I Kullabergs naturreservat en liten bit från Mölle finns även det kontroversiella konstverket Nimis som jag var lite nyfiken på att besöka. Nimis betyder "för mycket" eller "överdrivet" på latin, och tydligen började konstnären Lars Vilks samla drivved på stranden och spika ihop den till torn och gångar redan 1980. Han har utropat området till en självständig stat som han kallar Ladonien.
Konstverket har inget bygglov och är ingen officiell sevärdhet och är därmed heller inte skyltat. För att hitta dit åker man på väl 111 mellan Mölle och Arild och följer skyltarna mot Himmelstorpsgården. Det finns ett par olika ställen att parkera på, vi ställde bilen vid den första parkeringen som dök upp och därifrån var det 2,2 km till Nimis men det gick även att följa vägen en bit till upp mot Himmelstorpsgården och få lite kortare transportsträcka. Från parkeringsplatsen, oavsett vilken man nu väljer, följer man gula N som är målade på träd eller stenar längs vägen. Emellanåt är det väldigt bra markerat och ibland får man gissa sig fram lite grann och gå en bit innan man hittar nästa markering.
Den första kilometern var det inga problem alls att gå, sen blev det en halvkilometer då det var stenigt och började bli lite nerförsbacke, och sen sista halvkilometern var rejält brant och svårtillgänglig. Rejäla skodon, en vattenflaska och en alert knopp (och kropp) rekommenderas därför. Sara som jag hade släpat med mig har dålig balans och var väl inte helt överlycklig när det var som värst precis på sluttampen (men av nån anledning brukar nästan alla våra utflykter sluta med någon form av bergsget-terräng...).
När vi väl kom fram till Nimis satte vi oss på en sten en stund och funderade på om vi skulle våga gå in i gången som liksom leder ner till hela alltet. Vi såg en massa folk komma och gå där, och insåg att det såg ganska stabilt ut. Jag är inte så förtjust i hängbroar och sånt där, och hade nog föreställt mig att det skulle vara betydligt mer rangligt. Men det här var rejäla grejer. Och när man väl kom in i "tunneln" så var det gott om grejer att hålla sig fast i. Däremot var det ganska trångt och var fortsatt ganska brant nedåt, och det var svårt att få översikt om hur långt man egentligen skulle behöva gå i den den där gången innan man blev utsläppt igen - och kanske framför allt hur man skulle ta sig upp igen - så gick vi ut på första stället man kunde och bestämde oss för att sitta där och spana lite på avstånd istället. Precis innan vi skulle sätta oss styper dock Sara och slår sig gul och blå både på örat, armen och benen, så efter det var det inte längre någon diskussion huruvida vi skulle ta oss längre ner eller ej - utan snarare hur vi skulle ta oss därifrån (och jag gissar att jag och mina turistgrejer inte stod så högt i kurs just då)...
Området som konstverket breder ut sig på var betydligt större än jag trodde, och tanken på att Lars har gått där och spikat ihop planka efter planka för att få till denna enorma skapelse är rätt imponerande. Barnen verkar trivas som fiskarna i vattnet och har inga problem med att klättra både högt och långt i dessa gångar och torn, men det vettetusan om jag hade vågat släppa lös mina egna barn där (om jag nu haft några). Brant och oländigt, och även om det finns mycket att hålla sig i, så finns det också väldigt mycket att snubbla över. Och ramlar man så gör man det inte speciellt mjukt, låter Sara meddela.
