Vem uppfann måndagar?

Lika mycket som jag gillar söndagar ogillar jag måndagar. Varför?

Igår kände jag mig nästan lite på g, eller så hann jag inte känna efter innan jag hade vaknat, känt att det var söndag o av bara farten diskat, städat, dammsugat o torkat golven. Det hör liksom till. Det är så skönt, det vore bara ännu skönare om det hade kunnat bli gjort innan helgen nån gång så att man fick njuta av en städad lägenhet hela helgen o inte bara söndagskvällen då man ändå måste gå o lägga sig tidigt för att det är måndag imorgon...

Sen blev det inte mycket mer action av den dagen. En promenad till Coop för att få lite frisk luft, sol och köpa möbeltassar. Som jag kom på att jag ändå inte kan fixa själv eftersom soffan som är tvådelad lär dela på sig om jag vänder upp o ner på den o sen får jag väl inte ihop den igen...

Saturday Night Fever på DVD, soffläge o sen var ännu en jätteinspirerande helg över.

Men så vaknar man till måndag morgon o är såååå trött fast jag sovit nästan hela helgen. I normala fall vaknar man till liv efter ett tag på jobbet, kommer igång när man får nåt att göra men nu vill jag nästan bara gå o gömma mig när det kommer in kunder, jag orkar inte.
Orkar inte prata, orkar inte le, orkar inte engagera mig, orkar inte tänka. Det är skitjobbigt.
Hjärnan känns som sirap, ögonen känns som de gråtit 2 veckor i sträck o inte sovit på lika länge.

Som jag lovat KP så ringde jag farbror doktorn idag o bad att bli kallad på nån hälsokontroll/läkarundersökning (eftersom jag aldrig varit på något liknande så kanske det inte skulle skada, jag menar jag skulle ju inte bli ledsen om det inte är nåt fel på mig?), men det kan ta 2-3 veckor o vem vet om jag är lika sugen (?) på att hälsa på farbror doktorn då...