Yes jag gjorde det!

Jag tror inte det har undgått någon att jag haft lite Skåne-ångest den senaste tiden... ehh de senaste åren... och något som har aktualiserat frågan nu nyligen är att en av mina kollegor ("sist in") pga arbetsbrist blivit uppsagd till 50%, och då väljer att sluta helt och flytta "hem" till Piteå.

De senaste veckorna har jag flera gånger hört mig själv säga "Jag har full förståelse och respekt för D:s beslut, jag vet själv hur det är att "inte vara härifrån" - och jag hade gjort precis likadant. Det skulle kännas skönt att någon annan tar beslutet (att flytta) åt en" bla bla...

Faktum är att jag har bott 8 (åtta!!!) år i Övik, och minst hälften av denna tid har jag funderat på att flytta "hem". Det har varit en ständigt pågående ångestprocess, ibland mer ibland mindre. Jag har bott här i 8 år, men jag har aldrig tagit ett beslut att stanna kvar. Jag har bara dragit ut på det, äh ge det ett halvår till, till sommaren, efter jul osv...

Jag inser nu att jag måste ta ansvar för mitt eget liv, och inte bara vänta på att någon annan ska ta ett beslut åt mig. Det går inte att gå omkring och lalla på och tro att "allting kommer ordna sig". Jag vill inte leva resten av livet (okej kanske liiiite väl dramatiskt...) med att slitas mellan Skåne och Övik - och fortfarande inte ha bestämt mig.
När jag tänker efter inser jag att det känns väldigt främmande att bestämma mig för att stanna i Övik. Då säger jag ju nej till att någonsin (okej ännu en gång lite väl dramatiskt...) få bo nära min familj och släkt.

Alltså återstår bara att bestämma sig för att flytta tillbaka till Skåne.

Det sägs ju att man bara ångrar sånt man inte gör! Och vad har jag att förlora på att prova?! Jag menar, Övik står ju faktiskt kvar om jag skulle ångra mig och vilja flytta tillbaka... :)
Men grejen är att de jag längtar mest efter i Skånelandet kanske inte står kvar hur länge som helst, det går inte att fortsätta dra ut på det i 8 år till...

Så imorse gjorde jag slag i saken och ringde min chef och berättade läget! Hon sa direkt att hon vill ha mig kvar i företaget och ska kolla med sina kollegor som har hand om Skåne-butikerna, om det kan finnas någon öppning där så småningom. Nu är det ju inte världens bästa "oj vad vi rekryterar-tider", men nångång nånstans kanske...
Jag drar ju inte imorgon direkt, kanske tar det ett halvår, kanske tar det ett år... Jag kommer inte att lämna min byrå i sticket, nu när vi börjar bära lite frukt efter allt slit i höstas.
Vi har fått många bra samarbetspartners i stan - och jag har lyckats med en del av min affärsbearbetning, igår ringde en kund som förra året reste för 1 miljon (och då pratar vi många många många många gånger större än de affärskunder vi har sen tidigare) och sa att de var intresserade av att gå vidare med oss!
Roligt, men skrämmande!

Och som chefen sa, du måste ju få vara kvar och njuta lite av det du jobbat fram... :)