tisdag 15 februari 2011

Peter the great - my story

Sista comebacken varade inte mer än två matcher. Och man kan verkligen inte säga att han inte försökte. Han försökte, försökte och försökte, som han sa själv. Men vinnarskallen förlorade till slut. Det finns ju ett liv efter hockeyn också, som han i intervjuer under de senaste åren har vittnat om när han nog innerst inne har förstått att slutet närmar sig. När foten inte håller för att försvara sig på isen, då går det inte att spela i NHL - då kan problemen blir betydligt större och värre än en fotjävel som inte passar i en skridsko. Och kan han inte spela bland de bästa så får det vara. Det är ju där han hör hemma.

Det måste vara tungt att inte få sluta på sina egna villkor. Att bli besegrad av kroppen. Att inte komma till rätta med problemen, att inte kunna få ordning på fotjäveln, att ingen vet vad problemet egentligen är. Trots 25 operationer och 200 olika par skridskor. Men ingen ska säga att han inte försökte. Att han inte har viljan. Att han inte älskar hockeyn. Sen får man självklart tycka vad man vill om det. Själv kommer jag alltid att stå i det lägret som försvarar honom. Jag kan inte själv föreställa mig hur det är att brinna så mycket för något att man inte vill ge upp, no matter what. Jag har inte den passionen för något. Men jag vet att Peter har haft det.

Foppa kallas han bara i media. Peter the great kallas han over there. Och hemma i Övik är det rätt och slätt Peter. Peter som inte bett om mediacirkusen som varje comeback har inneburit. Peter som haft problem med fotjäveln sen 2003 men som vägrat ge upp. Peter som tränat i smyg hemma i Övik för att slippa allt vad journalister och fotografer heter. Peter som har tränat med juniorerna och veterangänget och skrinnat runt i både Kempehallen och Swedbank Arena nattetid, när alla andra sover. Peter som gjort comeback i en DM-final mot Bjästa.

Peter som faktiskt bidragit till att jag är där jag är. Eller snarare varit där jag varit. När jag gick i sexan spelade Malmö och Modo SM-final. Året var 1994 och jag hade nog inte ens fyllt 13 år då. Hela klassen hejade på Malmö (vi befann ju oss i Skåne). Utom jag och en kille. Jag hade bänklocket fyllt med bilder av Foppa. Ja, jag kände ju honom bara genom media. Varför jag egentligen fastnade för Foppa och Modo minns jag inte. Kanske ville jag bara inte vara som alla andra. Mest troligt hade jag "upptäckt" honom i OS i Lillehammer som spelats några månader tidigare. Ni vet, frimärksstraffen. Jag har inget minne av den finalen, men jag vet att jag såg den - och jag är ganska säker på att jag hejade på Foppa redan då.

Modo förlorade mot Malmö. Foppa skällde ut domaren. Och ja, vad är det man brukar säga - resten är historia. Jag åkte till Övik första gången sommaren 1997. Då hade jag skaffat mig en brevvän i Övik (ni vet, på den tiden skrev man faktiskt brev till varandra). En brevvän som lämpligt nog också gillade Foppa och Modo (vilket kanske inte var lika konstigt när hon faktiskt var därifrån, till skillnad från mig som var från Skåne). Vi gick på Modo-museumet, besökte Kempis och hängde på Mc Donalds där det fanns möjlighet att spotta hockeyspelare. Ja, vi var ju i den åldern.

Sommaren 1999 åkte jag till Övik igen. Då hade jag värvat med mig en kompanjon från skolan som också gillade Foppa, och hon åkte med norrut. Och jag hade skaffat mig en ny brevvän i Övik att besöka. Henne hade jag förresten fått kontakt med via en gemensam "Foppa-bekant" från Åland. Och Ålandstjejen hade jag fått fått kontakt med via en (hockey)VM-chatt. Vi gillade båda Foppa. Sommaren 1999 hejade vi på Wernblom i Stadskampen, hängde på Statt på efterfesten och spanade hockeyspelare på Mc Donalds. Ja, det var tydligen där det hände. Ja just det ja, och så lekte vi turister runt Foppas hus och smög i skogen och knäppte kort. Eller ja, det där skötte nog de andra mest - jag var nog den enda som skämdes och nöjde mig med att ha sett huset och sen gick därifrån.

Flera somrar i rad under högstadie- och gymnasietiden åkte jag, pappa och morfar till Halmstad för att se på hockey. Foppa spelade i ett All Stars-lag som mötte Halmstad Hammers. En sommar var den här årliga matchen en tisdag, och inte vilken tisdag som helst - utan Kiviks marknadstisdagen! Den mest heliga tisdagen på hela året. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att missa en marknads-tisdag tidigare, men Foppa vann även den matchen. Som tröst för att jag missade marknaden hade mamma fixat en Foppa-pappfigur i naturlig storlek till mig som hon hade tjatat till sig på marknaden. Han stod väl och gjorde reklam för några Tre Kronor-grejer eller nåt. (Kanske borde samlingen kompletteras med den Risifrutti-figur med Foppa som ska finnas i butikerna, själv har jag inte sett den?!).

Jag fick en matchtröja med Forsberg #21 på ryggen i 18-årspresent av mina kompisar. Jag lurade med mig mina (ganska hockeyointresserade) släktingar och vänner till Malmö för att se Modos bortamatcher. Jag skrev mitt specialarbete i trean på gymnasiet om Örnsköldsvik. Ett år efter jag tagit studenten flyttade jag 110 mil norrut och blev kär. I stan. Jag blev kvar i åtta år och älskade varje sekund. Jag pluggade, fick jobb och samlade på mig erfarenheter. Och jag såg förstås på hockey. Jag fick se Foppa på isen på hemmaplan de två säsonger han gästspelade hemma. Och de hemmamatcher jag missade på åtta år är utan tvekan räknade på en hand. Men också alla sekunder utanför hockeyn älskade jag - Övik är en fantastisk stad och jag har träffat fantastiska människor där!
Nu är jag tillbaka i Skåne, men nästan alla runt omkring mig är Modoiter och har besökt Övik minst en gång - jag undrar hur det kan komma sig?!

Foppa var min första stora idol (kanske min enda?) och tack vare honom så pushades mitt liv i en riktning som jag nog inte hade hittat annars. Vad som hänt utan honom vet jag inte, men min tid i Övik har varit fantastisk. Om det inte varit för att jag redan haft en katt som hette Foppa (förstås!) så hade Snuff fått bli en Foppa. För att hylla världens bäste.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bilderna ovan har i högsta grad med inlägget att göra. Somliga är helt fräckt stulna från nätet och andra är framrotade ur mitt eget arkiv. Bör tilläggas och förtydligas att en del har många många år på nacken.

7 kommentarer:

mamma sa...

kanske inte underligt att jag gråter lite över att foppa slutar spela, jag som har en dotter som e foppafan o som du precis beskrivit fått alla att bli modoiter och låtit oss se o lära oss om Höga Kusten, Ö-vik, botniabanan mm mm,
t.o.m. jag har ju sett foppa spela live och dessutom "smugit" runt hans hus
han har ju i flera år bott hemma hos mej :)
jag önskar honom lycka till i framtiden

Keron sa...

Vilket fantastiskt inlägg!
Jag håller verkligen inte med folk som säger att han äntligen ska sluta, eller vad håller han på med.
Han har verkligen försökt komma tillbaka till något han verkligen brinner för och älskar. Det är många som ångrar sig efteråt för att de inte försökte mer, men det kommer Foppa aldrig behöva säga.

Sen att han också lägger av har jag också full förståelse för. Han gjorde ett helhjärtat försök, men känner att han inte kommer att göra sig själv rättvisa. Han vet vad han kan och är så väl medveten om sin prestation, kanske lite väl kritisk ibland. Precis så var det för mig de sista säsongerna när jag spelade fotboll, när jag inte hade tid och möjlighet att träna så mycket som jag behövde, jag visste att jag kunde så mycket bättre men jag hade inte förutsättningarna för det.

Tänk hur en person kan förändra andras liv så mycket!

Sara sa...

Fantastiskt bra skrivet. Men det vet du redan att jag tycker iom att jag fick kontrolläsa för att se om du missat något! :)
Tänk att du hittade kortet tillslut också.

Jag saknar ord om detta. Vilken fantastisk hockeyspelare han är. The one and only....
Det finns så mycket mer att skriva om detta men får inte ner det i skrift just nu...

Att han lägger av är väl inte direkt oväntat, men ändå att det kom just nu så hastigt precis när han börjat prova NHL....

Det finns verkligen helt otroligt mycket att tacka honom o hans fantastiska hockeykarriär för.

TACK!

Marina sa...

Katten kan väl heta Foppa ändå? Foppa II, att heta Peter har han ju inte ensamrätt på..

mamma sa...

håller med marina om katten, klart han ska heta foppa

Kattis sa...

jag vidhåller att katten ska heta werner- men det är en annan historia... ;)
Lysande skrivet, även en indian får en tår i ögonvrån.

mormor sa...

Kan bara hålla med om de andras kommentarer. Nu ska Snuff eller kanske "Foppa" gå o lägga oss.