Efter dagens träningspass stod en session med namnet "Att ta sig upp när man är nere" på Framstegs-programmet. Psykologen som höll i dagens pass hade lånat namnet från boken med just namnet
Att ta sig upp när man är nere (Susan Tanner/Jillian Ball), en bok som hon för övrigt rekommenderade varmt.
Det är spännande att fösas ihop med ett gäng okända människor, vars enda gemensamma nämnare är att alla på något sätt mår mindre bra. Några är sjukskrivna, många är stressade, någon lider av panikångest, några har stora livskriser i bagaget, en del har stora svarta hål bakom sig som de håller på att komma upp ur och andra är bara lite allmänt vilsna. Alla känner sig nog lite "utanför". Eller utanför är fel ord. Men kanske känns det som att "folk" sneglar på en, fast att de egentligen inte gör det. För man är ju inte riktigt "som andra", eller som "man skulle vilja vara".
Men i den här gruppen tillhör man normen. Man kanske till och med känner att man är en av dem som har "minst problem". Det är ju egentligen hemskt att säga det, men ibland kan man behöva höra om andra som har det värre för att se på sig själv med klarhet. Men samtidigt skapar det en oro. För oro är nog något som vi alla i gruppen delar. Det är läskigt att höra berättelser om de som bokstavligt talat ramlat ihop, både fysiskt och psykiskt. Människan som berättar det är en helt vanlig person. Som du och jag. Det kan hända vem som helst.
Efteråt stod jag och pratade ett bra tag med en kvinna som blottat sig ganska mycket under diskussionerna. De senaste gångerna vi har träffats har jag känt att vi har en liten connection. Hon verkar otroligt sympatisk men ser ut att känna sig vilsen och tyr sig lite till mig. Jag tyckte hon var modig som öppnade sig samtidigt som jag ser att hon känner sig svag. När vi skildes åt gav jag henne en spontan kram och sa helt enkelt att
"Åh, jag vill bara ge dig en kram".
"Tack! Jag tänkte precis att jag ville ge dig en kram också, men så tänkte jag att du skulle nog tycka jag var konstig då" svarade hon. Så lite kan göra så mycket.
Det är spännande att se hur gruppen utvecklas vecka för vecka. Somliga öppnar sig mer, andra öppnar sig mindre. Jag tillhör än så länge den sistnämnda gruppen. Jag känner att jag inte har så mycket att bidra med då "alla andra har det värre", men samtidigt spinner tankarna och jag kan inte riktigt formulera mina tankar förrän jag kommer hem. Men jag tror att alla får ut väldigt mycket av det. Var och en på sitt sätt.
Träningen idag var förresten skivstångsgympa. Jag har provat Friskis variant på detta tidigare och har inte varit speciellt begeistrad (jämfört med den Push/Body Pump jag gått på tidigare). Idag var inget undantag. Det är tråkigt när det inte är "koreograferat" utan bara upp, ner, upp, ner, upp, ner und so weiter.
Men det var ändå skönt! För jag kände mig träningsglad och ganska stark. Jag funderade inte på om de senaste månadernas mående skulle påverka mig utan jag "kände mig som vanligt". Och jag kommer säkert att ha lite träningsvärk här och där imorgon...
