Hemgjord hamburgare

Ikväll blev det hemgjord hamburgare till fredagsmys. Det är inget jag skulle få för mig att göra till mig själv, och det är ju inte varje (fre)dag man orkar vara social och skaffa sig sällskap till fredagsmyset - men eftersom jag har norrlandsbesök den här veckan så passade jag på. Och sen är det ju ganska bra att ha någon annan som kan knåda ihop köttfärssmeten. Jo jag kanske har lite köttfärsfobi...*

Vi gjorde burgarna (ungefär) efter det här receptet, och den tillhörande coleslawen (sjukt god!) efter det här receptet. Burgaren piffades med "Frisk & Fröig"-bullar som fick agera hamburgerbröd, sallad, tomat, avocado, ost och bacon. Try this at home!

Sen blev det horisontellt soffläge till lite hockey och Let's dance. Och nu bums i säng. 

*Jag gillar att äta köttfärs alltså, men har svår fobi för rå köttförs.

Speciellt för att ta i den. Huvva!

Biggest Loser Sverige

Finalen av Biggest Loser Sverige igår alltså. Efter (ännu) en ganska blek säsong - vilken final det blev! Finalisterna gick ju knappt att känna igen. Att Ralph skulle ha gått ner mycket hade man ju förstått med tanke på hur han tuggat på under hela säsongen, men att Michael gått ner så mycket på hemmaplan. Att tappa nästan 80 kg på knappt ett halvår, det är vad jag kallar imponerande. Och så galet jämnt det blev. Men nog var det väl ändå rätt att Ralph "The Terminator" kammade hem segern. Jag är säker på att tjejerna kommer att stå i kö för honom nu!

En annan som imponerade var Linda. Vilken enorm förändring sen de lämnade ranchen tills finalen, en helt annan människa. En hel människa mindre. Wow.

Men för övrigt tycker jag fortfarande att den svenska versionen av Biggest Loser lämnar en del övrigt att önska. "Blek" är det bästa ordet jag kan komma på för att jämföra med den amerikanska varianten. Det känns som en blek kopia av den väldigt mycket mer färgstarka förlagan. Och då är det inte bara tröjfärgerna jag syftar på, även om de sammanfattar jämförelsen ganska väl - bleka, tråkiga, beige färger och stora bylsiga jämfört med de starka klara färgerna och lite mer slimmade snitten.

Själva tävlingsmomentet kan man ju förstås diskutera, helst hade man ju velat följa alla deltagarna hela vägen, men det hade kanske inte blivit något tv-program alls då. Och deltagarna lär ju vara med på förutsättningarna när de anmäler sig. Jag tycker det är lite för lite programtid för att hinna "komma under skinnet" på deltagarna, och följa med i utvecklingen både mentalt och fysiskt. Dessutom saknar jag de små "hemmareportagen" som avslutar varje avsnitt när någon blivit utröstad i den färgstarka versionen. Men jag har ju förstås suttit klistrad varje avsnitt ändå. Och är grymt imponerad av deras insatser och resultat. Jag gillar tjockis-tv som är gjord med kärlek.

Gekås Ullared

I lördags var vi fyra glada (och kanske lite galna?) tjejer som tillsammans med den skrapsårsskadade Lillpolon åkte norrut genom en tät morgondimma till Ullared. Glada, för att vi var utflykts-och shoppingsugna - och galna, för att det var löningshelg. Det är väl antaligen en av de oskrivna grundlagarna, att man inte åker till Ullared en löningshelg. Om man har någon sorts självbevarelsedrift. Fast vi var ju inte de enda som bröt mot den regeln. Som väntat. Vi hade dock förberett oss mentalt på det värsta, och blev positivt överraskade när vi inte ens behövde köa för att komma in.

Det blev en del shopping, mycket promenerande och kundvagnsväjande, men mest skratt och flams och väldigt trevligt. Bagageutrymmet på lilla Polon blev inte ens fullt, så vi hade kunnat shoppa mycket mer. Efter att ha varit på vift i 14 timmar kraschade jag och Sara i varsin soffhörna när vi kom hem, och där blev vi kvar i princip resten av helgen...

Kundvagnsparkering vid lunchrestaurangen. Inget konstigt alls.

Örnsköldsvik - hela årets friluftskommun

Övik behöver lite positiv publicitet nu när det händer tråkigheter även där. Därför tänkte jag passa på att dela med mig av en liten film som visar vilken fantastisk friluftskommun Örnsköldsvik är. Inte konstigt att jag saknar alla utflyktsmöjligheter som finns bara runt hörnet, så tillgängligt och så nära stan men ändå som en helt annan värld.
Se och njut (och längta dit)!

This is why I ♥ Örnsköldsvik.

Skrapsår på Lillpolon

I fredags blev stackars fina Lillpolon påkörd av en dum gubbe som trängde sig förbi vid en påfart till motorvägen när jag skulle köra till Lund. Eller ja, han var ju ganska snäll som stannade när han upptäckte att han körde på mig, men han hade ju varit ännu snällare om han låtit bli att köra på mig. Därav dum gubbe.

Det var ganska lustigt, för ungefär en minut tidigare hade jag sagt till Sara som satt bredvid mig i bilen att av all stadskörning som en bonnatös som jag tvingats lära mig sen jag flyttat till Malmö så är detta mitt absoluta icke-favoritställe, när man ska köra ut på motorvägen till Lund precis innan Segerondellen. Det är hajtänder på marken och väjningsplikt för att komma ut på motorvägen, och påfarten är så ”snäv” att man nästan står parallellt med motorvägen så när man ska se om det är fritt att köra ut så måste man nästan titta helt bakom sig då det är där trafiken kommer. Dessutom svänger motorvägen lätt precis där innan vilket innebär att det är ganska dålig sikt när man ska försöka se hur trafiken på motorvägen flyter.

Eftersom jag ska vänster i rondellen kort därefter måste jag dessutom ut i vänster körfält på en gång, och måste ju vänta tills det är fritt i båda körfälten innan jag kör på motorvägen. Därför stod jag stilla längst till vänster på påfarten och spanade trafiken till vänster ”bakom mig”. Plötsligt bumpar en bil in i höger bak på mig. Då skulle den ”dumma gubben” antagligen köra på i höger körfält och tyckte då att han kunde tränga sig framför mig eftersom det (troligtvis) var ledigt för att köra på där.

Nog för att min bil inte är jättestor. Men nog stor för att synas är den i alla fall. Det blev ingen stor skada, men det är ytterst störigt med skrapsår på min fina bil. Speciellt när man inte orsakat dem själv (eller okej, det är nästan ÄNNU störigare när man orsakat dem själv, men då kan man i alla fall inte skylla på någon annan). Och eftersom jag är lyckligt förskonad från ”incidenter” tidigare (det enda jag har ”lyckats” med tidigare är en parkeringsbot (min första och hittills enda) i december förra året och så har jag blivit stoppad av polisen och fått blåsa en gång – ganska bra facit efter att ha haft körkort i 13 år va?) så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra där och då, hade ingen skadeanmälan med mig och det var inte världens lämpligaste ställe att stå och dividera allt för mycket precis vid påfarten på motorvägen. Så jag tog gubbens telefonnummer, tog en bild på skadan och dokumenterade även hans registreringsnummer. Nu har jag pratat med försäkringsbolaget och ska få hem papper att fylla i. Alltid lär man sig något nytt.

Och visst är det så att alla erfarenheter är bra erfarenheter. Eller?

Men jag kan väl inte direkt säga att jag tycker bättre om den där platsen nu. Får nog hitta ett annat lämpligt sätt att köra till Lund istället...

Tidig semester

Ja, då var det semester. För Modokillarna alltså. Säsongen tog slut igår efter en spännande kvartsfinalserie mot Skellefteå. Det är bara att gratulera motståndarna, de var snäppet bättre och jag håller tummarna för att de går hela vägen till guldet nu. Men Modo stod upp bra och spelade riktigt grymt bra i några av matcherna, gjorde efter förutsättningarna en bra säsong och bjöd äntligen ett slutspelstörstande Övik på lite slutspelshockey igen.

Men speciellt nervöst var det egentligen aldrig. Vi som var med förra våren vet vad riktig nervositet innebär. Och det här var inte ens nära. Tidig semester? Tja, det kan man ju överleva. 

Bild: Håkan Nordström.

Sen sist

Sen sist har jag varit på en favorit i repris-föreläsning med Torkild Sköld tillsammans med en hel drös goa tjejer, jag har varit på Casino Cosmopol på "studiebesök" med jobbet och käkat gott och fått en liten spelskola, jag har njutit av vårsolen (och vinterkylan) bakom mina solglasögon, jag har huttrat i höstrugget bakom en häst hos mamma på Österlen, jag har njutit av slutspelshockey på tv och jag har i brist på Melodifestival på lördagkvällen haft Twilight-maraton hemma i soffan.

Sämre kan man ha det.

Change the way you look at things

... and the things you look at will change.

Trigger-låt

Häromveckan när jag var och lyssnade på Olof Röhlander, så pratade han om olika triggers. En trigger kan vara något som tar en tillbaka till en viss känsla (och används förstås bäst med en känsla man vill tillbaka till), det kan vara musik eller dofter eller något annat.

Min trigger-låt är som ni säkert redan listat ut Black Eyed Peas' I gotta feeling (Tonight's gonna be a good night). För mig är den låten kopplad till två tydliga minnesbilder och känslor som jag mer än gärna återkommer till. Den första är under hockeysäsongen 2010 när Foppa (återigen) gjorde comeback i Modo. Han presenterades då i line-up till tonerna av just denna låten. Det var ju ingen som tvivlade på att Tonight's gonna be a good night när han var tillbaka på isen. Jag tror nog att alla hockeyfans, Modoiter eller ej, förstår storheten i detta. Och känslan att sitta på hemmaplan i Örnsköldsvik och höra publikens jubel och applåder som i det närmaste får taket att lyfta när denna låten spelas och Peter the great skrinnar in på isen. Den känslan. Den känslan.

Min andra association till denna låten är vid ungefär samma tid, hösten 2010, då jag var på min första 4good-kväll. Och redan där kommer faktiskt Olof Röhlander in i bilden. Han avslutade kvällen med en grym föreläsning - och när han tackade för sig och alla tjejerna i lokalen applåderade sig blå i händerna spelades just denna låten. Där och då kände jag att jag var på väg att ta mig ur den jobbiga tid jag hade bakom mig (även om jag också var lyckligt ovetande om vad som snart komma skulle), jag kände mig upplyft för att jag  äntligen hade hittat ett forum i Malmö som jag kände mig hemma i och kände mig allmänt tillfreds. Känslan efter en sådan toppenkväll när inspirationen bara sprutar ur öronen på en är i det närmaste euforisk. Den känslan har jag inte heller något emot att återkomma till.

Därför är den här låten min trigger-låt. Jag blir lika glad varje gång jag hör den. Och därför känner jag att jag borde lyssna på den oftare. Men jag börjar nu. Ikväll. Tonight's gonna be a good night. Idag väljer jag att gå tillbaka till hockeyminnet, bänkar mig framför TV4Sport kl 19.00 och hejar på de rödklädda. Gör det du också!

"Hockey"

Igår kväll blev det hastigt och lustigt lite "hockey" live, då jag såg att Malmö och Rögle spelade Skånederby i Förkvalet till Kvalserien till Elitserien. Jo, det heter så. De tre som lag som placerar sig högst i Allsvenskan går direkt till Kvalserien till Elitserien, medans de fyra lag som kommer därunder spelar ett Förkval för att avgöra vilket av de fyra lagen som joinar de tre tidigare nämnda "klara" lag för att spela Kvalserien tillsammans med de två sämst placerade lagen i Elitserien. Hur enkelt som helst.

Hursomhelst. Lite "hockey" live är ju alltid trevligt. Jo, för det är ju skillnad på hockey och "hockey". Och Skånederby är alltid trevligt. Jag hejar ju inte på något lag i Allsvenskan, och tycker väl att Malmö och Rögle är lite som pest eller kolera. Eller, egentligen inte. Malmö gillar jag inte av den enkla anledningen att de 1994 slog Modo i SM-finalen, då jag som 12-åring ensam stod upp för Modo i skolan när alla andra hejade på Malmö. Jag inser att det snart är 20 år sedan och att jag kanske borde komma över det. Men inom hockeyn får man lov att vara långsint. ;) Och Rögle ogillar jag väl inte direkt, men jag gillar inte heller dem.

Nu är det ju dock så att det skulle vara himla trevligt med ett Skånelag i Elitserien, av den enkla (och egoistiska) anledningen att då kommer Modo hit och spelar bortamatcher! Och DET vill jag ju. Alltså måste jag heja på något av Skånelagen för att de ska gå upp. Fast från det här förkvalet kan ju bara ett lag gå vidare. Så då får jag heja på båda. Eller inget. Eller ja, nåt. Och om jag ska vara riktigt riktigt egoistisk så vore det ju himla lämpligt med ett Elitserielag i just Malmö.

Hur det blir med den saken återstår att se. Matchen igår slutade i alla fall 5-3 till Malmö efter en riktigt rolig, fartfylld och underhållande match. Och avslappnad, eftersom jag inte behövde vara speciellt nervös då jag inte hejade på något lag. Eller båda då. Så jag jublade på alla åtta målen. 8-0 till mig!

I en av pauserna dök "Mums-Mums" upp i spelarbåset då han prisades med Kvällspostens Edvard-pris.

Rawfoodbollar med choklad- och apelsinsmak

Till festivalen igår gjorde jag nån typ av rawfoodbollar med choklad- och apelsinsmak. Jag är inte så haj på det här med "raw" att jag vet om de här bollarna kvalificerar sig riktigt, men enligt receptet jag utgick ifrån hette de i alla fall så. Och eftersom de blev väldigt goda så tänkte jag dela med mig av receptet!

Ingredienser, ca 10 bollar
1 dl cashewnötter (naturella)
1 dl dadlar, ca 10 st
1-2 msk sultanrussin
1 tsk rivet apelsinskal
pressad juice från ca en halv apelsin
2 tsk kakao
(ev. ½ dl kokos att rulla bollarna i)

Mixa cashewnötter, dadlar, sultanrussin, kakao och rivet apelsinskal grovt i en matberedare/mixer. Häll i apelsinjuicen och mixa tills det blir en ganska slät smet, lagom kletig för att kunna rulla bollar. Mina bollar blev lite väl kletiga, så ett tips är att ta det lugnt med apelsinjuicen!

Bollarna kan rullas i kokos om man vill, men jag tycker inte att det tillför något för smaken direkt. Däremot om man lyckas få bollarna lite väl kletiga, som jag fick, så tillför kokosen något för att minska kladdigheteten. :) Förvaras lämpligen i frysen.

Try this at home!

Rätt låt vann!

Åh, vilken bra final det var igår! Alla låtarna var bra på sitt sätt och förtjänade sin plats i finalen - och rätt låt vann! Men att det var en så bra final kan också bero på mitt fantastiska sällskap. Sju glada och schlagerpeppade tjejer var vi som trängdes kring mitt soffbord och allt det goda att äta, vi skrattade, diggade och röstade. För om man inte röstar (gör något åt det) så kan man inte klaga (gilla läget).

Tänk att det bara var två av dessa fina tjejer som jag kände för ett år sen. Jag måste bara ännu en gång uttrycka min tacksamhet för de fina människor som kommit in i mitt liv det senaste året. Tack Citypolarna, tack bloggen! Tack till mig själv för att jag vågat mig utanför min comfort zone och aktivt sökt upp nya bekantskaper. Tack till er för att ni bjudit in mig i era liv. Och förstås även tack till er två som jag känt lite längre än så. :)

Men Euphoria alltså. Så bra låt. Så otroligt fint framträdande. Jag blir alldeles lycklig av att se detta. Loreen är så vacker. Men luggen som "alla" pratar om då? Det förstår ni väl att det är slutspelslugg - man kan förstås inte klippa luggen innan slutspelet är över. Men det är det nu. Och jag längtar redan till Eurovision, jag tror att Loreen kommer göra succé!

PS. Ni som inte är hockeyintresserade och därmed inte förstår "slutspelsluggen" ovan (ja Maria, du kan känna dig träffad!). Läs här om slutspelsskägg.

Finalladdning

Såhär på schlagerspektaklets finaldag laddar jag förstås med finallåtarna på Spotify hela dagen. Ja, och så med att vila. Och så lite mer vila. Förkylningen har nämligen brutit ut, precis som jag "önskade" häromdagen. Nåja, lika bra det. Fast ikväll ska det ju vara finalfest hemma hos mig. Så jag tänkte prova två taktiker idag: första delen av dagen vila - och om inte det funkar så är det peppattack som gäller. Då kanske man kan skrämma bort tapetklistret från hjärnan?! Mello brukar hjälpa mot det mesta!

Men först måste vi ju avhandla Andra chansen. Vilket jag inte har orkat göra sen förra lördagen. Andra chansen är väl visserligen den delen av festivalen som är minst intressant. Men som ändå blev en grymt bra kväll, tack vare andra delen av den beryktade kusinfirman. Kusinfirman som är mest känd för sina bakinsatser, men som dessutom kör fuego och spinning, har nu också klivit in i tacons förlovade land.

Lite efter tidsschemat invaderade vi och alla kassarna från affären i lördags eftermiddag mormors kök. Egentligen var det muffinsbakning som stod på schemat, men vi låg som sagt lite efter i tidsschemat och prioriterade bort detta till förmån för en grym tacokväll med extra allt. Vi skruvade upp volymen på mormors dator för att digga schlagerlåtarna och så körde vi all in i köket. Nån timme senare ringde Sean Banan på porttelefonen, men det visade sig vara resten av kusinens familj och de blev insläppta trots denna udda hälsningsfras.

Efter tacofrosseri och Vasaloppsplaner var det dags för spektaklet på tv. Tydligen hade vi lite Sean Banan-fans ibland oss, det borde jag ju anat redan när de kom. Så han fick några röster, men det hjälpte ju inte. Däremot blev jag imponerad av Thorsten Flink, tyckte att han gjorde ett betydligt bättre performance i Andra chansen än i sin deltävling, och jag måste säga att jag gillar låten. Han gör den bra. Och han verkar inte ta sig själv på lika stort allvar som den andra udda fågeln i tävlingen - Ranelid. Eller som pappa sa:

Tidningarna har försökt få tag på Björn Ranelid på telefon hela veckan, men det har bara tutat självupptaget.

För övrigt har jag inga åsikter om Andra chansen, utan laddar nu för finalen. Där jag, precis som många andra, har Loreen som storfavorit. Det var länge sen jag hade en så solklar favorit inför finalen tror jag. Jag ska dra mitt strå till stacken genom att för första gången i årets Melodifestival avlägga en röst eller två, och jag hoppas verkligen att hon vinner. Och om hon inte gör det, så är det ju fortfarande en grym låt som jag kommer fortsätta digga under lång tid framöver!

Taco-hej!

Envis förkylning

Jag brukar ju aldrig vara sjuk. Eller jag brukade i alla fall aldrig vara sjuk. Det här året har jag dock redan hunnit vara mer förkyld än vad jag varit på flera år sammanlagt tidigare. Redan i slutet av januari hade jag hunnit avverka årets två första rejäla förkylningar med halsontet från hell. Gånger två alltså.

Och nu har jag under flera veckors tid haft nån jäkla varannan-dag-förkylning. Varannan dag halsont på gång, varannan dag okej, och så halsont igen, huvudvärk, värk i nacken osv. Sjukt störigt. Nu känns det dock som att halsontet har blivit lite mer "på riktigt" - håller tummarna för att det bryter ut och sen låter mig vara ifred. Tack.

Men även om jag känner mig både halsontig, nysig och snörvlig idag så känner jag mig ändå något piggare än tidigare i veckan. Ikväll orkade jag till exempel ta hand om diskberget och reklamhögen för första gången denna veckan. Om ni inte själv har erfarenhet av detta, kan jag meddela att varken berget eller högen minskar under veckans lopp...

Kvällens försök att mota förkylning. Avkok på ingefära, tillpiffat med citron och honung. Ingen aning om det hjälper, men försöka duger.

Tandläkaren - check!

Idag har jag avklarat och överlevt min största skräck. I alla fall en av dem. Det varannanårliga besöket hos tandläkaren. Eller tandhygienisten var det idag. En sån har jag nog inte varit hos sen jag hade tandställning på högstadiet. Det var alls inte igår.

Hon fotograferade och pillade, petade och hummade, putsade och kratsade - och höll på i nästan en timme.

Det är ju inget billigt "nöje" det där att gå till tandläkaren. Men när man går därifrån utan att behöva laga några hål så gör det inte så mycket, det får hellre svida i plånboken än i munnen...

Jag väljer att ignorera det faktum att jag som vanligt hade ett antal små "början till hål" och framför allt att ett av de där småhålen tydligen var på en av visdomständerna. Att behöva dra ut en visdomstand är min värsta mardröm alla kategorier. Min. Värsta. Mardröm.

Men nu firar jag denna framgången. Om inget oförutsett händer behöver jag inte visa mig där på 1,5 år igen. Det firade jag ikväll med årets första jordgubbar. Med grädde. Mums.

Sommar, någon?

S L U T S P E L

Slutspelsplats. Smaka på den. Det var fyra år sen sist. Det är nästan så att det är bubbelläge idag också.

Fy. Fan. Vad. Skönt.

Glädje både på isen och i Modo-logen med Foppa i spetsen!

Måste man dricka bubblet också?

Fick en kommentar på mitt bubbelinlägg om det där med att dricka bubblet också. Jag är ju som bekant inget fan av att dricka alkohol överhuvudtaget, av den enkla anledningen att jag inte tycker att det smakar gott (och sen gillar jag inte heller effekten det har). Men jag gillar bubbel. Eller jag gillar åtminstone grejen med bubbel, det brukar ju vara något positivt på gång när bubblet kommer fram - jag kan smutta lite för syns skull men dricker sällan upp.

Jag är lite för cool för det. Jag vaskar hellre. ;)

Mer bubbel åt folket. Man behöver inte dricka upp det!

Vårkänslor

Det kan inte vara mycket annat än vårkänslor som gör att man får för sig att ägna en lördag åt fönsterputsning. Nu ser jag i alla fall vårsolen genom fönstrena, även om jag inte orkar gå ut och njuta av den. Men jag hoppas att den visar sig imorgon också. För då har jag ju både en nystädad lägenhet och nyputsade fönster - och kan ägna mig åt något roligt istället för vettigt. Hoppas dessutom på att katten låter mig sova några timmar längre så att jag kanske till och med är lite utvilad och pigg. Bra va?

Fredagsbubbel

Det där med fredagsbubbel på jobbet för att fira fina affärer. Det är helt okej va?

Oflyt *klapp klapp klapp*

Redan när jag vaknade imorse var jag fylld med den energin som jag visste att jag skulle få med mig från kvällens Olof Röhlander-show. Det blir ju som man tänkt sig. Och det blev grymt bra!

På väg hem missade jag dock bussen med ett par sekunder. Men vad gör väl det när man nyss fått med sig lite verktyg hem i verktygslådan. Oflyt *klapp klapp klapp*. (Man bör antagligen ha sett och hört Olof live för att förstå poängen i den.) Och sen behöver man ju inte vänta mer än 20 minuter på nästa buss i storstan, även om sta'borna själva tycker det är en evighet så är det för en lantis som mig fantastiskt att det faktiskt går en buss till idag.

Så hem kom jag. Med massor av ny energi. Och med ett beslut i magen. Nu ska jag bara lyssna på min Trigger-låt ett par gånger till, sen ska jag gå och sussa sött... (Oflyt *klapp klapp klapp* kan (tyvärr) även tillämpas på kvällens hockeyresultat. Och nu är det bara två omgångar kvar. *biter på naglarna*)