciatåg man tvingats gå med i genom åren, men jag tog mitt uppdrag som publik och fotograf på största allvar. Djupt imponerad av kollegornas sånginsats, och kocken som körde Staffan-solo - han är min nya idol!

På kvällen var det Lucia-konsert i kyrkan med kusinen och hennes kör. Stämningsfullt och mysigt. Och bäst av allt var nästan promenaden i snön på vägen till och från kyrkan.

Tog mig också friheten att avnjuta en smarrig hotellfrukost till morgonens Lucia.

Lucka 12 - 121212

Ett datum som sticker ut, ett datum att minnas. Några passar på att gifta sig, en del kanske lyckas med sin planering att föda barn just idag. Andra får lite tråkigare besked.

Ironin i att ditt företag går bra, köper upp konkurrenten, din avdelning utökas - och du får kicken.

Bitterhet är inte speciellt klädsamt, men ibland är det lätt att hålla sig för skratt.

Lucka 11 - Det här ser jag på tv

Jag följer i princip inga serier på tv (eller datorn). Däremot ser jag gärna filmer som visas på tv, ni vet 21-filmen på söndagkvällen och sådär. I filmväg kan jag se det mesta, fast det får gärna va lättsett. Lite roligt, lite romantiskt, lite och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dar. Eller svenskt, gärna svenskt faktiskt när jag tänker efter. Beck och Wallander och sådär. Allt sånt som andra skyr. :)

Det jag gillar med film är att man har hela handlingen klar för sig inom sisådär 2 timmar. När man följer en serie däremot måste man ha tålamod och hänga med under en längre period, och det där med tålamod har aldrig varit min starkaste gren...

Annars är det mest hemmafix-program jag gillar. Typ Bygglov som är största favoriten, sörjer dock att Mija gjort sin sista säsong där och stalkar istället henne i hennes eget program Det knackar på webben. Gillar också Ernst så när det är Sommar med Ernst eller Jul med Ernst sitter jag klistrad framför tv-rutan. Det händer att jag slökikar på Äntligen hemma ibland, men det är ganska halvhjärtat.

Så mycket bättre gillar jag också. Och Biggest Loser, fast det visste ni ju redan...

Mija Kinning på en föreläsning häromveckan. Lika bra live som på tv!

Lucka 10 - En person jag saknar

Morfar. ♥

Lucka 9 - Det här med vinter alltså

... visst är det fantastiskt?! Efter en hel dags snöande och blåsande så lugnade det sig framåt kvällen, och det var så vackert ute att man bara var tvungen att gå ut. Jag älskar vintern när den bjuder på snö istället för slask. Kallsnö som knarrar under skorna, som ljusar upp tillvaron och dämpar omgivningarna. Frisk luft och ett plötsligt sug att kasta sig på marken och göra en snöängel. Lite improviserat snöbollskrig och så en liten snögubbe på det. Den skånska vintern kan man aldrig räkna med, så det gäller att passa på medan möjlighet finnes.

Lucka 8 - Det här var jag när jag var liten

När jag var liten var jag en knubbis, precis som jag är nu. Jag bodde med mina föräldrar på en gård utanför Kivik på Österlen, längs en grusväg med 5 km till närmsta by med en liten affär. Mamma jobbade som avbytare och senare skaffade hon egna kor och blev mjölkbonde. Pappa hade ett "riktigt jobb" på dagtid och var hobbybonde på kvällstid och helger. Jag har aldrig gått på dagis utan var hemma eller blev passad av farmor som bodde ett par hundra meter bort längs grusvägen. När jag var 3 år brann vårt hus ner till grunden och vi bodde hos farmor och farfar ett tag innan vi flyttade in i en charmig byggbarack på gården där ett nytt hus höll på att byggas upp. Ett par år senare kom min syster, och henne brukade jag placera framför en videofilm på morgonen innan jag åkte till skolan, så inte heller hon behövde något dagis.

Jag tyckte inte det var speciellt roligt när mina kompisar ville "leka bondgård". Jag ville antagligen hellre "leka by" eller "leka stad", gräset är ju som bekant grönare på andra sidan. Jag är uppvuxen med kor, hästar, ett par grisar, massa höns, några gäss, hundar och en hel drös katter. Hästarna försökte jag skaffa mig ett intresse för eftersom min mamma och syster hade detta, och även om jag hade egen häst ett tag så var det nog mer någon annans intresse än mitt eget. Jag vill dock minnas att jag hjälpte till en del med hästarna (även om jag alltid har fått höra att jag inte hjälpte till) och matade hönsen och plockade ägg. Grisarna brukade märkligt nog försvinna lagom till jul, och gässen har jag alltid varit rädd för. Hundarna och katterna var mer my cup of tea. Även om vår senaste hund var mer aggressiv än alla andra djuren tillsammans och trodde att han var ett stort farligt lejon, fast att han i verkligheten bara var en liten ilsken terrier.

Både farfar och pappa höll på med skytte och jakt, så vapen har jag alltid varit omringad av. Ja, alltså inte omringad som i att någon står runt mig med en massa gevär pekade mot mig, men ni fattar. Innan jag fick följa med till skjutbanan och skjuta på riktigt så gjorde farfar en träbössa till mig som jag låg på gården och "sköt" mot riktiga tavlor som han tagit hem från skjutbanan. Jag träffade antagligen alltid mitt i prick och slängde tomhylsor omkring mig för den rätta effekten. Jag har fått berättat för mig att när jag fick reda på att någon dött (farfars far?) så undrade jag vem som skjutit honom. Som sagt, uppvuxen bland bössorna. (Det var alltså ingen som skjutit honom.) När jag blev lite äldre fick jag följa med till skjutbanan och skjuta "på riktigt", och det höll jag på med i ganska många år. Och var ganska duktig, om jag får säga det själv. En och annan liten prispokal och medalj har jag samlat ihop.

Ja, i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg speciellt mycket av det här och vet inte om det stämmer överens med verkligheten. Men det här är i alla fall de minnesbilder som finns i mitt huvud, om de är självupplevda, berättade eller påhittade tills jag tror att det är sant - det vet jag inte. Men det är säkert nån som protesterar i så fall.

Ja just ja, vi fiskade ju också en del, jag och farfar. Kolla storfångsten!

Lucka 7 - En plats jag vill besöka

Finns det någon plats jag absolut vill besöka innan jag dör? Den typen av frågeställning kan provocera mig, och istället få mig att tänka såhär "om jag ändå ska dö, vad spelar det för roll vad jag gör innan dess?" - men det hör ju inte till frågan...

Det finns många platser jag vill besöka. Men ingen som jag känner att jag måste besöka. Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med tillvaron och har ingen större längtan ut i stora vida världen. Det finns ingen längtan efter äventyr bara för sakens skull. Jag behöver trygghet och en fast punkt. Jag tillbringar hellre semestern i stugan än på resande fot. Om det är någon plats jag absolut vill besöka, så är det nog faktiskt stugan. Mer och oftare. Ibland funderar jag till och med på hur det hade varit att bo där permanent.

Sommarstuga i vinterskrud.

Lucka 6 - Det här trodde ni inte om mig II

Om jag skulle fråga er vad ni tror att jag skulle göra över nyår, vad skulle ni svara då? Ingen skulle säga "åka skidor" eller hur?! Jag åker nämligen inte skidor. Och jag börjar inse att det som lät som en kul idé en fredagkväll i soffan hos mormor i höstas kanske inte längre är en sån bra idé... Kusinfamiljen lurade nämligen med mig på en resa till fjälls över nyår då. Och nej, jag brukar ju inte vara så svårflörtad. Ni vet, vara med där det händer osv...

Men just skidor är ju inte min grej. Jag är rädd för nedförsbackar och fart = ingen ultimat kombination för just skidåkning. Men det där med fjälls har alltid lockat mig, och jag gillar ju snön. Jag tänker att man kanske inte bara måste åka skidor, utan att man faktiskt kan roa sig med att promenera och höra snöknarret under skorna och ha snöbollskrig också? Eller kanske göra snöänglar? Eller kanske få åka skoter?!

Jag tänkte i och för sig att om jag går en riktig skidskola (sorry Kattis, no offence!) så kanske jag kan lära mig. Nu har jag börjat tänka om. Kanske ska jag bara hålla mig till längdskidorna, och försöka lära mig det istället. Och satsa på Tjejvasan 2014? Varför prova att åka först innan man planerar för Vasan liksom?! Inte min grej. Nu funderar jag på hur jag ska ta mig ur det här. Hjälp!

Kajsa, jag behöver ditt stöd! Såhär såg det ut sist jag stod på ett par skidor, för typ fem år sen. Vi var sponsrade av Fischer, Apollo och Svenska backhoppningslandslaget. Stort.

Lucka 5 - Det här är min stad

Malmö. Min hemstad sedan drygt tre år tillbaka. En stad som fått oförtjänt dåligt rykte på grund av några skjutgalna puckon. Som tur var finns det inte så många av dem, och antagligen inte fler än nån annanstans. Det är bara det att det liksom hopat sig periodvis i Malmö och då är ju inte medierna sena att hänga på och haussa upp. Det är tråkigt, för Malmö är en fin stad. Och jag har aldrig känt mig otrygg här. Trots att jag är en lantis på vift i storstan.

Malmö är staden som gett mig många nya människor i mitt liv. Som visat mig att det går att träffa nya vänner i vuxen ålder, i en ny stad där du inte känner någon. Att det går, om du bara vill. Malmö har bjudit på en del uppförsbackar och motgångar, och visst har jag tänkt tanken att flytta tillbaka när det varit som värst. Till tryggheten. Men det är ändå något som har hållt mig kvar. Jag är inte färdig med Malmö, vi har ju precis börjat gilla varandra.

Malmö är också staden som ska arrangera Eurovision Song Contest 2013. Det kommer bli grymt! Och nu blev jag påmind om att jag glömt skicka in min ansökan om att bli volontär under Eurovision, för jo - visst hade jag tänkt ha ett finger med i spelet där. Man måste ju vara med där det händer.

Malmö är dessutom väldigt vacker i vinterskrud och juleljus.

Lucka 4 - Det här är jag beroende av

Vad hände egentligen med luckorna? Well, livet drabbade mig. Och det är ju inte alltid det kommer i "jämna plågor" så att säga... Huvudet upp och fötterna ner, och varsågoda att fortsätta hålla tummarna. Typ.

Men lucka 4 då. Något jag är beroende av. Choklad är det första som kommer till mig. Kanske inte helt sant. Frisk luft. Vänner. Familj. Ja. Jo. Absolut, men vem är inte det.
Nä, mitt svar får bli egentid. Eller rättare sagt att bara vara. Utan det fungerar jag inte. En oplanerad kväll på soffan. Det är långt ifrån alltid det innebär just soffläge hela kvällen, men bara känslan av att inte ha några måsten eller tider att passa - att bara kunna skrota på i sin egen takt. Något jag ser till att planera in emellanåt när livet rullar på lite väl snabbt. Så underskattat! Så värt!

Lucka 3 - Det här var jag för ett år sen

För ett år sedan var jag en blöt fläck. Eller som en skugga av mitt forna jag. På en dränerande arbetsplats. Som dränerat inte bara min arbetsperson, utan även min privatperson. Fast ändå vid ganska gott mod, eftersom jag efter några års kämpande visste att jag snart var på väg därifrån. Till något bättre, så mycket bättre. Ja, jag var nog ganska full av tillförsikt faktiskt. På väg att bli mitt forna jag igen.

När jag tänker efter så vände det redan några månader tidigare. När världens bästa Christer Olsson påminde mig om att min gamla värld fanns kvar utanför bubblan.

Välj att förstå så vet du vad jag menar.

Lucka 2 - Det här trodde ni inte om mig

Erkänn att ni inte trodde att jag var en sån som gav mig ut på en löptur i snön. Eller hur?
Nä, inte jag heller. Men idag hände det. Årets första snöflingor dalade i luften i fredags, men det var först i natt som den första riktiga snön kom. I morse vaknade Malmö inbäddat i ett vackert vitt snötäcke!

Jag gillar snö. Och jag har lovat min tränare (och mig själv förstås) att bli snabbare under nästa träningsperiod. Även om jag njuter av att mysjogga eftersom jag aldrig någonsin tidigare har tyckt att just joggande varit varken mysigt eller roligt, så är ju inte tanken att bli för bekväm. Idag hade jag planerat in ett intervallpass, och när jag såg snön tänkte jag - varför inte slå två flugor i en smäll?!

Det var härligt med snöknarr under fötterna och flygande snöflingor i ansiktet, men förutom det så var det inte bekvämt någonstans. 30 minuter utanför min bekvämlighetszon resulterade i ett nytt pers med nästan 30 putsade sekunder i genomsnittlig kilometertid. Snölöpning is the shit!

Lucka 1 - Det här är jag

Nä men vad säger ni, vi kör väl en adventskalenderblogg i år igen?! Nytillkomna läsare kanske kan lära känna mig lite bättre, och ni gamla stofiler får säkert lära er ett och annat nytt också. Men snälla, ha inte för höga förhoppningar. Tanken är bara att det ska vara roligt att räkna ner till julafton!

Vi börjar med "Det här är jag". Hej, jag heter Petra. I bloggosfären kallar jag mig Prralin, dels för att det är en hopdragning av mitt fullständiga namn och nästan vad jag kallade mig själv som liten (petrrralin), och dels för att jag förstås gillar praliner. Vem gör inte det liksom?! :)

Jag är en Österlentös som bor i Malmö men känner mig som norrlänning efter att ha bott där uppe under största delen av mitt vuxna liv. "Där uppe" är närmare bestämt Örnsköldsvik, min favoritstad alla kategorier. Om det inte varit 110 mil från Örnsköldsvik till familj, släkt och vänner i Skåne så hade jag levt happily ever after där uppe. Men nu bor jag alltså i Malmö. Och jag börjar gillar det.

Den här bloggen har jag knapprat på sen 2006 och den skrivs framför allt för att uppdatera vänner och bekanta som befinner sig på långt avstånd men som ändå är intresserade av att hänga med i vardagen. Dessutom fungerar den som en ypperlig ventil då behovet av att "skriva av sig" knackar på, och som ett arkiv att gå tillbaka i när minnet sviker. Bloggen speglar mig så till vida att den, liksom jag, är lite spretig mellan varven och blandar lågvarv med högvarv. Ibland handlar det om det ena, ibland det andra. Men det kommer alltid från hjärtat. Och lagom till jul så går den julblogg.