Kiviks musteri

När vi lämnade Kåseberga hade klockan passerat lunchtid och vi funderade på om vi skulle ta Simrishamn nästa som vi hade funderat på eller om vi skulle dra direkt till Kivik. Vi bestämde oss för Kivik och knapprade in detta på gps:en. På köpet fick vi se ungefär alla Österlens småvägar. Liten, mindre, minst. Allra minst var dock vägen över Bästekille backar som vi tog som en liten omväg på sluttampen, för att peka ut mina riktiga hoods.

Siktet var inställt på Kiviks musteri och restaurang Kärnhuset där vi käkade ceasarsallad resp fläskfilé (gissa vem som åt vad?) till lunch och stillade våra kurrande magar. Till det drack vi förstås Årets skörd, är man i Kivik så är man.

Ett snabbt besök i butiken och sen drog vi in till byn. Storbyn.

Kåseberga & Ale stenar

Efter ett välbehövligt frukoststopp på Olof Viktors drog vi vidare den korta biten till Kåseberga och Ale stenar. Eller Ales stenar om man så önskar, men det tycker jag är betydligt svårare att säga. Och eftersom jag alltid har sagt Ale stenar så fortsätter jag helt enkelt med det. Sist jag var här var nog tre år sen (?) när jag hade ett gäng fina flickor från Göteborg/Övik på besök. Då var jag förresten själv också norrlänning och enligt definitionen en äkta turist.

Nu hade resten av turisterna också vaknat till liv. Fram tills här hade vi varit ganska ensamma på vägarna. Men nu var det dags att vässa armbågarna. Stenarna stod kvar precis som de gjorde sist jag var där, och utsikten över havet var lika fantastisk som den alltid varit. Egentligen kan man ju fråga sig varför man som turist springer runt och kollar på stenar som man egentligen inte vet vad de är eller gör där. Men det är helt enkelt sånt som turister gör. Och det gör de vi rätt i.

Men både stenarna och utsikten får ursäkta. Det bästa med besöket var ändå att jag i en av de små affärerna nere vid hamnen hittade sommarens fynd. Världens sötaste små fåglar som jag sett på bild och letat mig fördärvad efter men inte hittat någonstans. Och så plötsligt, i en plingplongbutik med massa typiska turistgrejer står de - och bara väntar på mig. Då blir man lycklig. Men de får ni se en annan gång.

Café Olof Viktors

Från Smygehuk fortsatte vi sen längs kustvägen förbi Ystad till Olof Viktors i Glemminge för att äta frukost. Jag antar att jag får skämmas för att jag aldrig varit där tidigare, men det har jag faktiskt inte. Jag har dock hört talas om det och funderat på att åka dit, men det är liksom "fel del" av Österlen för min del.

Det var både mysigt, trevligt och gott. Men jag blev nog inte riktigt blown away. Jag vet inte om det beror på att jag hade för höga förväntningar efter hypandet eller det faktum att jag blev distraherad då jag såg en kvinna i butiken som jag kände igen väldigt väl men inte för mitt liv kunde placera. Butiken var jättemysig, men jag blev inte lika imponerad av cafédelen på andra sidan gården. Kanske berodde det på tjejernas lite nonchalanta uppsyn bakom disken, för smaken var det i alla fall inget fel på. Men liknande ställen som det här finns ju lite "överallt" på Österlen, och på andra ställen för den delen. Det är dock absolut väl värt ett besök om man är i närheten.

Den där kvinnan då? Jo, det visade sig (till slut) att det var en resebyråkollega från Örebro. Jag kände på mig att det var från resebyrån på något sätt, men kunde icke placera. Så dagen efter fick jag sätta mig med datorn och gå igenom butik för butik på hemsidan för att hitta rätt på henne. Och jodå, i butik nummer 53 hittade jag henne. Av 55. Örebro var det jag kände igen henne ifrån.

Sveriges sydligaste udde

Ni som har koll på mig och mitt helgsällskap på Fejjan lär ju inte ha missat helgens bravader. Vi delade upp arbetsuppgifterna som så att KP skötte incheckandet och jag fotograferandet. Ja, det kan hända att det bara var vi som tyckte det var roligt, men det räckte för oss. ;)

Vi steg upp i ottan i lördags och lämnade Malmö för att hinna med så mycket som möjligt under vår Österlentur. Jag såg nog fram emot turen lika mycket som besöket. När man är född och uppvuxen på Österlen är det lätt att bli hemmablind. Och dessutom är det ingen i ens omgivning som är speciellt intresserad av att göra "turistutflykter". Man har ju redan varit överallt. Tycker man. För hundra år sen i alla fall. Men nu var det dags, och då fick vi ju passa på att trycka in allt och lite till på en och samma dag.

Första stoppet var Smygehuk och Sveriges sydligaste udde.  

 

Halt och lytt

Den här lilla krabaten har ju en hel del tricks för sig. Ett trick är att när vi har övernattningsgäster på soffan så tycker han att det nya, mer spännande, offret är roligare att terrorisera nattetid än gamla tråkiga matte. Det är ett ganska bra trick, för då får matte sova som en prinsessa för en gångs skull. ;)

Ett annat trick är att han ibland får för sig att han vill springa ut genom lägenhetsdörren. Och då menar jag springa. Inte så där kattaktigt försiktigt spana först och sen trippa ut. Nej då, utan full karriär ut som ett skott och innan jag ens hinner blinka så är han uppe på översta våningen i trapphuset dit jag får gå och hämta honom. Igår morse körde han det tricket för första gången på länge, så jag var inte riktigt beredd. Och i farten lyckades han springa över min högra fot så att det gjorde jäkligt ont. Jag haltade upp för trapporna för att hämta ner honom och tänkte att det var ju jäklar vad han lyckades slå i. Tittade ner på foten och såg att den var helt svullen. På nolltid. Och helt galet öm. Jag antar att nånting brast där inne i foten, för satan i gatan vad det gör ont. Kattskrälle.

Dessutom har jag ett skadat pekfinger, fast det kan jag inte skylla katten för. På midsommarafton drog jag pekfingret rakt in i en stol så att jag riktigt hörde hur det krasade i den nedre delen av fingret. Det gör fortfarande ont när jag belastar fingret eller råkar slå i det nånstans. Vilket jag förstås gör hela tiden. Så sent som i morse slog jag i köksbordet och smärtan var som alldeles ny igen.

Halt och lytt. Det måste va åldern.

Finbesök från Nyköping

Igår var det dags för picknick igen. Linda var på "hemmabesök" från Nyköping och vi förberedde picknick tillsammans medan Mimmi jobbade klart, och sen satt vi på en gräsplätt på Bulltofta rekreationsområde tills solen försvann bakom träden och hade det gött. Det är svårt att klaga när man har trevligt sällskap, solen i ögonen, god mat och snart semester... :)

Är väldigt nöjd med att jag köpte 3 meter "picknick-tyg" på IKEA i våras och gjorde storfilt av det. Nu jäklar ska det picknickas!

Nyponbuskar i all sin enkelhet

Men vilken vacker enkelhet.

Turisttips efterlyses

Till helgen får jag norrlandsbesök från Uppsala, och jag tänkte vara en duktig "turistvärd" och visa upp Malmö resp Österlen. Problemet är bara att jag är hemmablind. Så vad tycker ni, vad ska vi se och göra och absolut inte missa?

Kladdkaksmuffins à la Leila

Igår fick jag ett bakryck mitt i städivern (jag har sagt det förr; söndagar är min effektivitetsdag!) och bakade kladdkaksmuffins à la Leila. De var ganska lätta att göra och ytterst smarriga att äta. När jag höll på att klicka ut smeten i formarna (vilket nog var det svåraste med hela baket) började jag fundera på om jag ens gjort muffins någon gång förut? I modern tid alltså. Dvs tid jag kommer ihåg.

Och om jag ska vara helt ärlig så var nog anledningen till det här bakrycket mest att jag inte kunde motstå de söta muffinsformarna, också de ett fynd från Bo Ohlsson förresten...

Ingredienser till ca 15-20 muffins

2 ägg

2 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
50 g smör
0.5 dl matolja
1 dl ljus sirap
2 dl vetemjöl
1 dl kakao av god kavlitet
1 tsk bakpulver
1 st nypa salt
100 g mörk kvalitetschoklad 70%
Vispgrädde och färska bär till garnering

Gör så här
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt.
3. Smält smöret, häll i matolja och sirap, blanda det med äggsmeten.
4. Blanda vetemjöl, kakao, bakpulver och salt och vänd försiktigt ner det i smeten.
5. Hacka chokladen och smält den i ett vattenbad (i en skål över kokande vatten) och blanda den med smeten.
6. Placera ut pappersformar i en muffinsplåt och fyll formarna till 2/3 med smet.
7. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 12 minuter. Muffinsen sjunker ihop i mitten när de tas ut. Låt svalna.
8. Garnera med en klick lättvispad grädde och färska bär.

Känslan av nystädat

Det är inte mycket som slår känslan av nystädat. Inte för att det är så att jag tycker det är jätteroligt att städa precis, men resultatet och känslan efteråt är nästan alltid värt besväret. Problemet är bara att jag sällan kommer ihåg det förrän just efteråt, vilket gör att den där processen att faktiskt komma igång med städningen kan bli rätt besvärlig och utdragen...

Den där känslan av rent. Bortjagade dammråttor, nyfluffade kuddar och nya gröna äpplen att matcha kudden i hörnet med. Ja, jag har liksom inget annat som är grönt, så vad gör man inte. Och framför allt att alla saker är tillbaka på sin plats där de hör hemma (ja åtminstone på ytan; bakom kulisserna i skåp och lådor finns det ju en del framtidsprojekt att ta sig an...). Varför de överhuvudtaget traskat iväg från sin plats under veckan (veckornas) lopp är oklart. Kisse tyckte tydligen att han hörde hemma i handfatet i badrummet, och det får väl stå för honom. Dessutom doftar det nybakt. It works for me.

Det är varmt och klibbigt, och jag känner mig svettigare än efter en joggingrunda. Om det säger mer om min löpning eller min städning lämnar jag åt läsaren att bedöma. Men jag gissar att den där känslan av nystädat blir ännu lite bättre efter en kall dusch.

Söt vindsnurra

När jag var i Tomelilla häromdagen passade jag på att svänga in om Bo Ohlsson i Tomelilla hej här får du mest för pengarna. Det hör liksom till. Man hittar alltid något som man inte visste att man behövde. Och den här gången kom jag därifrån med en prickig rosa liten vindsnurra med en nyckelpiga på. Typiskt sådant man behöver, eller hur? Men det stod bara "min balkong" på den, så jag var tvungen. Prislappen var en tia, eller möjligtvis två. Nu står den där ute och liksom bara passar in. I like!

Me myself & I

Att bara gå hemma och skrota. Jag älskar det!

I veckan har jag känt mig trött och sliten, och hemmet ser ut därefter (visst är det konstigt det där att det ser ut som ett bombnedslag fast att man liksom inte varit hemma tycker man?!). Jag tog en kik i kalendern och insåg att jag inte varit hemma en ledig dag på över en månad. När väderprognosen dessutom visade regn och rusk hela helgen bestämde jag mig för att inte åka till stugan denna helgen, utan stanna kvar hemma och bara vara. Pyssla med hemmet, inkassera egentid och bara bry mig om mig själv.

Jag kan inte påstå att jag har rett upp kaoset (än) eller gjort något annat speciellt vettigt, men det är så skönt i alla fall. Att bara vara. Gå hemma och plocka i lugn och ro, och att kunna göra det den stunden på dagen då man råkar ha lite energi (och kanske lust att göra det). Det är inte min starkaste gren att orka med sånt här om kvällarna efter en arbetsdag. Dessutom försöker jag utnyttja kvällarna till att socialisera och göra andra saker, då jag som sagt oftast flyr stan om helgerna...

Igår var jag ute på lite ärenden och shoppade mat, annars såg jag inte en enda levande varelse förutom kisse. Han behöver också lite uppmärksamhet förresten, och tycker det är roligt att jag är hemma och kan bli terroriserad av honom busa. 

Idag kikade solen fram en stund på morgonkvisten så jag passade på att äta frukosten på balkongen. Jag älskar min balkong, men sitter nästan aldrig där ute. Det är morgon/tidig eftermiddagssol på balkongen, och jag är ju som bekant nästan aldrig hemma vid den tiden... Jag står dock ofta vid balkongdörren och njuter av "utsikten" över balkongen, det är som ett litet lyckopiller. Jag älskar de starkt rosa pelargonerna och det fina olivträdet som jag fyndade i våras - det blev så bra och jag är så nöjd. Nästan löjligt nöjd. ;)

Nu står det på agendan att röja upp i kaoset, för ikväll ska jag faktiskt socialisera. A går på semester ikväll och det ska vi fira med lite take away-mat hos mig. Lite ska jag väl orka socialisera även på min egenhelg.

Nyskördade balkongsmultron på filen. Söndagslyx!

Lördagsmys

Jag myser i soffan med jordgubbsgott och film, och kisse ligger i fönstret och myser. När inte åskan dundrar allt för mycket, för då hoppar han till och undrar vad det är som står på.

Årets första dopp

Igår var det äntligen dags för årets första dopp. Fast det kanske inte räknas när det är i en 31 grader varm utomhuspool? Hursomhelst så blev jag doppad, och det blev ett kärt (?) återseende på S:t Olofsbadet där jag inte satt min fot sedan jag som liten blev tvingad att hoppa från 3 meters-tornet. Höjder, vatten och läskiga saker har ju aldrig varit min starka sida. Framför allt inte i kombination.Traumatiska minnen.

Nåja, efter ett besök i Tomelilla igår eftermiddag blev det ett besök hos mamma, och då följde jag med henne på vattengympa. Jag sänkte nog medelåldern med ett tiotal år, men det var ganska trevligt. Solen i ögonen, snygga simhud-mellan-fingrarna-vantar och så schlagermusik på det. Jodå, det funkade!

Ribban - the place to be?

Igår kväll tog jag cykeln och begav mig västerut genom staden med Ribban som mål. Jag har bara varit på Ribban en gång tidigare, och igår var det definitivt första gången jag försökt hitta dit by bike (läs: utan gps). Jo, jag har ganska bra lokalsinne. I vanliga fall. Men inte i Malmö. Varje gång jag ska till ett nytt ställe så måste jag kolla kartan för att försöka lokalisera det hela rätt geografiskt. Saaaakta men säkert går det framåt...

Det kanske tycks konstigt att ha bott i stan snart två år men bara varit på Ribban en enda gång. För Ribban är väl the place to be? Ja det kanske det är. Men det är i princip min första sommar i stan. Förra sommaren var jag sjukskriven och befann mig på Österlen (eller i Övik) nästan hela sommaren. Och dessutom drar jag österut till stugan de flesta lediga helger under sommarhalvåret, vilket gör att jag inte känner till sommarmalmö speciellt bra. (Till skillnad från vintermalmö då. Hrm.)

Men jag hittade i alla fall fram till Ribban igår. På första försöket. Cykelturen tog ungefär en halvtimme. Det var strålande vackert väder och myyyycket folk. Klockan närmade sig 19, men det var ganska gott om badklädda människor nere på sanddynerna, det var många glassar som smaskades på, det var inlinesåkare, cyklister, joggare, hundar, promenerare och allmänna flanörer. Och så var det ett gäng som dansade linedance. På den stora gräsplätten höll Friskis & Svettis låda med sin utegympa, och det var detta som jag hade siktet inställt på. En timme dans afro lockade fram både leende och svett.

Jag hade bestämt träff med en god vän och hennes sällskap. Och dessutom sprang jag på en annan bekant. Känslan att faktiskt känna någon i denna staden. Den känslan.

Jag tror jag börjar gilla Malmö faktiskt.