Tisdag kväll. Skansen kan slänga sig i väggen, ikväll är det allsång i Brunnsparken i Simrishamn som gäller. Pipps Blue Six och Charliez gästspelar och det är en härlig sommarkväll med ett småstadscharmigt arrangemang i min ungdomsstad. Trots att jag knappt varit i stan något de senaste 10-12 åren så gör de bekanta ansiktena att jag känner mig hemma direkt.
Eller vänta nu? Hur var det egentligen? Sådär kunde det ha varit. Solen sprack fram mellan molnen lagom tills att vi bänkade oss och de bekanta ansiktena uppenbarade sig... men sen började det som skulle föreställa allsången, och så kom det lite av sig. Att ett sånt här arrangemang i en småstad är lite orepeterat och improviserat hör förstås till och det kan jag tycka är charmigt. Men att "allsångsledaren" varken kan texten eller melodin till de första allsångerna (och av nån outgrundlig anledning har de valt allsånger som ingen kan; varken publiken eller de själva), att musikerna "tjafsar" med varandra och anropar sina kompanjoner i publiken i mikrofonerna hela tiden och att mikrofonerna inte ens är på när de går ut i publiken. Det är nästan lite Lotta på Liseberg-varning. Ni fattar. Too much.
Ja, det är lite väl mycket småstad till och med för mig. Jag som är en enkel bonnatös och vurmar för småstäderna. Jag vill så gärna gilla det här. "Det är ju kul när det händer nåt i småstan." Men nej, det går inte. Åren i Malmö har nog gett mig en dos storstadskänsla ändå. Ett tycke för viss proffsighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar