Igår kväll tog jag cykeln och begav mig västerut genom staden med Ribban som mål. Jag har bara varit på Ribban en gång tidigare, och igår var det definitivt första gången jag försökt hitta dit by bike (läs: utan gps). Jo, jag har ganska bra lokalsinne. I vanliga fall. Men inte i Malmö. Varje gång jag ska till ett nytt ställe så måste jag kolla kartan för att försöka lokalisera det hela rätt geografiskt. Saaaakta men säkert går det framåt...
Det kanske tycks konstigt att ha bott i stan snart två år men bara varit på Ribban en enda gång. För Ribban är väl the place to be? Ja det kanske det är. Men det är i princip min första sommar i stan. Förra sommaren var jag sjukskriven och befann mig på Österlen (eller i Övik) nästan hela sommaren. Och dessutom drar jag österut till stugan de flesta lediga helger under sommarhalvåret, vilket gör att jag inte känner till sommarmalmö speciellt bra. (Till skillnad från vintermalmö då. Hrm.)
Men jag hittade i alla fall fram till Ribban igår. På första försöket. Cykelturen tog ungefär en halvtimme. Det var strålande vackert väder och myyyycket folk. Klockan närmade sig 19, men det var ganska gott om badklädda människor nere på sanddynerna, det var många glassar som smaskades på, det var inlinesåkare, cyklister, joggare, hundar, promenerare och allmänna flanörer. Och så var det ett gäng som dansade linedance. På den stora gräsplätten höll Friskis & Svettis låda med sin utegympa, och det var detta som jag hade siktet inställt på. En timme dans afro lockade fram både leende och svett.
Jag hade bestämt träff med en god vän och hennes sällskap. Och dessutom sprang jag på en annan bekant. Känslan att faktiskt känna någon i denna staden. Den känslan.
Jag tror jag börjar gilla Malmö faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar