Två dömande ögon

Jag gillar ju Olle Eksells kakaoögon. Och jag har läst det här inlägget Att vara två dömande ögon i ett designerhem flera gånger och skrattat lika gott varje gång. Om du inte redan har surfat förbi det, så rekommenderar jag ett klick på länken. Fantastiskt roligt!

Tur inte "mina egna ögon" är med, för vad skulle de säga? De skulle antagligen undra varför i hela friden det framför dem alltid står en skål med gröna äpplen som ingen någonsin äter. Störtlöjligt, bara för att matcha kudden liksom...

Kräftbröd a la Prralin

Kräftbrödet till kräftskivan gjorde jag efter Ernst recept på kräftbröd med tomat & dill, och själva skapelsen gjorde jag med inspiration från det här receptet. Här kommer alltså min egen mix för att imponera på kräftskivan:

Ingredienser
50 g jäst
1 msk honung
5 dl vatten
1 msk salt
11 dl mjöl
3 msk tomatpuré
1.5 dl dill, hackad
1 st ägg
2 oliver (eller dyl) till ögon

Gör degen så här
1. Smält jästen med salt och honung.
2. Tillsätt det 37-gradiga vattnet och rör om.
3. Tillsätt mjöl tills degen blivit fin och smidig.
4. Rör ned tomatpuré och hackad dill.
5. Sätt ugnen på 225 grader.
6. Lägg lite mjöl på degen och låt jäsa under bakduk i ca 20 min.

Gör kräftan såhär
1. Slå upp degen och arbeta ev in mer mjöl. Dela degen i 3 lika stora bitar.
2. Ta en av bitarna och forma den lite ovalt till kräftans huvud. Skär ett snitt i mitten av denna bit.
3. Dela en av de andra bitarna i 2 större och 4 mindre bitar. Dessa läggs som ledare och klor ut från huvudet. De mindre först och sedan den större. Klipp ett hack i den största precis som klor.
4. Dela den tredje degbiten i 5 bitar som trillas till bullar och lägg dem i en lätt svängd rad ut från huvudet till kräftans stjärt. Klipp 3 jack i den yttersta bullen.
5. Stick i tex oliver som ögon.

Jäs under bakduk på inte för varm plats i ca 20 min. Pensla med uppvispat ägg och grädda mitt i ugnen på i ca 20 min tills brödet fått fin färg.

Liten och söt innan jäsning och gräddning.

Stor och fluffig, redo att ätas.

Kräftskiva #2

I lördags var det dags för kräftskiva igen. Denna gången hemma hos mig, tillsammans med ett gäng glada och trevliga tjejkompisar. Förutom kräftorna smaskade vi även på mitt kräftbröd som jag måste säga att jag lyckades ganska bra med för att vara första gången (och ja, lite lyckades jag nog imponera på mina gäster!), västerbottenpaj, hemgjord aioli (som dock inte lyckades riktigt lika bra första gången, men efter ett antal googlingar på "hur man räddar en majonäs" fick jag till det till slut), yoghurtsås med dill, ost & kex och till efterrätt smulpaj med äpplen och solroskärnor.

Det smakade smaskens och sällskapet var kalas. Kräftkalas helt enkelt!

Sol!

Vilket härligt väder det har varit i helgen. Inte för att jag kan skryta med att jag varit ute och njutit av det överdrivet mycket, men igår blev det i alla fall en liten promenad för att pausa lite från kräftskiveförberedelserna och idag satt jag ute på balkongen en timme i förmiddags. En stund i solen med en bok i handen, något jag längtat efter och saknat hela sommaren. Det resulterade i något som nog kan anses vara det närmsta jag kommit en solbränna den här sommaren. Länge leve hösten!

Det är skillnad på rester och rester

Det här kallas lyxrester!

Gissa vad jag ska göra ikväll?

Tankefrön

I måndags kväll var jag på en fantastisk "föreläsningsföreställning" med Christer Olsson från Utvecklingspoolen; Tankefrön. På min förra arbetsplats jobbade vi mycket tillsammans med Christer och Utvecklingspoolen. Bland annat höll de i våra ledarskaputbildningar och säljutbildningar, och dessutom dök de titt som tätt upp på kickoffer och andra sammankomster. Under ett par års tid träffade jag därmed Christer 3-4 gånger per år, och jag uppskattade det väldigt mycket redan då. Men jag måste säga att jag uppskattar det ännu mer efter igår.

Efter drygt två års bortavaro från denna typ av tänk, som jag till stor del tyckte genomsyrade hela min dåvarande arbetsgivare, fick jag i måndags nästan en religiös aha-upplevelse. Den där världen finns kvar, fast utanför min lilla bubbla!

Jag visste ju att jag gillade Christer och hans livsfilosofi, och det var också därför jag armbågades lite för att få med mina närmsta kollegor från min nuvarande arbetsplats att lyssna på detta. Det saknas mycket av det han pratar om på denna arbetsplats, om man frågar mig (fast det gör man inte). Jag hade glömt av mycket av det han pratade om, eftersom jag inte längre jobbar aktivt med det som jag ju gjorde då, men jag kände ju förstås igen nästan allt när han väl sa det. Och jag tycker att allt är så klokt. Så enkelt, så självklart - men ändå så otroligt nyttigt att få bli påmind om.

Några av de tankefrön som jag tar med mig:

Vi gillar människor som gillar oss.

Det är människan som är konkurrensfaktorn.

Välj att förstå så vet du vad jag menar.

Människor är inte bra eller dåliga - vi är olika.

Brist på information leder till spekulation.

Jag vet mer än vad jag vet att jag vet.

Att välja att vilja är ett val.

Allt som inte är under utveckling är under avveckling.

Ju mer du vågar veckla ut dig, desto mer utvecklas du.

Du läcker vad du tänker.

Lever jag det liv jag vill ha levt?

Om du bor i Göteborgsområdet så rekommenderar jag varmt att lägga några timmar av ditt liv på att lyssna på Christer den 11/10.

Bilder lånade från Christers facebook-sida.

Kusinfirman goes kanelbullsbonanza

I förmiddags (lagom sent så att kusinen återhämtat sig från gårdagens gymnasieinspark) drog jag, mormor och kusinen till stugan. På schemat stod inte så mycket annat än mysa. Ytterst välbehövligt. Så här har dagen tillbringats:

Vi hittade ett dominospel i baren. Och det var ju inte igår man spelade domino. Vi fick googla reglerna. Men det roligaste är ju inte att spela, utan att bygga såna här "banor" och skapa den sk dominoeffekten. Detta gjorde vi medan vi såg ett antal Idol-repriser på tv. Och pratade om kusinens egna Idol-auditionserfarenhet. Och att hon faktiskt syntes på tv när de visade auditionen från Lund förra veckan. Om man tittade i slow motion alltså.

Sen blev det pooltömning. Observera, ej bartömning. Med tanke på hur mycket det har regnat i sommar var det en jäkla massa vatten i poolen. Och om jag tänker efter tror jag faktiskt inte att jag har badat en enda gång. Det har inte direkt varit oj-vad-det-är-varmt-jag-måste-bada-väder.

Idag var poolvattnet iskallt och både jag och kusinen höll på att förfrysa såväl händer som fötter under alla manövrar som krävdes för att få ut vattnet. Nu är dock poolen tömd. Och gräsmattan sankmark.

När livet återvänt till våra stackars förfrusna kroppar vankades det kanalbullsbonanza. Mamma & co kom på kaffe på kvällskvisten och vi bjöd på kanelbullar och äppelpaj. För att baka dessa kanelbullar krävdes det inte mindre än tre affärsbesök. Två på vägen hit, och sen när vi kom fram och inspekterade båda kylarna insåg vi till vår besvikelse att det inte fanns ett enda ägg i någon av dem. Ett ägg (för att pensla bullarna), det var allt som fattades. Lagom störigt att behöva åka och handla en gång till bara för det...

Vi använde oss av detta recept och fick två plåtar fulla med stora fina (och goda) kanelbullar. Dessutom var vi lite wild and crazy och gjorde dubbel sats av fyllningen. Ska det va så ska det va ordentligt. Kladdigt och gottigt.

Och fröken kusin ville tvunget prova en sån här "reklam-färdig-paj". Fast vi hittade inte den där tvådelade förpackningen som de gör reklam för på tv (därav de dubbla affärsbesöken på vägen hit...) så hon fick till slut hålla till godo med denna från ICA. Men när vi väl sprättat påsen så var där ju två påsar inuti, en med äpplena och en med smulpajen, så det var nog same same but different. Väldigt enkelt förstås. Men det är ju inte sådär supersvårt att göra en smulpaj själv heller. Men nu har hon fått prova. Och mjölig blev hon ju ändå, av kanelbullsbaket. ;)

4good-kväll: Eat Love Live!

Igår kväll var jag på ännu en inspirationskväll med 4good. Kvällen presenterades på förhand såhär:

Vi kickstartar hösten genom att tänka Back to Basic vad gäller kärleken, livet och maten. Färre omvägar och mer rakt på sak helt enkelt. Kom! Inspireras till mer livsglädje av Glada Hudik-teaterns prisbelönte & kreativa ledare Pär Johansson, peppas till mer innerlighet av kärleksprofeten och poeten Bob Hansson och bli modigare genom att höra TV-profilen och författaren Agneta Sjödin berätta om sin livsresa. Kvällens Sunshine Story berättas av Lotta Bäckström som, efter en stroke, började laga mat i sitt 15 kvm stora kök och idag driver ett av Göteborgs populäraste cateringföretag - Himlagott!

Och den höll vad den lovade. Agneta Sjödin började med att berätta om sin resa först in i tv-branschen och sen ut ur tv-branschen och så in i tv-branschen igen. Hur det gick till när hon började skriva böcker och "hitta sig själv", när hon pilgrimsvandrade och för första gången sen hon var liten fick umgås med sina egna tankar och fantasier på riktigt. Hon berättade om hur de kriser hon gått igenom gjort henne till en starkare människa, och inte minst gjort henne till den hon är idag. Det tåls att tänkas på. Just när man är mitt i det kanske det inte är så himla roligt, men jag hoppas att även jag hittar ut snart. Dessutom bjöd hon på sig själv vad gäller alla de (spruckna) kärlekshistorier som löpsedlarna brukar rapportera om henne och avslöjade att hon hade gjort en lista på vad hennes (nästa) drömman ska ha och vara. Låt oss önska henne lycka till!

Bob Hansson är ju en lustig filur. Första gången jag fick upp ögonen för honom var förra hösten då jag såg ett avsnitt av Sommarpratarna där han var med. Han verkade störtskön och fångade mitt intresse ganska omgående. Och nog är han speciell alltid. På sitt alldeles egna lilla vis peppade Bob att våga visa mer kärlek. Att inte vänta på att få kärlek innan du kan ge. Att inte "lägga dig på en trea" bara för att safe:a ("tänk om det bara var en tvåa du fick"), att inte vara rädd att sända ut för mycket kärlek till människor du möter - nej möt alla med en femma! Alla är vi programmerade från början att ge kärlek och sprida leenden, för inte är det väl många "fettklumpar" (som han kallade det, bebisar alltså) som funderar på om de ska lägga sig på en trea eller fyra när de förgyller världen med sina första leenden?

Lotta Bäckström var kvällens Sunshine Story. Hon berättade om hur hon som 32-åring fick en stroke och tvingades omvärdera sitt liv. Passionen för sitt jobb fick henne att rusa alldeles för fort och mycket, men det var också passionen som gjorde att hon hittade tillbaka. Passionen var det som både gjorde henne sjuk och som gjorde henne frisk. Passionen för mat. Nu driver hon bland annat cateringföretaget Himlagott. För att hon snuvat han där uppe i himlen på sig själv.
Hon tycker också att man ska älska sina rynkor. Rynkorna betyder ju faktiskt att du har förmånen att få bli äldre. Ju fler rynkor, desto mer liv.

Avslutningsvis klev Pär Johansson upp på scenen och trollband publiken med sin berättelse om Glada Hudik-teatern. Eftersom jag nyligen sett filmen Hur många lingon finns det i världen så kände jag igen en del av det han berättade, och fascinerades av det faktum att det faktiskt var så det hade gått till i verkligheten också. Inte bara i filmen. Att arbeta sig förbi både sina egna och andras fördomar. Det var ingen lätt resa för honom att starta den här teatergruppen, men vilken framgång det blivit och han berättade så fantastiska anekdoter från deras tid tillsammans. Tårarna sprutade; både av glädje, skratt och medmänsklighet. Stående ovationer och en stor klump lycka i magen!

Bild lånad från 4goods facebooksida.

9/11

10 år har gått.

Till och med jag, som inte direkt är känd för mitt goda minne, minns vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag minns visserligen inte hur jag fick reda på det eller vem som berättade det för mig, men jag minns att jag satt i soffan i min första "egna" lägenhet som jag och min kompis Sara hade flyttat in i bara en månad tidigare och vi tittade på tv. Vi såg scenerna då planet flög in i tornet, och jag vill minnas att jag skrattade till. Eller ja, det är väl kanske inte nåt som jag direkt vill minnas, för det känns ju inte som att det var en riktigt passande reaktion. Men jag fattade nog inte vad som hände till att börja med. Det var som en dålig film. Jag slutade dock skratta ganska snart.

Vad gjorde du den 11 september för tio år sen?

Blossa 2011

Tidigare i veckan presenterade Blossa årets smak på glöggen. Kaffe. Kaffe? Jag tror inte att den här kommer att bli någon favorit hos mig. Men å andra sidan, handen på hjärtat, så brukar jag inte vara så förtjust i de andra smakerna på årgångsglöggen heller. Lättglögg är mer min grej. Och kombinationen kaffe + alkohol lär nog inte falla mig i smaken. Men självklart har jag redan klickat hem ett par flaskor i beställningsformuläret. Det hör ju liksom till. Och så är de så snygga. Framför allt är de snygga.

Är det okej att börja längta till julen nu då?

13N54’20.11”89W43’33” Mellanamerika. Högsommar. Temperatur: 32°C. Luftfuktighet: 87%. Vidsträckta plantager vilar i skuggan på kaffeodlingen Finca Las Delicias, El Salvador. Arabicaträd sträcker sig mot solen. Samtidigt i Sydeuropa: Eftermiddag. Lätt bris. Solmogna druvor slumrar i tunga klasar på vinodlingarnas sluttningar. Tre sorter väljs omsorgsfullt ut för att förädlas och färdas långt bort. Sverige. Temperatur: -10°C. Rimfrost. I den nordliga midvintern sker det omtumlande mötet; två vita viner bryter av mot den rundade Arabicasmaken, medan det tredje förstärker kaffets karaktär. En ny upptäckt. En förening av mörkrostad elegans och Blossa starkvinsglögg.

30-årspresenten

Förra fredagen bar det av till Stockholm för att inkassera 30-årspresenten som jag fick av "Öviksgänget". Öviksgänget som numera består av en Malmöbo, en Göteborgare, en Uppsalabo - och två Öviksbor (varav tyvärr endast den ena kunde följa med till storstan). Det ingick inte riktigt i planen att ha en veckas förkylning i bagaget, och att dessutom vakna upp denna fredag med en ny våg av halsont i kroppen. Men sånt är livet.

På fredag kväll drog vi till Stureplan. Fast det var inte så spännade som somliga facebook-följare fick för sig när de läste statusuppdateringen "det är inte varje kväll man står på listan på stureplan". Vi hade helt enkelt skrivit upp oss på listan på T.G.I Fridays, eftersom vi ville käka där men inte kunde boka bord. ;) Jag kommer inte ens ihåg vad jag käkade, men gott var det i alla fall. Men något som jag verkligen kommer ihåg är brownie-efterrätten som var grymt god. Löjligt god. Men vid det laget var vi så mätta så att vi var tre stycken som delade på den...

Dagen efter var det dags för del 1 av presenten; Tjejmilen. Jag ska inte påstå att jag tränat ihjäl mig inför det, men jag hade i alla fall hoppats på att kunna genomföra det och absolut sett fram emot det som en rolig grej. Och jag velade fram och tillbaka länge, med förkylning i kroppen och halsont (fast jag intalade mig att "det var värre igår"...) vet jag förstås att man inte alls ska pyssla med såna aktiviteter. I synnerhet inte när kroppen inte är van vid dylika galenskaper.

Men så är man ju där. Har åkt hela vägen till Stockholm för detta. Gänget är samlat och ska göra det tillsammans. Jag har fått det i present. Solen skiner till och med. Det är ju en folkfest. Det skulle ju kännas så förargligt att missa det, när man ju ändå är här. Så ja, till slut bestämde jag mig för att prova ändå. Det var ju faktiskt värre igår.

Och jag sprang de första tre kilometrarna. Sen höll jag på att avlida av värmeslag. Okej, kanske inte avlida direkt. Så då promenerade jag en bit. Och bestämde mig för att det var okej att promenera ett par kilometrar nu. Sen provade jag springa lite igen. Men kroppen svarade inte. Så då bestämde jag mig för att promenera hela rundan. Till och med över mållinjen. Det känns ju rätt löjligt att springa på upploppet och över mållinjen när man promenerat (i princip) resten. Det tog nästan 1 timme och 40 minuter. Det var betydligt mer ansträngande än vad en liknande promenad brukar vara, och det var inte speciellt roligt. Eftersom jag inte mådde så bra. Och "alla andra" sprang. Beslutet att starta kanske inte var så klokt, men jag tyckte ändå jag var ganska förnuftig utefter banan.

Lag "Petras vänner" innan start:



På kvällen fortsatte presenten med del 2: föreställningen Ljust och fräscht med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert på Cirkus. Jag visste inte vad jag hade för förväntningar på detta, skulle det vara en teater? Show? Stand up? Lite diffust sådär. Och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska kalla det och det är svårt att återge poängerna, men det var SÅ. JÄKLA. BRA. Bland det roligast jag sett faktiskt, det var mycket länge sen jag skrattade rakt ut i luften så mycket och så ofta. Så träffsäkra iakttagelser och, förstås, raljerande av dessa två herrar. Så om du inte har sett denna show (låt oss kalla det det), men har möjligheten - gör det!



På söndagen var det slagna hjältar som vaknade upp med förkylningar, knäont, skoskav och stela kroppar. Därför var det rätt passande att dagens planerade aktiviteter inte sträckte sig mycket längre än till att käka brunch på hotellet. Vi bodde förresten på Mornington på Östermalm. Det var ett trevligt hotell med fina rum ("ljust och fräscht" ;)) och god frukost, men med lite bristande information och service. Nu är vi ju alla lite skadade eftersom vi jobbar eller jobbat i branschen, men ändå. Det skadar ju inte att informera om vad som ingår i brunchpaketet (speciellt eftersom restaurangen inte heller visste det), att nyckelkorten slutar fungera kl 12 fast att vi inte har utcheckning förrän kl 16 eller att förse oss med en internetkod när vi svarar ja på frågan om vi vill ha internet på rummet etc.

Brunchen smakade dock bra och som underhållning följde vi Christian Olsson i trestegsfinalen på "storbildsskärm".

Efter brunch och utcheckning var vi "mätta och tretta". Sega och gnälliga. Okej, jag kanske ska prata för mig själv. Men det ÄR faktiskt jobbigt att inte kunna andas genom näsan. Det blev lite långsamt promenixande och flanerande genom stan med Centralstationen som slutmål där vi alla skiljdes för att åka på olika håll.

Stort tack för en fantastiskt trevligt present och en grymt rolig helg! Och det bästa av allt - nästa "Öviksreunion" är redan bokad. I slutet av november bär det av till Göteborg. Och så har jag faktiskt redan bokat en resa till Övik i januari också. För att se på hockey. Längtar!

R.I.P

Uppsnacket inför den stundande Elitseriepremiären kom abrupt av sig i eftermiddags. Ett helt ryskt hockeylag har bokstavligt talat gått upp i rök efter en flygkrasch där hela laget var ombord. En av Sveriges bästa målvakter finns inte mer. Och självklart är dessa människors liv varken mer eller mindre värda bara för att de råkar vara hockeyspelare och att en av dem var en svensk landslagsstjärna. Men det känns liksom lite mer verkligt.

Mer verkligt overkligt. Och ännu en påminnelse om att livet är skört. R.I.P.