Årets första dopp

Igår var det äntligen dags för årets första dopp. Fast det kanske inte räknas när det är i en 31 grader varm utomhuspool? Hursomhelst så blev jag doppad, och det blev ett kärt (?) återseende på S:t Olofsbadet där jag inte satt min fot sedan jag som liten blev tvingad att hoppa från 3 meters-tornet. Höjder, vatten och läskiga saker har ju aldrig varit min starka sida. Framför allt inte i kombination.Traumatiska minnen.

Nåja, efter ett besök i Tomelilla igår eftermiddag blev det ett besök hos mamma, och då följde jag med henne på vattengympa. Jag sänkte nog medelåldern med ett tiotal år, men det var ganska trevligt. Solen i ögonen, snygga simhud-mellan-fingrarna-vantar och så schlagermusik på det. Jodå, det funkade!

Ribban - the place to be?

Igår kväll tog jag cykeln och begav mig västerut genom staden med Ribban som mål. Jag har bara varit på Ribban en gång tidigare, och igår var det definitivt första gången jag försökt hitta dit by bike (läs: utan gps). Jo, jag har ganska bra lokalsinne. I vanliga fall. Men inte i Malmö. Varje gång jag ska till ett nytt ställe så måste jag kolla kartan för att försöka lokalisera det hela rätt geografiskt. Saaaakta men säkert går det framåt...

Det kanske tycks konstigt att ha bott i stan snart två år men bara varit på Ribban en enda gång. För Ribban är väl the place to be? Ja det kanske det är. Men det är i princip min första sommar i stan. Förra sommaren var jag sjukskriven och befann mig på Österlen (eller i Övik) nästan hela sommaren. Och dessutom drar jag österut till stugan de flesta lediga helger under sommarhalvåret, vilket gör att jag inte känner till sommarmalmö speciellt bra. (Till skillnad från vintermalmö då. Hrm.)

Men jag hittade i alla fall fram till Ribban igår. På första försöket. Cykelturen tog ungefär en halvtimme. Det var strålande vackert väder och myyyycket folk. Klockan närmade sig 19, men det var ganska gott om badklädda människor nere på sanddynerna, det var många glassar som smaskades på, det var inlinesåkare, cyklister, joggare, hundar, promenerare och allmänna flanörer. Och så var det ett gäng som dansade linedance. På den stora gräsplätten höll Friskis & Svettis låda med sin utegympa, och det var detta som jag hade siktet inställt på. En timme dans afro lockade fram både leende och svett.

Jag hade bestämt träff med en god vän och hennes sällskap. Och dessutom sprang jag på en annan bekant. Känslan att faktiskt känna någon i denna staden. Den känslan.

Jag tror jag börjar gilla Malmö faktiskt.

Midsommar 2011

Midsommarafton på Midsommarvägen bjöd på växlande midsommarväder, men helt utan regn. Det var lövning och klädning av midsommarstången på dansbanan, det var kransfabrik för kusinerna hemma i trädgården, det var sillalunch på altanen och jordgubbar till efterrätt, det var dans kring midsommarstången med små grodor som var lustiga att se, det var kubbturnering och boulespel, det var tårtfix och det var mycket god mat, gott sällskap, många skratt och Sommaren med Göran på dvd. Det var bara morfar som saknades.

... och nu är det mindre än ett halvår kvar till julafton. Same same but different. And I love it! :)

Glad midsommar!

Här kommer en snabb midsommarhälsning från en seeeeg internetuppkoppling på Midsommarvägen i Havängs sommarby. Det hörs ju liksom på namnet att det är här man ska fira midsommar, eller hur?

Igår gjorde vi den årliga beskärningen av björkarna på tomten, för att kunna löva dansbanan och midsommarstången idag. Vid tiotiden drar nämligen klädning och resning av midsommarstången igång, och i eftermiddag blir det dans kring densamma - och sen avslutas dagen med "vuxendans" fram mot kvällen. Fast däremellan ska vi förstås hinna äta sill och nypotatis, och grillat och jordgubbstårta också. Och kanske spela lite kubb eller badminton. Eller krocket eller boule. Kanske kasta pil eller hoppa på studsmattan. Eller ta ett dopp i poolen. En inventering av förrådet gav många förslag på sysselsättningar. Det blir nog en bra midsommar i år också.

Fotokurs med Canon

De många kalasen där i april resulterade ju bland annat i några slantar i bidrag till en systemkamera som jag sen ett par år tillbaka bestämt mig att jag skulle köpa till mig själv i 30-årspresent. Beslutsångesten fick aldrig riktigt greppet om mig och jag gjorde ett ganska snabbt beslut och köp. Det blev en Canon EOS 500D då det var kampanj på den till bra pris, och då jag tror att den duger bra till mig. Jag bestämde mig för att börja med att köpa kamerahuset med ett kitobjektiv för att avvakta lite med resterande objektivköp tills jag kommit igång med fotograferandet och (kanske) vet vad jag vill ha.

Men sen har jag inte kommit så mycket längre. Det var en 12-13 år sen jag fotade med systemkamera senast och även om sikta-och-skjut-metoden inte är så svår så är det ju inte riktigt därför man har systemkamera. Och de där gamla kunskaperna om bländare, slutare, ISO osv ligger väl begravt långt inne bland allt det där andra som jag inte heller minns. (Typ vad jag gjorde igår. Men det är en annan femma.)

Så häromdagen googlade jag lite efter fotokurser och tänkte att det kommer väl nån till hösten i alla fall, men så fick jag napp på Canons fotoskola som hade en kvällskurs i Malmö redan ikväll. Fotograf Emelie Ohlsson har därmed drillat mig och 20-talet andra fotointresserade nybörjare i diverse basickunskaper tre timmar ikväll. Och hon gjorde det med den äran. Självklart hinner man inte med allt väsentligt på tre timmar, men det känns i alla fall som en bra kickoff så att jag kanske får tummarna loss och börjar använda kameran lite i sommar... För den är ju faktiskt köpt för att användas, den där kameran!

Det är tur att hockey bara är på lek...

Jag höll tummarna för att Stanley Cup-bucklan skulle få komma till Övik i sommar igen, och hejjade därför naturligtvis på Vancouver Canucks och Sedin-bröderna. Tyvärr gick det inte vägen, och efter finalförlusten kan man ju konstatera att det är tur att hockey bara är på lek - eller hur var det nu...?!

Bilder från Aftonbladet som rapporterar om uppror på Vancouvers gator efter förlusten...

Ska man skratta eller gråta?!

Örnsköldsviksambassadör

Den 1 juni öppnade Örnsköldsviks ambassad portarna. Jag tycker det är en kul grej och ett bra sätt att samla människor som är positiva till Övik och förhoppningsvis bygga ett nätverk av detta. Jag kan väl inte påstå att jag behövde fundera speciellt länge på om jag skulle bli ambassadör eller inte...

Idag har mitt första gästinlägg på publicerats på bloggen.


Skärmdump från ambassadbloggen.



En helt vanlig tisdag

Picknick med en nyfunnen CityPolarna-vän (som kallade mig löpare,"du som är löpare", eftersom det var jag som rodde ihop Vårruset-aktiviteten tidigare i våras då vi träffades första gången - haha!) i Pildammsparken. Hon hade med sig paj på brie & soltorkad tomat, kyckling, rökta räkor, aioli och melon, och jag bidog med bubbeldricka, sallad, bröd, kladdkaka, sprutgrädde och jordgubbar. Smaskens!

Till skillnad från Vårruset-picknicken bjöds vi dessutom på solsken ikväll, och inte hagel och vinterkyla som sist. Efter picknickandet gick vi över kullen in till Pildammsteatern och lyssnade på Melissa Laveaux, ett (av många!) arrangemang av Sommarscen Malmö. Mycket trevligt med behaglig musik, vackert väder och trevligt sällskap. Och så kom jag till skott att hitta en cykelväg hemifrån till Pildammarna. 20-25 minuter enkel väg är ju överkomligt, så vem vet - snart kanske Pildammarna får besök av mig igen...

Tävla om biljetter till Sunny Standup

Jag är med och tävlar om biljetter till Sunny Standup, klicka här om du också vill vara det! 

Tillbaks i verkligheten

Efter nästan en hel vecka i min lilla Öviks-bubbla och efter att ha tillbringat halva sista dagen hos frissan och andra halvan på en utsökt trevlig eftermiddagslunch kom jag sent igår kväll tillbaka till verkligheten i Malmö igen. Det är farligt det där med att få smak på ledigheten - mycket vill ha mer... Tur det bara är tre arbetsdagar den här veckan, och sen bara en hel vecka innan det vankas midsommarvecka (och sen inte så många veckor kvar till semester). Håll ut!

Öviksveckan kan sammanfattas som väldigt trevligt med mycket gott sällskap, trevliga utflykter, fint väder, picknick i massor, fina catching up-dejter och världens bästa omgivningar. Verkligheten var faktiskt inte alls speciellt efterlängtad.

Life is good!

Nationaldagspicknick

Det blir en himla massa picknickande här uppe. Jag insåg just att jag ätit lunchen i picknickform fem dagar på raken nu. I torsdags på toppen av Ögeltjärnsberget (laxwrap), i fredags på toppen av Skuleberget (laxwrap), i lördags i parken på reunion (ceasarsallad), igår köpte vi med oss mat och gick ner i hamnen och åt (ceasarsallad) - och idag blev det nationaldagspicknick med kycklingwrap och kladdkaka. Variationen kanske är sådär, men allt smakar ju gott ute i det fria.

Idag anordnades för första gången Picknickfestivalen i Övik, och då måste man ju förstås vara på plats. En (fd) kollega från resebyrån och hennes dotter stod för sällskapet. Vi höll oss dock lite i bakgrunden av festivalen för att få lite lugn och ro att kunna snacka och catcha up. Mycket trevligt!

Hörnsjön

En bra sak med att inte vara så glad i alkohol är att man ofta är lite piggare än resten av gänget "dagen efter". ;) Så när de andra i reunion-ligan troligen fortfarande sussade gott igår förmiddags tog jag mig en promenad/småjogg runt Hörnsjön. Hörnsjön ligger bara ett par kilometer från Örnsköldsviks centrum och är ett av mina absoluta smultronställen. Det är som att komma till en liten oas, så nära stan men ändå så långt borta.

Tystnaden är nästan bedövande där inne i skogen och när man sätter sig på en bänk och tittar ut över vattnet går det inte att bli annat än lugn i själen. Det är alldeles tyst och stilla. Idag låg vattnet spegelblankt och man såg fiskarna simma omkring i vattenbrynet. Så efter ett varvs jogging fick belöning bli att just sätta sig på en bänk och dingla med benen. Och bara njuta. Ibland är det gött att leva.

Njuter av ensamheten

Efter en hektisk och fullspäckad (men rolig!) helg njuter jag ikväll av ensamheten. Jag har vinkat av resten av reunionligan som åkt hem till sitt, och Sara som jag bor hos jobbar natt. Det är bara jag och katten. Hon ligger och sover och jag har tagit ett bad och lyxat med en ansiktsmask. Snart dags att bädda ner sig och ladda för nya äventyr imorgon!

Reunion Turismakademien

Igår hade vi en liten inofficiell återträff för Turismakademien-klassen. Det var sex år sen vi gick ut och det har pratats ett tag om att fixa en reunion. Till slut landade det i en facebook-inbjudan med ganska kort varsel och vi fick tyvärr inte så många napp - men vi var i alla fall en tapper skara om sex personer som samlades i Strandparken igår eftermiddag för att picknicka och catcha up. En Öviksbo, en Sundsvallsbo, en Umeåbo, en Karlskronabo, en Göteborgare och en Malmöit. Så det var ju åtminstone några som ansträngde sig för att åka en bit... ;)

Vi satt i parken, i lä bakom ett buskage (det var kulingvarning i området så vi hade tur som hittade lite lä...) precis intill vattnet vid arenan och njöt av tillvaron. 4-5 timmar i parken satte sina spår i form av bland annat rödbrända ben och mycket snygga "bonnabrännor". Det blev picknick, kladdkaka, jordgubbar och tipsfrågor för att kolla hur mycket vi egentligen kom ihåg av det vi lärt oss. Jag kan väl avslöja att det var lite si och så med komihåget ang klapperstensfält, högsta högsta kustenlinjen, turistbegreppet och vem som egentligen var vem i klassen...

Kvällen fortsatte med middag (och förstås fin prisutdelning för tipsfrågorna) på Harrys, men när vi efter några timmar konstaterade att klientelet på Harrys ändrats något sen det "begav sig" så gick vi vidare till Merry Can. Där lyckades vi få önskelåten "Take me home, Country road" spelad av trubadurerna, och med det kan man väl betrakta dagen/kvällen som fulländad.

Lite dagen efter-häng i inre hamnen.

Expedition Skuleberget

Dag 2 i Övik, dvs i fredags, bjöds det på "Expedition Skuleberget". Skuleberget är en av de största "hållpunkterna" i Höga Kusten och ligger bara ett par mil söder om Övik, men jag kom på att jag aldrig varit uppe på toppen och föreslog därför det som en liten utflykt. På något sätt hade jag uppenbarligen lyckats förtränga det faktum att bergstoppen mäter 294 meter över havet och att jag är jäkligt höjdrädd (vilket är anledningen till att jag inte varit uppe på toppen tidigare). Man kan väl säga som så att knappt halvvägs upp började jag starkt ifrågasätta mitt eget förstånd, hur kunde jag ha kommit på den här idéen?!

Vägen från bergets fot upp på toppen var markerad till 600 meter enligt skyltarna, och som sagt var stigningen nästan 300 meter så då kan ni själva räkna ut att det var ganska brant på sina ställen. Så länge det var stock och sten var det inga större problem, men när det började bli i princip lodräta trappor längs bergskanten var jag inte speciellt kaxig längre. Att gå upp var väl sin sak, men jag började (förstås) redan under uppvägen fundera på hur fan jag skulle ta mig ner. (Förutom att jag är grymt höjdrädd är jag också sjukt nerförsbackrädd, jag tycker liksom det är läskigt att köra bil ner för en obrant backe...) Halvvägs upp gjorde vi en (väldigt brant) avstickare till grottan, och där var jag nära att ge upp...

Men jag tog mig samman och kom till slut hela vägen upp till toppen. Utsikten var det verkligen inget att klaga på, och en liten picknick på toppen var välbehövligt - både för den kurrande magen och för nerverna. Ett tag försökte vi leta en alternativ (läs: mindre brant väg) att ta ner mig (läs: nervvraket) på, men när vi inte hittade någon så fick jag ta mig i kragen och ta mig ner samma väg. Och det gick faktiskt bättre än förväntat. Nervositeten för hur jag skulle ta mig ner under uppvägen var faktiskt värre än själva nervägen.

Det var inte utan att jag drog en lättnandes suck när vi äntligen var nere igen. Phu! Så nu kan jag sätta en check även vid Skulebergets topp. Och det känns faktiskt rätt så bra. Mindre bra känns det i benen efter tre timmars bergspromenad, låren är stela så det står härliga till och det där med att gå i trappor är ingen höjdare såhär två dagar efter...

Survivors!

Reunion pågår

Om du vill vara dig själv för en stund

Norrland. Om du vill vara dig själv för en stund.

Ögeltjärn

Jag hade turen på min sida igår kväll och kom hela vägen upp till Norrland som planerat. De var snälla nog att hålla Umeå-flighten eftersom vi var så många från Malmö som skulle vidare, och till slut så blev vi bara ca 20 minuter sena till slutdestinationen trots en dryg timmes försening från Malmö.

Första dagen i norr bjöd på en torsdagsutflykt till Ögeltjärns naturreservat som ligger vid Gullvik strax söder om Örnsköldsvik. Vi har alla tre varit uppe på Ögeltjärn tidigare, men tänkte att vi inte tar snabbaste vägen upp utan istället tar stigen som kallas "Bergtjärn runt" på ca 6,4 km så att vi får oss en liten extra utflykt. 6 km låter inte så farligt, men i den här terrängen tog det ca 3,5 timmar - visserligen inklusive picknick- och fotopauser.

Det var en trevlig runda, men i ärlighetens namn så bjöd inte den där extra rundan runt Bergtjärn och upp på Bergtjärnsberget (115 möh) på så mycket mer än just extra promenerande (och en check på been-there-done-that-listan). Är man bara ute efter utsikt och vyer så räcker det gott och väl att gå upp till Ögeltjärnsberget (91 möh) närmsta vägen (och närmsta vägen är ingen jättestrapats så det är inget man behöver tveka på att ge sig på). Oavsett hur man tar sig dit så är det mödan värt, för utsikten är fantastisk. Den gör sig dessutom ännu bättre i trevligare väder. Idag bjöds det på både solsken och regn under vår tur, men tyvärr lyste solen mest med sin frånvaro när vi efter nästan tre timmars promenerande äntligen klättrat oss upp till toppen för att avnjuta picknicken.

Benen är lite sega, men det är bara att ladda om för morgondagens tur som bjuder på ännu ett berg och ännu mer vyer. Sånt där som man bara inte kan få nog av!